Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 19 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 IDUN 1898
Sâ skall i lyckans solsken
Ej öfvermodet nå dig
Och i de mulna stunder
Ej missmod nederslå dig.
R. Obermann.
Må du i goda dagar
De onda ej förglömma,
Och till de onda må du
De godas minne gömma.
torde vara mycket tvifvelaktigt, om världen
skulle vara gladare och bättre, ifall de verk-
ligen liknade henne. De öfriga i denna ro-
man, eller kanske rättare sagdt i detta
sorgespel, uppträdande personerna tillhöra
äfven med sin smak och sitt skaplynne en
svunnen tid, ehuru de lefva i denna. Filo-
sofen Crispinus, den store Maryx och skur-
ken Hilarion äro alla gengångare från an-
tikens Rom.
Jag tror bestämdt, att det ej skulle skada
dem af Sveriges vetgiriga döttrar, som ägna
sig åt klassiska språk, om de på lediga
stunder toge itu med Ariadne. Kanske dess
originella författarinnas enthusiasm för,»de
gamle» äfven i någon mån skulle kunna
smitta dèm, så att de i ännu högre grad,
än nu är fallet, njöto af den odödliga man-
tuanarens stolta hexametrar eller vännen
Horatii ömsom glada, ömsom sorgsna oden.
Innan jag lämnar Ariadne, måste jag
citera en sida ur den, måhända den märk-
ligaste Ouida skrifvit, på samma gång den
innehåller den vackraste hyllning, som äg-
nats Avons svan.
»Kan ni läsa Shakespeare? Ni anser
Dante vara större; naturligtvis gör ni det,
då ni är italienare. Men däri har ni orätt.
Dante går aldrig utom sin egen begränsade
värld, han fyller det stora, tomma härefter
med sitt personliga hat och förakt. Han
skämmer bort sina vackraste vers genom
den oriktiga tanken att smäda en fiende
eller att framhäfva sin personliga åsikt i
tvistefrågor. Hans evighet är blott en vat-
tenpöl, som sätter honom i stånd att däri
dränka de hundar han afskydde. Han var
en stor skald ■— det kan ej nekas — men
han står ändå ofantligt långt under Shake-
speare. Sympati är skaldens hallstämpel.
Snillet bör vara vidtomfattande som himlen
och djupt som hafvet. En instinktlik och
snabb samt klar uppfattning, se där dess
styrka! Hvilkens uppfattning var så utan
gräns som Shakespeares? Från ett rubbadt
förstånds kval till den älskande jungfruns
blyga glädje, från konungens och segervinna-
rens ärelystnad till bondtölpens och bondflic-
kans klumpiga lustighet — allt uppfattade
han, det mänskliga lifvets sublimaste höjd,
såväl som dess lägsta dårskap. Häri ligger
det underbara hos Shakespeare. Ingen för-
fattare har såsom han förstått att ställa
sig själf så fullkomligt i skuggan. Och då
man betänker hans eget lif, blir detta för-
hållande så mycket underbarare. Allt, hans
härkomst, hans bana och hans lynne, borde
hafva gjort honom cynisk och revolutionär,
och dock finner man aldrig hos honom ett
enda drag af pessimism eller upprorsanda.
Att tänka sig, att Shakespeare måste buga
och uppträda som en simpel komediant i
Leicesters hus ! — detta skulle vara nog att
gifva en annan man tusen gånger mer galla
än Marat ägde. Att med denna gudagåfva
i sin själ sitta nöjd under mullbärsträden
och se godsherrens Lucy rida förbi i all sin
ståt — man kan nästan påstå, att detta
skulle förgiftat den helige Johannes sinne.
Men aldrig en skymt af spleen eller afund
fick insteg hos honom, han hade endast ett
snillrikt leende för all uppstyltad höghet
och ett makalöst, till alla sig sträckande
medlidande, för tyrannen såväl som för
slafven, för konungamaktens isolerade ställ-
ning såväl som för fattigdomens .... Häri
ligger skälet, hvarför Shakespeare står lika
högt öfver Dante, som en af Dantes änglar
står öfver jorden.»
Hvad Ouidas världsåskådning beträffar,
så är den oftast dyster, liksom ju deras
måste vara, som ej kunna tro på det andra
lifvet. Hon låter en af sina hjältar utbri-
sta : »Hvar och en af oss står vid randen
af detta ändlösa haf, som kallas »tid» och
»död», och skapelsens alla hemlighetsfulla,
sköna, stumma, majestätiska krafter röra
sig omkring oss, men förtälja oss ändock
intet. Det är underbart, att vi, ehuru stän-
digt omgifna af detta fruktansvärda myste-
rium, kunna tillbringa vårt korta lif så fröj-
defullt som vi göra, att vi vid randen af
denna hemlighetsfulla strand likväl så myc-
ket kunna tänka på krabban i hummertinan,
ålen i sanden, seglet i fjärran, barnet i
hemmet. »
Framåtskridandets tidehvarf dyrkar hon
ej, när hon talar om »generationer, som
gjort sig en gud af ångmaskinens hvissel-
pipa och som dväljas i stora hopar under
ett bårtäcke af stenkolsrök och kalla detta
— framåtskridande». Som man ser, på-
minner Ouida till en viss grad om vår
von Heidenstam.
Louise de la Ramées alla tendenser äro
aristokratiska. Det finns ett ordspråk, som
säger: »hvar fågel sjunger helst om sitt eget
bo», och i hennes hjältars ådror flyter all-
tid det blå blodet. Man påminne sig den
kalle, hårde lord Strathmore, den svärmi-
ske Bertie Cecil, lejonet Grandville de Vig-
ne, grefve de Valdor, typen för ädlingen
de l’ancien regime m. fl. Ibland förefaller
denna lust att nobilisera en smula barnslig,
såsom t. ex. då hon låter skomakaren-filo-
sofen Crispinus härstamma från den patri-
ciska Gens Quintilii.
Eget nog anse de ärevördiga engelska
matronorna det högeligen shocking, att de
små blåögda misserna läsa Ouida. Det enda
af hennes arbeten, som de med oblandade
känslor töras sätta i händerna på dem, är
»Ett par små träskor», måhända den mest
rörande berättelse, som flutit ur någons
penna, alltsedan abbé de St. Pierre skref
»Paul och Virginie». Orsaken härtill är i
första rummet att finna i de ej alldeles fel-
fria representanter, som Ouida tecknat af sitt
eget kön. Lady Vanderdecken, Signa och
Marion Vavassour and Vaux äro varelser,
hvilka endast genom sitt yttre utgöra nå-
gon prydnad för det kön de tillhöra. A
andra sidan har hon dock lämnat världen
mästerliga bilder af ädla kvinnotyper i Vere
Herbert, miss Molyneux och Beltrans älska-
de Gladys. — En liten uppriktig miss har
dock anförtrott mig, att man — på lediga
stunder, förstås — i de engelska flickpensio-
nerna studerar Ouida med ett nit och ett
intresse, som söker sin like. Låtom oss
hoppas, att de violögda pensionärerna ej bli
sämre för det.
Ett af de mest oblandadt sympatiska dra-
gen i Ouidas diktning är hennes kärlek till
djuren, och i flere af sina arbeten har hon
ihärdigt sökt bekämpa Vivisektionen såsom
varande en gagnlös grymhet. Men icke
blott teoretiskt, utan äfven praktiskt har hon
tagit sig an sina skyddslingars sak genom
befrämjande af djurskyddsföreningar och ge-
nom utdelande af rundliga belöningar] åt
dem, hvilka på ett mera effektivt sätt gjort
sig förtjänta om djurens väl. I förnäm till-
bakadragenhet — som hon numera lefver —
från en värld, som endast skänkte henne rykt-
barhet, och från en tid, hvars intressen hon
aldrig delat, har Ouida gjort den en smula
melankoliska sats till sin, hvilken den rid-
derlige vicomte de Chateaubriand på gamla
dagar proklamerade: »Ju mera man lär
känna människorna, desto högre lär man
sig skatta pudlarne».
Miss de la Ramée dyrkar konsten, icke
vetenskapen. För henne är Homeros många
gånger större än Newton, Rafaël än Linné.
Hon har endast ett hånleende åt vår tids
skepticism, dess oaflåtliga sträfvan att få
fram sanningen på bekostnad af poesien,
dikten, legenden. »Ty», säger hon, »den
är i större fara att hafva orätt, som för-
kastar allt, än de människor, hvilka äro så
dåraktiga som jag, som älska tro på allt,
och då de vandra nya vägar, tänka på de
gamla sägnerna.»
Har väl också Gripsholm vunnit på, att
forskningen dragit i tvifvelsmål, huruvida
det lilla tornrum vi alla sett verkligen varit
bebodt af den fjortonde Erik, eller hafva vi
blifvit visare, emedan man upplyst oss, att
Vilhelm Tell aldrig lefvat, att kung Artur
och hans runda bord endast är en vacker
myt och att Ossians Fingal och Temora
helt enkelt är skrifven af en kaledonisk
lärd, hvilken lefde för ett århundrade sedan?
Mari Mihi.
–––- *–––-
fflafvets gåfva.
Ballad af Ftudyard. Kipling.
svepningen barnet låg;
och modern vid bädden höll vakt.
Hennes moder sof, och sjön slog dof
emot stranden med stormens makt.
Men kvinnan skrattade blott.
•il sjön fick min man sin graf.
Och min lille är död. Var tyst/» hon bjöd.
i Hvad mer kan du göra mig, haf?-»
Hon satt vid den dödes bädd.
I staken ljuset brann ner.
Hon försökte en gång att sjunga den sång,
som själen att flykta ber.
»Maria, » hon sjöng, »tag mot!
Vid mitt hjärta du hvilat, o själ.»
Och: »Bädd honom’ red, Maria, som led!»
Hon förmådde ej sjunga: »farväl!»
Från hafvet ett skri nu ljöd.
Kring rutan låg frostig sky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
