Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 19 augusti 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
259
Och »hör du ej, mor?» hon sade, »jag tror,
det är själen, som väntar att fly.»
Hon suckade, gammelmor.
» Vår tacka har kanske fått lam.
Ty jämrar sig väl en liten själ,
som aldrig känt synd och skam ?»
» Små fotter, jag höll i hand,
synå händer, som smekt mig förr!
Hur skulle de, säg! väl finna sin vag,
hur öppna den tunga dörr?»
De lade ett lakan vid dörrn
och hredde ett täcke därpå
att tjäna som sköld mot smuts och mot köld.
Men jämmern fortfor ändå.
Hon lyfte på klinkan ett slag
och sökte i mörkret se.
Hon dörren slog opp mot stormens lopp
att frihet åt själen ge.
Ej skimmer man såg eller sken,
ej vålnad mayi såg eller hamn.
Och: »Hör du ej mor,» hon sade, »jag tror,
i mörkret man ropar mitt namn.»
Hon suckade, gammelmor.
»Det är sorgen, som gör dig slö.
Nog känna väl vi en tärnas skri
och klagande ynås på sjö.»
»Nej, tärnorna flytt inåt land,
och mås följer plogen ät.
Hvad jag hörde var ej en fågel, o nej!
O ynoder! nu hör jag gråt.»
»Ligg stilla, mitt lam, ligg tyst!
Ditt barn kan ej nås af harm.
Det som stör din ro är sorg, vill jag tro,
att tom du finner din arm.»
Hon modern åt sidan sköt.
»I Jungfruns namn jag dig ber.
Alt få frid i min själ jag måste, farväl» :
Ull ropande haf gick hon ner.
Vid bryggan af vågor sköljd,
där tången låg tvinnad som garn,
hon hittade visst, hvad nyss hon mist,
ty hon kom till ett litet barn.
Tillbaka till modern hon gick
yned barnet vyssadt i famn.
Men ej föda det tog; hvarken skrek eller log,
fast hon gaf det sin älsklings namn.
Vid barmen låg barnet dödt.
Hennes eget låg hvitt som snö.
Och: »Gud, oss förlåt!» hon sade i gråt,
»i mörkret vi läto det dö.»
Karl August Hagberg.
–––- *–––-
IDUN
(Om än ett och annat kunde vara att in-
vända mot nedanstående uppsats, anse vi
oss dock böra införa densamma, talangfullt
skrifven som den är och tydligen sprungen
nr ett varmt kännande hjärta. Uppsatsens
längd har kräft dess delande ; den bör dock
hälst läsas i ett sammanhang.)
Vår älskade.
En studie af Karin Hallgren.
et är det manliga släktet, som är »vår
älskade», kvinnosläktets älskade.
Ty hur detta släkte än må vara beskaf-
fadt, så har det dock inom sig hvarje kvin-
nas älskade. Det har inom sig den ende
individ af mänskligheten, som har makt att
hos henne väcka den starkaste kärlek, hon
kan hysa. Det har inom sig den människo-
kamrat, till hvars hjälp hon genom den-
na kärlek viges och skickliggöres.
Och alla medlemmar af mannens släkte
äro på samma sätt som denne ende danade
att leda en kvinna till Tiennes högsta ut-
veckling i godhet och lycka, som är själf-
uppoffringens fröjd, som är kärlek.
Därför känner sig ock hvarje kvinna ge-
nom sin älskade fäst vid alla män med ett
band af djupare intresse och ömmare väl-
vilja än det, som förenar henne med kvin-
norna.
Låt denna naturliga känsla fritt vidga
vårt hjärta till kärlek för det manliga släk-
tet i dess helhet, så att vi alla tillsammans
och hvar och en för sig med allt större
glädje och ifver söka fylla kvinnosläktets
uppgift att vara det manliga släktets hjälp!
Låt hvarje man för oss alla vara helig och
dyrbar, därför att han för någon medlem
af vårt eget släkte är eller skall blifva hvad
vår älskade är för oss ! Hur föraktlig, synd-
full och vidrig en man än må förefalla oss,
låtom oss dock bemöta honom, som om
hans brister vore vår älskades brister ! Låt-
om oss handla så i kraft af vår älskades
minne, för den olyckliges egen välfärds
skull och för den kärleks skull, med hvil-
ken en kvinna nu älskar honom eller fram-
deles skall älska honom! Låtom oss kom-
ma ihåg, att det manliga släktet är vår äl-
skade !
* *
*
Det var ett kvinnohjärta, som i kamma-
rens enslighet utgöt för Gud sin klagan öf-
ver en älskad man. Och in i detta hjärta
lyste först det magiska ordet »vår älskade».
Det var själfva midsommardagen, den tid,
då ljusets värme firar sin seger öfver mörk-
rets köld.
Det var ett vackert, soligt rum, som med
två fönster vette åt Flemminggatan. Det
är en bred och fin gata, som sträcker sig
i rak linie från den ståtliga Knngsbron ända
hort till skogen vid Hummersberg, Horns-
berg och Karlberg. Öfverst vid skogen,
mot bakgrunden af dessa mörka tallar och
himlens ljusa färg, reser sig gatans sista
byggnad, det ståtliga folkskolehuset med sin
flaggstång. Äfven längre ned på ett par
ställen vid gatans sidor finnas vackra, gröna
träd. Det är planteringarna vid Paulis par-
fymeri, vid Grabbens gärde och vid ett par
enskilda bostäder. Allt detta gröna sticker
så vackert af mot de nya, ståtliga husen,
och det ger åt gatan en nobel anstrykning.
Grabbens gärde ligger på gränsen mellan
området för de fattigas bostäder och de
mera burgnas. Arbetarne hafva i allmänhet
sina hem närmare skogen, under det att de
välbärgade bo närmare Kungsbron.
Tre eller fyra gånger alla hvardagar är
gatan svart af unga, kraftiga arbetare, som
skynda till och ifrån fabrikerna.
I dessa stunder erbjuder Flemminggatan
en nästan elektriserande anblick af stor-
stadslif, ett anslående exempel på mänsk-
lighetens nuvarande ståndpunkt i kultur, en
inblick i vår tid med dess brådskande id
att nå utvecklingens höjder.
I sådana stunder fattas det omtalade
rummets invånarinna af en nästan his-
nande känsla af nndran öfver det manliga
släktets förmåga. Allt hvad hon då ser,
tyckes henne vittna om mannens öfverläg-
senhet öfver kvinnan. Gatans fasta, snör-
räta linie, med dess hårda yta och dess
ljusa kanter af väl tuktade stenar samt med
dess konstrika och väl förvarade innandö-
me af rörledningar, de höga, vackra, be-
kväma husen, spårvagnarna, telefontrådarna
och fabrikerna med deras dånande maski-
ner — hvilket utflöde af manligt snille och
af manlig styrka och arbetsflit är ej allt
detta! Allt har mannen uttänkt och fram-
bragt, allt vidmakthåller och utvecklar han.
— Den svarta strömmen af unge män, som
just nu väller fram öfver gatan, vittnar om,
att det är manlig kraft, som drifver allt
detta ständigt rastlöst fortsatta arbete till
lifvets bekvämlighet och försköning. — Man-
nen är det ock, som satt i gång och som
ännu leder alla de mänsklighetens institu-
tioner till kunskapers spridande och män-
niskoviljans förädling, om hvilka folkskolan
där borta erinrar henne.
Ja, hon ser, att mannen är kvinnan öf-
verlägsen, ej mindre till förståndets ljus än
till kroppens styrka. Hon ser, att han för-
fogar öfver krafter, som sträcka sig ända
till det för henne ofattbaras oändlighet. Och
hon ser det med glä’dje. I sitt inre böjer
bon sig då så villigt och ödmjukt för ö£-
vermänniskans styrka och visdom, nöjd att
i sitt hjärta få ägna honom sin hängifna
tillit och beundran, en kvinnas varma, af-
undsfria beundran för sin älskade.
På helgdagarna däremot är Flemmingga-
tan ganska tom till fram emot eftermidda-
gen eller kvällen, då den fylles af alla, som
återvända från dagens besök eller från Skan-
sen och andra förlustelseställen. Då erbju-
der den en annan syn.
Det var just vid den tiden på midsom-
mardagen i år. Den unga kvinnan stod
bakom fönstergardinen i sitt ram och be-
traktade strömmen af de förbipasserande.
Det vap endast fem minuter hon dröjde på
sin post. Men hvad hon under denna korta
tid hann se skulle taga lång tid och
många spalter att skildra.
Det var egentligen mannen hon studera-
de. Hon granskade noga hvarje individ af
det manliga släktet, som trädde in pa och
passerade öfver den lilla sträcka af gatan,
som hennes blick förmådde omfatta.
Och där nere kommo och gingo män af
alla åldrar, från gossen i konfirmationsåren
till den stapplande gråhårsmannen.
Och det var, som om nästan hvar och
en af dem klädts nt och inöfvats för att
fylla sitt nummer i en festrevy. Det var,
som om de trädt fram där nere, typerna
af det manliga släktets olika åldrar, för att
ådagalägga hvad de fleste män anse vara
lifvets högsta glädje, och hur de därför fira
en glädjefest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0263.html
