Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 5 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 247
Helen Keller.
(Forts, och slut.)
Oemotståndligt tränger sig på en, vid
framställningen af Helen Kellers första un-
dervisning, en jämförelse med hvad som
bjndes de flesta af våra normala gossar
och flickor. Huru många bildade mödrars
barn äro icke andligen svältfödda! Och
hvad är sist och slutligen hela vår civilisa-
tion värd, om det ej ligger vikt uppå, att
blomman däraf, med dess skäraste doft,
genom den bildade moderns direkta för-
medling under umgänget kommer det unga
släktet till godo, och det redan från den
morgonfriska ålder, då bevisligen riktnin-
gen inslås för lifvets sträfvanden och in-
tressen !
Så länge Helen mottog undervisning en-
dast medels fingerspråket, glömde hon al-
drig något. Hvad som en gång meddelats
henne var som antecknadt i en bok. Sedan
hon begynt läsa, kommit mera i beröring
med andra människor och mottagit intryck
från flere håll, har hennes minne förlorat
denna underbara styrka.
Under några år framåt tillbragte Helen
vintrarna i PerJäns-institutet i Boston, där
hon kände sig lycklig och hemmastadd i
sällskap med andra blinda barn.
Vid omkring 9 års ålder hade hon med
stor bestämdhet tillbakavisat en släktings
försök att bibringa henne någon föreställ-
ning om Gud såsom hennes fader: »Det
kom mig att skratta riktigt duktigt, för
jag vet, att min fader är Arthur Keller.»
Men efter ett års vidare mognad och van-
mäktig kamp med de i hennes eget hjärta
uppdykande spörsmålen, begynte hon själf
med sådant allvar och så oafvisligt yrka
på vägledning i lifvets djupaste frågor, att
hennes omgifning såg sig tvungen att med
henne upptaga ämnet, oaktadt det förut
lär ha ingått i mr Anagnos, föreståndaren
för Perkins-institutet, plan att så ännu ej
skulle ske. Det var i synnerhet den för
den svenska allmänheten icke alldeles obe-
kante, numera aflidne biskopen Phillips
Brooks, som förstod att tillfredsställa hen-
nes andes innersta behof genom det be-
undransvärda sätt, på hvilket han för henne
åskådliggjorde den himmelske Faderns kär-
lek och Jesu mission att för människorna
uppenbara denna kärlek- Nu insöp Helen
dessa sanningar »likt den törstiga plantan
som dricker himlens dagg». Om hennes
närvarande religiösa ståndpunkt heter det:
»Hennes tro är lika enkel som fast».
Samtidigt med att dessa nya synpunkter
gåfvo hela hennes lif ett nytt innehåll, be-
gynte hon få klart för sig, hvarigenom hen-
nes sätt att meddela sig skilde sig från
andra människors, äfven hennes blinda kam-
raters, hvilka »kunde säga med sin mun».
Det är intet tvifvel om att denna upptäckt
för hennes känsliga och tänkande sinne var
nedslående och smärtsam, men missmodet
har aldrig fått rum i hennes hjärta, och
äfven nu synes hon nästan omedelbart ha
omfattat hoppet att bryta de skrankor, som
stodo henne i vägen. Frågan, om icke hon
också kunde lära att tala med munnen, sy-
nes dels impulsivt ha uppstått hos henne
själf, dels fått näring genom andras med-
delanden, särskildt det om en ung norska,
Ragnhild Kaate, ett meddelande, som be-
redde den lilla en sömnlös natt »för glädje».
Till följd af hennes enträgna böner att få
lära sig att tala, fördes hon till miss Sarah
Fuller, föreståndarinnan för Horace Manns
School för döfstumma i Boston, och under-
visningen begynte omedelbart. Hon fick
de nödiga förklaringarna öfver talorganens
inbördes ställning, fick vidröra miss Fullers
ansikte, lägga sina fingrar i hennes mun,
och så steg för steg öfva sig att frambrin-
ga först några vokalljud, sedan små ord.
Miss Fuller intygar, att hon var en oför-
liknelig elev, och att hon efter tio lektio-
ner med lätthet behärskade talets hufvud-
beståndsdelar. Öfningarna synas därefter
ha fortgått utan miss Fullers omedelbara
ledning med miss Sullivans bistånd; och
snart talade Helen flytande. Hennes glädje
öfver detta framsteg, hvars betydelse hon
redan då, vid ännu icke fyllda tio år, sy-
nes fullt ha fattat, var obeskriflig. »Nu är
jag icke längre stum, » säger hon efter att
fritt ha afgifvit en längre förtjusande skil-
dring — som i ■ sin helhet upptecknats af
miss Fuller — öfver ett besök hos hennes
favoritskald dr Oliver Wendell Holmes. Sär-
skildt gladde hon sig åt att nu kunna med-
dela sig med sin syster, som var för liten
för att förstå fingerspråket.
Det ser ut, som om själslifvets starka
tillväxt under detta år väl mycket angripit
hennes eljes starka kroppskrafter, men hen-
nes bref från denna tid andas en. öfver-
svallande glädje: »Jag har lärt många,
många saker om Kristus och min himmel-
ske Fader. Jag är mycket, mycket lycklig.
Gud vill, att vi skola vara lyckliga. — Han
vill icke, att hans barn skall vara stumt,
och när jag kommer till himlen, skall han
låta sina änglar lära mig att sjunga*. —
Jag är så lycklig, att jag skulle vilja lefva
alltid, emedan det finnes så många härliga
saker att lära.»
Sedan denna tid använde Helen själf fö-
reträdesvis talspråket och fingerspråket en-
dast i nödfall. Men andra måste fortfa-
rande med henne anlita detta senare, och
de som ej voro förtrogna med detsamma,
kunde alls ej meddela sig henne. Hennes
önskan blef nu att få lära sig att genom
vidröring af de talandes läppar afläsa deras
ord. Försök hade visserligen på egen hand
gjorts i denna riktning, men den svåra upp-
giften fordrade rationell och sakkunnig led-
ning. Fråga lär ha varit att för detta än-
damål föra Helen till London, men saken
ordnades så, att hon 1894 förflyttades till
Wright-Humason Scool i New York, där hon
under en tvåårig vistelse tillägnade sig den
åsyftade färdigheten. Yid en gifven finger-
ställning kan hon följa med talorganens
skiftande rörelser: pekfingret hålles lätt mot
den talandes läppar, medan tummen läg-
ges på strufhufvudet, och de öfriga fing-
rarna hvila mot ena kinden, hvarvid lång-
fingret når näsan.
Sida vid sida med dessa framgångsfulla
bemödanden att, oberoende af de hinder
naturen ställt i hennes väg, kunna i så vid-
sträckt omfång som möjligt meddela sig med
andra människor, fortgingo för Helen un-
der alla dessa år allvarliga, intresserade
studier i alla de ämnen, som för närva-
rande ingå i den bildade unga amerikan-
skans skolprogram, latinet inbegripet. Själf
slukade Helen allt som i blindskrift kom i
hennes väg, hvilket lyckligtvis öfver huf-
vud vill säga det bästa som står att läsa.
* Det är dessa ord, som inspirerat Margaret
Canbys dikt: »A silent singer».
Många böcker ha tryckts i blindskrift en-
kom för att mata hennes rastlösa hjärna.
Ferierna tillbragtes nu, som förr, vanli-
gen i hemmet i Alabama, i kretsen af de
egna, under glada lekar och ströftåg i det
fria, hälst till häst, såsom den utomordent-
ligt skickliga ryttarinna Helen lär vara.
Det har alltid ingått i miss Sullivans upp-
fostringsplan att på allt sätt i rikt mått
uppöfva Helens naturliga mod, hurtighet
och själfständighet, och att till det minsta
möjliga inskränka den yttre hjälplöshet,
som är en följd af hennes blindhet och
döfhet.
Lång och ståtlig, med fria, lediga rörel-
ser, stark hälsa, »splendid nerves», glad,
munter, rolig, full af lif och lust, med sin-
net öppet för alla goda känslor, gör Helen
Keller vid 14 års ålder på sin lärarinna in-
trycket att vara »det lyckligaste barn i
världen, så att det är en särskild förmån
att få lefva i hennes närhet. Hon synes
oföränderligt besjälas af kärlekens och gläd-
jens ande.»
För oss, som blott på afstånd kunnat
göra hennes bekantskap, framlyser hennes
personlighet klarast i hennes bref, hvilka,
studerade i sitt sammanhang, så långt de
föreligga, i mångskiftande intresse kunna
täfla med hvilken brefsamling som hälst.
I hvar tum en liten amerikanska, som all-
tid väl vet hvad hon vill säga, afspeglar
hon sig i dessa bref med sitt varma hjärte-
lag, sin lifliga inbillning, sitt rika intresse
för allt pch alla, sina roliga infall jämsides
med djupa tankar, sin alltid beundrans-
värda förmåga att sätta sig in i deras läge
och känslor, till hvilka hon skrifver. Utom
de citat här vid tillfälle fått plats, må ännu
några särskildt karaktäristiska anföras:
Till den gamle skalden John Greenleaf
Whittier skrifver hon vid tio års ålder på
hans födelsedag: »Om jag vore hos er i
dag, skulle jag gifva er åttiotre kyssar, en
för hvarje år ni lefvat. Attiotre år synas
mig bra långa. Synas de er långa?» Eller
ett år senare till mrs Dodge: »Jag minnes
er mycket väl. Er hand kändes så lätt
och mjuk i min, och jag är glad att ni
har en reslig, kraftfull son, som ömt kan
sörja för er.» — Till handelsfirman Messrs.
Bradstreet i Maine, hvilka gladt öfverraskat
henne med anhållan att få uppkalla ett af
sina stora fartyg efter henne, skrifver hon:
»Jag hoppas det stora hafvet skall älska
den nya Helen och låta henne lugnt segla
öfver dess blå vatten. Var god och säg de
modiga sjömännen, som tjänstgöra på »He-
len Keller», att lilla Helen, som stannar
hemma, ofta skall tänka på dem i kärlek.
Jag hoppas någon gång få se er och min
vackra namne.»
Sommaren 1896 öppnades underhandlin-
gar mellan miss Sullivan och mr Arthur
Gilman, grundläggaren af och föreståndaren
för den framstående Cambridge School, hvari
unga flickor förberedas för inträde till Har-
vard-universitetet, om att för Helen öppna
tillträdet till denna skola. Mr Gilman, som
först blef bestört öfver ett sådant förslag,
trodde ej det skulle låta sig genomföras.
Men sedan han satts i tillfälle att pröfva
Helens intellektuella ståndpunkt, beslöt han
att göra ett försök. Afsikten därmed var
icke endast att för henne eventuellt möjlig-
göra inträdet till universitetet, utan tillika
att bereda henne tillfälle till ytterligare ut-
veckling genom umgänget med seende och
hörande kamrater samt att öfver hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
