Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 5 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1898
244
Bismarct[ och ^vinnorna.
V
år samtids utan gensägelse mest väl-
diga politiska personlighet har gått
hädan — eftér några dagars sjuklighet,-som
dock ej ingaf allvarsammare farhågor, in-
trädde en oväntad och plötslig försämring,
och vid 11-tiden på kvällen den 30 juli hade
Otto von Bismarck upphört att lefva. Han
dog på sitt kära Friedrichsruh, omgifven af
sina närmaste, och de sista ord han yttrade
voro ett: »Tack, mitt barn!» riktade till
hans enda dotter, grefvinnan von Rantzau,
då hon med kärleksfull omsorg torkade döds-
svetten ur hans panna.
Vid den bortgångnes politiskt världshi-
storiska betydelse har ej Idun att dröja.
Vi vilja hellre ägna några rader åt en mera
intim sida af den store riksbyggarens lif —
åt hans förhållande till kvinnorna.
Bismarck värderade i alla tider högt det
spirituella, eggande tankeutbytet med be-
gåfvade kvinnor och såg gärna, att han vid
den husliga härden i Varzin, Friedrichsruh
eller Schönhausen kom i beröring med älsk-
värda, finbildade damer. Men denna in-
verkan har blott berört sinnet och hjärtat,
aldrig förståndet och handlingskraften.
Betraktar man då först och främst Bis-
marcks förhållande till sin mor, sin enda
syster och sin gemål, skall man finna, att
»järnmannen» visat sig ha en fond af käns-
lighet och ömhet; som lämnar det bästa be-
viset på, att Bismarcks själ var starkt mot-
taglig för äkta kvinnobevågenhet och behag.
Af fröet ren spörjs blommans art,
af blomman fruktens must,
och sångens friskhet röjes klart
af första tonens lust.
Så sjunger med rätta skalden, och redan
i barnets kärlek till modern visade ung Bis-
marck hela sin senare individualitet. Om
Goethe sagt om sig själf, att han ärft sin
glada naturel från sin mor, kan man om
Bismarck säga, att han af sin mor — Louise
Wilhelmine Meuken, född den 24 februari
1790, död den 1 januari 1839 —. fått med
på lefnadsvägen de härliga gåfvorna: klok-
het, skarpsinnighet och hederskänsla. Alla
hennes biografer berätta, att hon redan ti-
digt hos sonen sökt väcka en ädel äregirig-
het. Den skarpa modersblicken spårade re-
dan hos barnet den slumrande politiska
begåfningen. Tyvärr skulle hon ej upplefva
tillfredsställandet af sin varmaste längtan,
ty hon hade redan sex år varit död, då
Otto von Bismarck kunde sägas börja sin
karrier.
Den stora sanningskärlek, som icke blott
i lifvet, utan äfven i politiken alltid utmärkt
kanslern, inympades af modern i barnets
hjärta. Följande anekdot belyser ypperligt
detta utmärkande drag i hans väsen. En
kväll frågade fru von Bismarck honom, då
han sade god natt: »Har du redan ätit din
välling?» Han sprang bort och kom om en
stund tillbaka med ett gladt »ja!» Han
hade nämligen glömt den och frågade först
nu sin sköterska efter den.
Hans innerliga kärlek till föräldrarne gaf
sig bl. a. äfven luft i ett yttrande, som han
vid mogen ålder fällde vid fråga om »Wil-
helm Teil». Han kunde ej tåla denne schwei-
zerhjälte och med honom den schillerska
dikten — emedan Tell skjutit på sin son.
Efter moderns död hängaf den unge äd-
lingen sig med hela sitt hjärta åt sin enda
Furstinnan’ von Bismarck.
V
syster Malwine, senare gift med fideikommis-
sarien von Arnim Kröchlendorff. I de många
bref han på höjden af sin ära skrifvit till
henne såväl som senare till sin gemål, har
han röjt hela sitt rika känslolif.
Kort efter systerns giftermål 1841 skref
han till henne några melankoliskt-humori-
stiska rader, som tydligt visa, hur kär han
höll henne. Det heter däri bl. a. : »Sedan
du är borta, har jag naturligtvis funnit hem-
met mycket tomt. Jag har satt mig vid
kakelugnen, rökt och anställt betraktelser
öfver, hur onaturligt och själfviskt det är,
när flickor, som ha bröder och till på köpet
ogifta sådana, hänsynslöst gå och gifta sig
och låtsas, som om blott de själfva funnes
i världen för att följa sin böjelse, en själf-
viskhet, från hvilken jag lyckligtvis fritager
mig personligen. Sedan jag insett det onyt-
tiga i dessa betraktelser, reste jag mig från
den grönklädda stolen, i hvilken du bru-
kade sitta, och störtade mig hufvudstupa i
valrörelsen...»
Många äro de smeknamn, både hjärtliga
och lustiga, han gifver sin syster. Än kallar
han henne »dyraste Kreusa», än »chère Pe-
tite», än »kära Arnimen», än »ma soeur»,
än »Madame» och berättar henne förtroligt
allt, hvad han har på hjärtat : små och
stora fröjder, sorger och förhoppningar, fram
tidsplaner och önskningar, högviktiga politi-
ska och statsangelägenheter, såväl som obe-
tydliga husliga omständigheter. Han var
alltid lycklig, när han — äfven efter sitt
giftermål — kunde få bo i Berlin hos sin
»dyra Kreusa» och få utgjuta sitt hjärta
för henne.
Aldrig störde ens den minsta misstämning
det sanna syskonförhållandet mellan dem —
men så var också Malwine von Arnim den
mest uppmärksamma och ömma syster. Hon
uträttade alltid de uppdrag, han gaf henne,
skickade honom alla slags läckerheter o. s. v.
Och det var inte alltid lätta uppdrag hon
fick. Sålunda önskade han 1857, då han
uppehöll sig i Frankfurt a. M., att fru von
Arnim som julklapp åt hans fru skulle köpa
ett opalhjärta, som likväl inte fick kosta
mera än 200 thaler; vidare en klädning för
omkring 100 thaler, »ej mera», en solfjä-
der, som skulle »parera bra», men inte kosta
mera än 100 thaler, och slutligen en stor,
varm filt att breda öfver knäna i vagnen,
med tigermönster och på detta ögon af glas
— denna fick blott kosta 10 thaler . . .
Såsom redan nämnts, sörjde den ömma
systern äfven för sin ryktbare broders kropps-
liga vederkvickelse. Sålunda tackar han
henne en gång — den 10 oktober 1860 —
för hennes sändning af blodkorf och lefver.
Alldeles hänförd utropar han: »Så god blod-
korf har jag aldrig förr ätit och så god
lefver endast sällan — må dina slaktdjur
alltid frodas — jag har under tre dagar
ätit frukost däraf!»
Hur innerligt furst Bismarck älskade sin
gemål Johanna von Bismarck, född von Putt-
kamer, torde vara alltför väl bekant, för att
vi skola behöfva uttryckligen betona detta.
Allt intill sitt frånfälle år 1894 var hon
hans skyddsgenius under alla förhållanden
af hans lif, i hans hem i Varzin, Friedrichs-
ruh, Schönhausen och Berlin, och alla som
voro kanslerns gäster iakttogo med nöje det
äkta kvinnliga välde den ädla furstinnan
utöfvade och den djupa kärlek hennes rykt-
bare gemål hyste för henne. Endast några
få bref från furst Bismarck till hans gemål
ha kommit inför profana ögon, men de äro
alla öfversvallande af godt humör, kvicka
infall och den innerligaste tillgifvenhet. På
samma sätt som med sin syster Malwine
öfverhopar han äfven sin gemål med en
mängd skämtsamma och hjärtliga smeknamn
och i bref till sina släktingar och förtrogna
vänner talar Bismarck oupphörligt i den kär-
leksfullaste ton om sin fru.
Midt under tysk-österrikiska kriget, då de
tyngsta bekymmer af alla slag bestorma
honom, tänker han på henne med rörande
kärlek och plockar alprosor åt henne, hvar-
vid humorn, denna hans trognaste ledsagare
genom lifvet, aldrig lämnar honom. I denna
anda skref ban t. ex. från Hohenmauth den
9 juli 1866: »Om ni inte har någon under-
rättelse från någon, kan ni obetingadt an-
taga, att han lefver och är frisk, ty så snart
en känd person sårats, får man veta det
inom minst 24 timmar.»
Om än icke så ofta, underlåter Otto von
Bismarck likväl ej att då och då i bref till
sin syster och sin hustru fälla omdömen
öfver damvärlden i allmänhet och särskildt
öfver en och annan af dess representanter,
med hvilka han kommit i beröring. Van-
ligtvis sker detta på hans godmodigt skäm-
tande sätt.
Bland stjärnor inom teatervärlden har
Pauline Lucca varit en af Bismarcks favo-
riter. Farna, som gärna uppdiktar något
om berömde statsmän såväl som om be-
römda sångerskor, kunde ingenting berätta
om den store statsmannens intimare förhål-
landen till främmande damer och gjorde
därför en mygga till en elefant. År 1865
hade den österrikiska badorten Ischl två
intressanta gäster i den preussiske minister-
presidenten Otto von Bismarck och den
preussiska kammarsångerskan Pauline Lucca.
En förmiddag uppehöll sig sångerskan utan-
för hotell Elisabeth, där furst Bismarck och
dåvarande kung Wilhelm brukade taga in.
Plötsligt kom den förstnämnde ut från ho-
tellet. Ministerpresidenten uppmärksammade
genast sångerskan, gick fram till henne och
skakade hjärtligt hennes hand.
»Följ med, ers excellens», bad Lucca, »jag
måste till fotografen.»
»Jag kan inte, jag väntar mina chiffrörer,
de tyckas vara ute och promenera.»
»Ah, ers excellens, ni kan läsa depescherna
sedan», sade Lucca, och de gjorde båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
