Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 5 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 245
sällskap. Hos fotografen lät först Lucca och
sedan Bismarck porträttera sig hvar för sig.
Därpå sprang plötsligt den lilla förförerskan
upp med utropet: »Ers excellens, en superb
idé! Hur skulle det vara, om vi skulle låta
porträttera oss tillsammans?»
Bismarck gick leende in därpå, och foto-
grafen gjorde, hvad på honom ankom. Om
några dagar fanns porträttet i hundratals
händer. Hela Ischl talade ej om något annat.
Om någon tid funno likväl båda kontrahen-
terna, att det vore häst, om denna fotografi
försvunne ur konsthandeln, och så måste
fotografen förplikta sig att ej göra några
nya kopior.
Att en verkligt ädel kvinnas kärlek inver-
kat välgörande på den väldige statsmannen
och att han utan den skulle ha känt sig
olycklig, tillstår han öppenhjärtigt i bref till
sin hustru. Af talrika ställen anföra vi en-
dast följande utgjutelse, som kastar ett klart
ljus öfver hela hans tänkesätt. »Jag vet
inte», skrifver han, »hur jag förut härdat
ut; skulle jag nu lefva som då —- utan Gud,
utan dig, utan barn — vet jag verkligen inte,
hvarför jag inte skulle kasta bort detta lif-
vet som en smutsad skjorta...»
Han tröttnade ej att vid hvarje anled-
ning visa sin gemål en liten uppmärksam-
het. För att öfverraska henne på hennes
födelsedag, skref han t. ex. till sin syster
Malwine : »Du vet, att den 11 april föddes
grunden till min husliga lycka; mindre be-
kant är dig kanske den omständigheten,
att jag i fjor uttryckte min glädje öfver
denna dags återkomst genom en present af
två briljantörringar, köpta hos Wagner, Un-
ter den Linden, och att den älskvärda mot-
tagarinnan för kort tid sedan förlorat dessa,
troligen genom stöld. För att i någon mån
mildra sorgen öfver denna förlust skulle jag
gärna till den 11 vilja ha ett par likadana
prydnader till min högtärade gemåls örsnib-
bar. Wagner vet nog ungefär, hurudana de
voro, och hvad de kostade. Jag skulle helst
vilja ha dem så lika som möjligt, enkelt
infattade som dina, och få de i nödfall vara
litet dyrare än de förra. Min budgets jämn-
vikt låter väl inte rubba sig för en utgift
af hundra thaler mer eller mindre.»
Af det här sagda inser man, att romantik
och kärlekspjunk visserligen ej spelade nå-
gon roll i rikskanslerns lif, men att han
alltid var uppfylld af en äkta manlig kär-
lek till mor, syster, maka och ädla kvinnor.
–––- *–––-
2)en ”attesterais” korgen.
Ett västkustäfventyr.
1 iksom alla andra har jag naturligtvis några dus-
A* sin gånger låtit spå mig. Det är ett ganska
drägligt vinterkvällsnöje i hrist på något bättre.
Men när spåkvinnan tystnat, har jag i regel också
glömt bort större delen af, hvad hon sagt både
om »den mörka damen» och »den ljusa», om »brefven
med pängarna» och om »de glada underrättelserna,
som vänta» o. s. v.
Men sista gången jag råkade ut för en sibylla, fast-
nade af en slump en af hennes spådomar i mitt
minne, och ur den spådomen utvecklade sig sedan
en rätt lustig liten historia, som jag inte kan under-
låta att berätta.
Så här gick det till:
Jag tillbragte min sommar på västkusten. Mitt
pantsatta hedersord hindrar mig att ge er historiens
tråd genom att nämna hvar. Men så mycket kan
jag säga, att det var på ett ställe, där de unga
damerna voro många, men de bedårande få. I tre
veckor och två dagar väntade vi fåfängt på den
första. Den andra hade ännu icke infunnit sig,
när min afresa inträffade. Men då den första kom,
skedde himmelska under och tecken. Solen, som
hittills föraktat oss, stod upp en morgon och sken
ända till kvällen. Och dagen därpå visade hon oss
samma älskvärdhet och fortsatte därmed hela veckan
ut och längre ändå. Min vän löjtnanten, som klädt
af sig all civilisation, uppträdt i Jägerskjorta och
börjat anlägga helskägg, kom »stärkt» och nyrakad.
till bordet, och hela ungkarlslaget, som dittills burit
smeknamnet »döddansarna», undergick en påfallande
och somligstädes harmväckande förvandling. Det
upptäcktes, att trakten ägnade sig förträffligt för
angenäma utfärder, och att de, som heligt försäkrat,
att de aldrig i sitt lif anordnat ens ett kafferep, voro
fyndiga och vana festarrangörer. Do, som lagt bort
att dansa för många år sedan, återupplifvade den
glömda konsten. Min rumsgranne, kandidaten, som
brukat sofva hvar kväll kl. 10, öfverraskade jag en
natt kl. 1 lutad öfver ett pappersark, fyldt af strof-
vis grupperade rader.
Själf var jag inte heller alldeles densamme som
förut. Alla mina gamla lofsånger öfver lyckan
att »få vara i fred» och föra ett ostördt och tillbaka-
draget lif hade tystnat. Och jag hade i stället
börjat luta åt den uppfattningen, — hvilken, som
bekant, äfven före mig haft anhängare — att om-
växling i grund och botten är att föredraga fram-
för allt för länge ostörd hvila. Det fanns till och
med de, som höllo före, att jag i högre grad än
någon annan i sällskapet varit underkastad förvand-
lingens lag. Men detta påstående bestrider jag så-
som falskt och illvilligt. Inte heller är det sannt,
att jag först då började intressera mig både för
segling och lawntennis-spel, ty det har jag alltid
gjort, fast jag aldrig blifvit fullt hemmastadd i
skötseln af något annat segel än focken och aldrig
kommit att lägga mig till med någon racket. Osan-
ning är det också, att jag öfverraskats i samma
sysselsättning som kandidaten — ty jag öfverraska-
des inte —; att jag för. att möjliggöra vissa efter-
sträfvade morgonpromenader steg upp två timmar
tidigare än förut — det berodde på det vackra
vädret — o. s. v.
Men efter att ha protesterat mot dessa öfver-
drifter, kan jag ju gärna medgifva, att jag aldrig
utan tvingande skäl försummade någon segeltur
eller något krocketparti, hvari hon tog del, eller
någon promenad, där jag hade förmånen af hennes
sällskap. Jag skref till och med efter en af våra
utflykter — hvarunder jag beslagit henne med en
liten oskyldig osanning — följande dikt, som jag
dock klokt nog aldrig visade henne:
»En liten smula får man lof att narras,
försäkrade min sanningskära flicka.
Jag ville gärna veta, huru mycket,
men fick ej något svar i detta stycket.
Nu skall jag samvetsgrant mig söka skicka,
så godt jag, kan. Få se, hur det kan lyckas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
