Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 12 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
1898
ID U N
Den innersta drifkraften i allt framåtskridande är kärleken till det fullkomliga eller ideala.
Den innersta drifkraften i allt framåtskridande är kärleken till det fullkomliga eller ideala.
P. Wikner.
ägde nog energi att bryta med en nyligen
beträdd bana för att äter kasta sig in i
kampen för vidgadt vetande, med läkarens
uppoffrande, sköna kall som mål. Så blef
då hennes första sträfvan att vinna den
hvita mössan, hvilket med hennes grund-
liga förkunskaper blef lätt nog. Och nu
stod hon rustad att gå den speciella vetan-
dets väg, som skulle leda fram genom läro-
salar, sjukhus och kliniker. Milstolparna
måste passeras’ stötestenarna — som aldrig
saknats på någon väg — öfvervinnas, mot-
gångarna — såsom t. ex. en tids sjuklig-
het, hvarför studierna måste skjutas åt si-
dan — bekämpas. Men tack vare en stål-
satt vilja och outtröttlig arbetslust kan hon
nu blicka tillbaka på en vacker studiebana
och med gladt mod se framåt mot en verk-
samhet, vid hvilken vi hafva all orsak att
fästa de bästa förhoppningar.
Fru Engström är ej den enda svenska
kvinna, som tillägnat sig en grundlig veten-
skaplig bildning för att sedan offra sig i
mänsklighetens tjänst; nej, denna ära delar
hon med here. Men vi skulle önska att
alla de, som sträfva efter så att säga man-
lig bildning, med henne delade äran af att
därunder ej hafva förlorat något af sig
själf, af det, som är kvinnans förnämsta
prydnad, hennes skönaste »väsens art»,
detta sannt kvinnliga, som utöfvar ett så
förädlande inflytande på omgifningen och
låter den ana något af det ursprungliga
kvinnoidealet.
D:r Engström är en lefvande gensägelse
mot det i denna tid gängse påståendet, att
lefnadskallet ■— det »manliga» — i och för
sig skapar en vrång bild af kvinnan. För
visso är orsaken till en sådan vrång bild
att söka i den individuella karaktären. Är
grundtonen ren, blifver det därpå byggda
ackordet harmoniskt; är den däremot falsk,
kan däraf ej frambringas annat än en skä-
rande disharmoni, som verkar upprifvande
och störande.
Emellertid blir det ej hufvudstadens inne-
vånare, som få draga fördel af d:r Eng-
ströms gedigna kunskaper och samvetsgran-
na plikttrohet. I Visby, de gamla minne-
nas stad, äger hon sitt hem, sedan ett år
i äktenskap förenad med v. häradshöfdin-
gen S. W. Engström, och där har hon re-
dan anträdt sin läkarebana. Kanske blic-
kar Sancta Chatharina undrande ned på
denna det nittonde århundradets dotter, i
så mångt och mycket olik sin medeltids-
syster. Förvånad skall hon finna, att ett
lif kan blifva långt fullare och rikare genom
att lindra andras smärtor än genom
själfpålagda lidanden, fastor och späknin-
gar. Vid upptäckten af, att detta »sena
tiders barn» är ett väsen, lika rent och
skärt, lika sannt kvinnligt som hon själf,
skall hon säkerligen viga sig till den unga
läkarens skyddsande för att bryta törnena
af de rosor, som för visso skola betäcka
hennes lefnadsväg.
A. S.
Ett arf.
För Idun af Eva Wigström (Ave).
M
an har egentligen ingen rättighet att tvifla
på att ieke de mest otroliga saker kunna
hända en människa. Jag vet nu en, som aldrig
hittills trott på möjligheten, att hon skulle bli
ihågkommen i någon väns testamente eller på
annat sätt erhålla något arf, men doek nyligen
på detta sätt kommit i laglig besittning af en
gammal dams efterlämnade litterära kvarlåten-
skap. Detta var i hög grad öfverraskande, dels
emedan ingen dödlig anade eller visste, att
gumman skrifvit annat än de prydliga förteck-
ningar hon förde öfver innehållet i sitt bok-
oeli linneskåp, dels emedan arftagerskan dittills
blifvit tämligen van att blott antingen erhålla
kallskurna blickar och miner, eller ock lindrigt
hvitpepprade bref från misskända förf. till
belöning för hennes blygsamma afböjande att
läsa och bedöma deras likaledes misskända
manuskript.
Äldre hufvudstadsbor minnas nog den hädan-
farna gamla. Hon var en född Nobili och ut-
öfvade på sin tid ett icke obetydligt inflytande
på tonen i de mest eftersökta sällskapskretsar,
icke minst genom sin ryktbara förmåga att ge-
nom sin smittosamma tystnad kunna kväfva
hvarje mindre nobelt samtalsämne, som ville
insmyga sig i det lag, hvari hon befann sig.
Under senare åren blef hon omodern och nå-
got trängd i vrån, då hon någon gång i huf-
vudstaden eller i landsorten yttrade sig i de
mera andligt framskridna damernas samkväm,
och vardt därför allt mer och mer tystlåten;
hon visste nogsamt att namnet Nobili förlorat
en god del af sin forna klang under de sena-
ste årtiondena. Men hon drömde dock om
uppkomsten af ett nytt förädladt människo-
släkte, fostradt af en kommande tids nobili
oeh förfinadt genom ädelborna kvinnors in-
flytande på alla samhällsklassers umgängeslif.
Emellertid gick den gamla damen hädan,
efter att ha uttryckt sin önskan att »några af
hennes tankar oeh idéer måtte få öfverlefva
henne, åtminstone en lördagseftermiddag eller
kanske en hel söndag, i några af de många
kvinnors minnen, som läsa Idun».
Med redaktionens benägna tillåtelse vill jag
uppfylla hennes önskan och väljer ur den lilla
samlingen en uppsats, som hon gifvit titel efter
det allmänt kända ogräset med de många nam-
nen, men hvilket hon kallar
»Våtsarf».
Om jag kommit att göra någon insats i
kvinnofrågan genom att skänka lifvet åt en
dotter, skulle jag i god tid ha vänjt henne vid
att tiga, att kväfva hvarje groende benägenhet
att prata om sina små spirande känslor, fanta-
sier oeh intryck, med få ord tidigt vänja henne
vid att ej påbörda sin nästa så kallade »för-
troenden ».
De gagnlösa meddelanden, hvilka gå under
detta vackra namn, likna våtsarfven i ett träd-
gårdsland. Den är om våren en helt liten sirlig
planta och tyckes ej kunna skada de ädlare
växter, hvilkas hjärtblad ännu knappast stuckit
upp; men låt henne bara vara i ro, och från
hennes starka rotknippe sträcka sig snart ota-
liga slingor och bilda ett förvirradt nät öfver
hela trädgårdslandet. Lillan, som ej blifvit till-
hållen att endast i mammas och pappas öron
hviska sina stora hemligheter, förser sig i sko-
lan med »väninnor», som få tjäna henne till
aflagringsrum för dessa små, verkliga eller blott
diktade känslor och tilldragelser, hvilka alla
blott röra hennes eget lilla jag och hafva detta
till medelpunkt. De se ju helt oskyldiga ut,
dessa skolflickeförtroenden, alldeles som våt-
sarfven tidigt om våren, men, liksom detta ogräs,
ha de en benägenhet att utgrena sig, breda ut
sig och förkväfva, eller åtminstone förkrympa,
den spirande brodden af den ädla sådd, som
skulle bilda karaktärens kärna.
Skolflickan, som blifvit van att åt väninnor
»förtro», det är pladdra om, sina »tycken»,
sina barnbalstriumfer, och som oblygt upprepar
de stammande ord, hvilka varit uttryck för de
finaste själsrörelser hos en rodnande gosse, en
sådan flicka skall senare i lifvet utan betän-
kande »förtro» andra väninnor, att herr A.
gjort henne sin kärleksförklaring, att herr B.
friat till henne, men att hennes kärlek tillhör
herr C., som då eller då sagt sä och så, tryckt
hennes hand i dansen eller bedt om en blomma
af hennes bukett för att gömma i sin plånbok.
Här finnas icke så få ogifta kvinnor, som låtit
våtsarfven till den grad taga öfverhand att de,
då de ej ha verkliga fakta af ofvannämnda art
att »förtro» väninnorna, inbilla sig, dikta sig
sådana. Det är våtsarfven i blomning, ohejdad
och nästan oförstörbar i sina många utgrenin-
gar: skvallerlystnad, nyhetshunger och hvad de
allt heta dessa snylfcväxter på umgängeslifvets
finkrattade trädgårdsland.
Liksom våtsarfen har flere namn, så går
också dess andliga motbild under flere förskö-
nande benämningar, till exempel öppenhjärtig-
het, behof af deltagande samt mera i den
vägen och blir sålunda snarare räknad bland
de goda mänskliga egenskaperna än bland
karaktärens ogräs. Nå ja, då kan man ju
också räkna våtsarfven bland de nyttiga och goda
växterna, på grund däraf att stackars flyglarna
burfåglar äta af dess fräna rankor, af brist på
ädlare kost ur växtlifvet.
Jag hade i mitt korta äktenskap en enda
son. Han dog ung, men var dock blifven
gammal nog till att ha fått sin fina, nobla ung-
domskärlek profanerad genom föremålets banala
»förtroende» till sina bästa väninnor. Eller
var det kanske blott till en »väninna», som
själf hade både väninnor och förtroenden på
lager? Sak samma. Sedan har jag ofta sagt
till mig själf: »Hur skulle han, hur skulle
väl andra ynglingar oeh män blifva bedömda
af oss kvinnor, om de gjorde sig skyldiga till
en sådan fräckhet som att för sina manliga
bekanta, eller så kallade vänner, upprepa en
hederlig flickas blyga kärleksord, visa hennes
bref eller omtala hennes ömhetsbetygelser?»
Här, om någonsin, måste likställighetskrafvet
könen emellan strängt tillämpas. Hur skall
väl en kvinna, som blifvit maka och moder,
förmå att kring sig skapa ett nobelt oeh sedligt
familjelif, om hon under sin flicktid kväft de
anderöster, hvilka i djupet af hennes själ pro-
testerat mot kränkandet af just de känslor,
som skola bilda grundvalen för ett ädelt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
