Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 12 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 251
rent hemlif? — Hvilken människa, hvilkcn
yngling och flicka, har ej förnummit dessa rö-
ster, som ljuda i hvarje själ, om ej de banala
förtroendenas vätsarf fått förkväfva dem tillika
med finkänsligheten?
Hur flackt och utsuget ett kvinnohjärta på
detta sätt kan bli, just under den tid då kär-
lekslifvet och de därmed utvecklade andliga
krafterna borde sätta blom, synes ofta — allt
för ofta — hos den gifta kvinnan. Man kan
möjligen någon gång medels en blick och en
betydelsefull tystnad lyckas hejda »förtroenden»,
hvilka stått på vippen att hoppa ur ogifta kvin-
nors mun likt sagans bekanta grodor, men hos
mången hustru äro dessa vederstyggliga grodor
så snabba, så omotiverade, så oväntade, att man,
innan man anar det ringaste, får cn eller flere
af dem i skötet. Icke så få af dessa liksom
suga sig in i ens minne, och man kan för hela
sin återstående lifstid få bära på kräket, utan
att förmå befria sig från detsamma.
Utan förberedande underminering af blyg-
samheten och utan att ha öfning och vana
skulle det vara alldeles omöjligt för en förnuf-
tig människa att »förtro» en rent utomstående
person eller — hvilket också händer — en
»förtrolig krets» saker, som röra samlifvet
emellan makar. Men har våtsarfven bara ostörd
fått utföra sitt utsugande verk, trifvas grodorna
så innerligt väl i dess hägn och hoppa luste-
ligen omkring i den förtroliga kretsen. Äkta
mannen dragés fram, förskönas kanske — ibland;
kärlekslifvets finaste förtoningar framställas,
eller rättare vanställas, genom att iklädas en
ofin ordskrud. Karaktärsfel — verkliga eller
inbillade — framhållas till beskådande ; äkten-
skapliga . misshälligheter skild*ras i färger, som
långt ifrån äro äkta; men man kan vara viss
om, att taflans skuggor endast falla öfver den
frånvarande äkta mannens bild — —
Det påstås, att druckna män kunna i hvar-
andras sällskap göra sig skyldiga till liknande
infamier, och den dom, vi kvinnor fälla öfver
slika män, tar sannerligen ingen hänsyn till
»förmildrande omständigheter». Och dock, med
hvilken öppen blick och högburen panna möta
ej sådana pladdrande hustrur sina män, ögon-
blicket efter det de helt nyktert dissikerat de-
ras andliga och lekamliga fel eller förtjänster
för en eller flere söta väninnor! På denna
punkt måste här, som sagdt, arbetas för full-
ständig likställighet emellan könen inför sed-
lighetens domstol. Hvad som med rätt och
skäl fördömes hos mannen och stämplar honom
till en omoralisk människa, bör få samma
dom och stämpel, då det gäller kvinnan, för
så vidt man nämligen ej låter det gälla som
en förmildrande omständighet, att kvinnan fått
denna infama förtroendelusta i arf efter ur-
modern Eva, som så förtroligt inlät sig i sam-
språk med ormen.
Kom bara ej och säg mig, gamla änka, som
lefvat med bland människor af alla samhälls-
klasser, bildningsgrader, olika verksamhetsfält
och yrken, att våtsarfven ej frodas bland kun-
skapsrika och estetiskt bildade damer! I min
ungdom skulle ogräset nog varit svårare att
uppleta i sådana kretsar, men i den mån som
det inom den så kallade skönlitteraturen blef
modernt att in i minsta detalj dissikcra och
analysera kärlekslifvets gröfre beståndsdelar samt
till allmänt beskådande framställa äktenskapets
intimare sidor, erhöll den andliga våtsarfven
en ypperlig näring hos många af de unga da-
mer, som gjort till sin uppgift att »följa med
sin tid» samt »att kunna tala med» i sådana
saker. Häfdandet af personlighetsprincipen kom
sedan till och tog sig ofta uttryck i ett hän-
synslöst och osmakligt ordande om sig själf,
[DUN
sitt eget jag och allt som stod i närmare eller
fjärmare samband därmed.
Dock må ingen fatta det så, som om jag
ville påstå, att ogräset endast frodas i nämnda
kretsar; tvärt om, det bredde sig på något
mystiskt sätt i olika former ut öfver hela fol-
ket. Skolflickor hviskade med hvarandra om
kärlek, äktenskap och moderskap, unga flickor
diskuterade dessa »frågor», antingen efter läs-
ningen af den nyaste romanen eller med virk-
nålen i hand eller symaskinen framför knä, så
ock hustrurna kring kaffeborden. Äfven inom
religiösa sällskap har våtsarfven fått starkt rot-
fäste och tagit sig form af ordrika, målande
förböner för syndiga äkta män, och detta inför
öppna dörrar, under det tjogtals böjda hufvu-
den upplyftas: man måste naturligtvis se, hvilka
hustrur det är, som hafva så intressanta saker
att framföra.
Hade jag, som sagdt, ägt en dotter, så skulle
jag, så snart hon kunnat tala begripligt, börjat
öfva henne i den nobla tystnadens konst, och
jag skulle vid hennes sjätte år lärt henne att
frukta för »väninnors förtroenden» samt så
mycket som möjligt söka undgå att emottaga
dylika. Senare, då hennes finaste hjärtebrodd
börjat spira, skulle jag visat henne prof på
våtsarfvens verkningar, gifvit henne en vink
om nödvändigheten af att gärda omkring själens
djupaste aningar, hjärtats gryende känslor, så
att ae, endast sedda af Gruds ögon, måtte kunna
utvecklas till blomning och i sinom tid bära
mogna frukter, ädla tankekorn, antingen till
andlig näring i det egna hemmet, eller utsådda
på det stora allmänna fält, som kallas samhället.
O, du ädla, nobla tystnad, måtte du snart
blifva mera dyrkad, än nu är fallet, bland
Evas döttrar! Då skola Adams söner, kanske
med förundran, säkert med stor glädje, öppna
hvarje ännu stängdt arbetsfält för oss samt
hälsa oss välkomna som jämnbördiga kamrater!
Det är väl möjligt, att på den dagen går en
ängel omkring och dräper den art af kvinno-
vänskap, som nu mest florerar. Dock, någon
själaringning kommer den säkert ej att få, eme-
dan denna art ej ägt en gnista af själ. Men
ur dennas och de banala kvinnoförtroendenas
aska skall fågel Fenix, den sunda vänskapen
och det nobla fåordiga förtroendet emellan
människa och människa, flyga upp och sväfva
sakta öfver våra bildningsfält, där våtsarfven
ej längre gror bland det spirande kornet.
–––- $––––-
Gn stocl(holmsbiîd.
K
lockan i Adolf Fredriks kyrktorn slår 12. En-
toniga, allvarliga, högtidliga ljuda slagen i
den ljusa sommarnatten. Ljudet dör småningom
bort; men Elise B. förnimmer det ännu — där
hon sitter vid sitt skrifbord i ett elegant möble-
radt rum — som ett svagt eko. Den unga flic-
kan böjer ned hufvudet öfver sin bibel — en
döende moders afskedsgåfva till ett älskadt barn
— men hennes ögon följa raderna endast meka-
niskt, och hennes tankar synas vara långt, långt
borta från det lästa. Hon har haft så förtjusan-
de roligt i kväll. Det är den tanke, som helt
och hållet uppfyller hennes själ, och i minnet
genomgår hon ånyo den förflutna aftonens hän-
delser: den härliga åkturen på Djurgården, pro-
menaden på Skansen och slutligen den muntra
supén på Hasselbacken. Allt detta har förefallit
den vid storstadslifvets nöjen ovana landtflickan
öfvermåttan härligt, och hon utbrister halfhögt:
»Aldrig har jag haft så roligt någon midsommar-
afton förr.» Men plötsligt rycker hon till, full
af blygsel öfver att tanken på aftonens förlustel-
ser förmått störa hennes andakt; hastigt sliter
hon sig lös från de världsliga betraktelserna, och
med spänd uppmärksamhet läser hon: »och det
var en rik man, som klädde sig i purpur och
linnekläder och lefde hvar dag i glädje och
prakt...»
De heliga orden, göra ett sällsamt intryck på
den unga flickan, och hon börjar kämia sig illä
till mods; hvarfor förstår hon knappast själf. —•
Så underligt att hon skulle komma att läsa det
där just i kväll1 Hon kan ej undgå att känna
sig träffad, och det ehuru hon åter och åter sä-
ger till sig själf, att dessa ord ej behöfva gifva
henne anledning til! bekymmer. Hvilka jämfö-
relsepunkter finnas väl mellan den fine världs-
mannen, som lefde i sus och dus, och henne,
den unga, oerfarna landtflickan, som tycker om
att roa sig litet ibland till omväxling med hvar-
dagslifvets mångahanda bestyr? Ja, detta är ju
fullkomligt riktigt resoneradt och ändå — —
Den obehagliga känslan vill ej försvinna.
Elise läser vidare: »Och det var en fattig, vid
namn Lasarus, som låg för hans dörr, full med
sår, och längtade att mättas med de smulor, som
föllo från den rikes bord.» Den unga flickan
börjar känna sig helt beklämd om hjärtat. Som
ett mörkt moln vid horisonten uppstiga för hen-
nes själs öga dystra, skräckinjagande taflor ur
storstadslifvet med dess nöd och elände. Men
det är endast dimbilder, liknande halfförglömda,
sorgliga historier, som män hört berättas för län-
ge, länge sedan, bilder, som skola försvinna för
morgondagens klara sol. Så lyfter hon ögonen
och ser ut på den nu nästan folktomma gatan.
Men hvad är detta? Elise döljer ansiktet i hän-
derna och hennes beklämning ger siglufti våldsam
gråt. Hon har därute sett en syn, som kommit
hennes hjärta att nästan brista. På den breda
stentrappan till huset- midt emot sitter en kvin-
na, höljd i lumpor och. med af sorger och um-
bäranden härjade drag. Hon huttrar af köld, ty
hon har svept sin slitna schal kring ett litet
barn, som hvilar i hennes sköte. Vid hennes
sida sofver en större gosse — halfliggande på
den kalla stentrappan — barndomens lugna, omed-
vetna Sömn. De arma varelserna sakna tak öfver
hufvudet för natten, under det hon, Elise, och
många andra ha fullt upp, ja, mer än nog för
att lefva ett bekvämt och sorgfritt lif. Den tan-
ken fyller Elise med srnärta och förbittring. Ett
ögonblick tycker hon sig hata och förakta alla
rika människor, ja, hela samhället och kanske
mest sig själf. Men snart komma åter förstån-
dets invändningar; kalla och lugna komma de
liksom den världserfarnes kloka råd till det af
hänförelsens heliga eld glödande ynglingahjärtat :
»Oförnuftiga barn, vet du ej, att fattigdomens
olycka oftast är själfförvållad och att det är att
lägga hyende under lasten att hjälpa i själfför-
vållad nöd? Vet du ej också, att det finnes fat-
tighus och andra barmhärtighetsinrättningar i
mängd? Har ej Gud själf bestämt, att fattiga
och rika måste finnas bland hvarandra? Skulle
Han ej unna dig att njuta en smula af lifvet?
För öfrigt, om du skulle försaka något af denna
världens goda för de fattiga; så vore det ju ändå
blott en droppe i hafvet.» ■— Så talar förståndet
med tusende stämmor, den ena högljuddare än
den andra, och den vaknande viljekraften slum-
rar åter in, och känslan lägger sig sakta kvi-
dande till ro.
När Elise ännu en gång, betydligt lättare till
mods, blickar ut genom fönstret, ser hon en äldre
kvinna med en kaffebricka på armen träda ut ur
porten till det hus, hon bebor, ooch beslutsamt
gå mot stentrappan midtemot. Ah, det är ju den
gamla fröken 4 tr. upp, åt hvars gammalmodiga
kappa och vaggande gång Elise senast i går lätt-
sinnigt skrattat. Nu bjuder den gamla damen med
ett vänligt leende en rykande kaffekopp åt den
frysande modern. Aldrig i hela sitt lif har Elise
sett en blick så full af ödmjuk tacksamhet, som
den hon läser i den armat kvinnans ögon, då
denna tar emot koppen. Åter fyllas Elises ögon
med tårar. Med hennes blygsel öfver sig själf
blandar sig nu en djup känsla af beundran och
vördnad för den gamla.
Långsamt kläder den unga flickan af sig och
går sedan till hvila; men det dröjer länge, innan
hon somnar, och hennes sömn störes af under-
liga drömmar. Hon tycker sig befinna sig i en rikt
smyckad gästabudssal; bordet dignar af kostliga
rätter, och i högsätet sitter värden med ett glas
skummande champagne i handen. »Det är den
rike mannen i liknelsen», tänker Elise och be-
traktar honom noga. Men under det hon ser på
mannen, förekommer det henne plötsligt, som
började hans ansikte antaga hennes egna drag,
och förfärad vänder hon sig om och flyr från
gästabudssalen.
Så ser hon plötsligt framför sig en stor, öde
öken. På den glödande sanden ligger en man
utsträckt, sårad, hjälplös och utsatt för solens
brännande strålar. Och hon ser människor af
allehanda stånd och åldrar passera förbi i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
