Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 19 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 iDUN 1898
öfver liten Karins tillvaro. Hennes pappa dog
plötsligt af slag. Det hade händt i början af fe-
bruari. Barnet förstod naturligtvis icke att sörja
öfver sin förlust. Hvarken mor eller far hade
betydt mycket för henne. Karin var nöjd, om hon
blott egde Tusse kvar, och sä Fina förstås, som
styrde om dagligt bröd.
Fina var en medelålders hygglig jungfru, som
tjänat hos Karins föräldrar alltifrån deras gifter-
mål. Efter barnets födelse hade hon blif-
vit så godt som allena styrande i de unga ma-
learnes hem.
Fina var icke barnkär i egentlig mening, men
hon var en snäll människa, och som Karin var
ett stillsamt och fogligt barn, så gick hennes,
moraliska uppfostran af sig själf.
Fina styrde om mat i rättan tid, såg till att
Karins kläder voro hela, förmanade den lilla att
vara lydig mot pappa, som hade det så sorgligt,
och tyst inne hos mamma, som var så sjuk. Och
vid riktigt högtidliga tillfällen rörde hon ihop i
fria fantasier de sagor, som den lilla sedan med-
delade åt sin fyrbente vän. Detta var allt hvad
Fina kunde göra för barnet, och hon anade al-
drig att där kunde behöfvas mer.
Men barnet hungrade efter att få gifva och
mottaga kärlek, och där fanns ingen mer än Tusse,
som både tog och gaf igen. Var det väl under-
ligt då, om de två blefvo allt för hvarandra?
Efter husfaderns död blef det ännu ödsligare
än förut i Karins hem. Det var ingen som kom
och gick där mer än doktorn, ty mamma hade
genast efter pappas död blifvit sämre. Men dok-
torn såg med bekymrade blickar på barnet och
rådgjorde med Fina. — »Finns det rakt inga. an-
höriga?» — frågade han — »det är alldeles icke
nyttigt för barnet med denna dystra omgifning.»
Då kom Tusse och ställde sig midt emot dok-
torn och tjöt rakt upp emot honom.
»Jaså, min gosse, håller du med mig?» sade
doktorn och böjde sig ned och strök öfver hun-
dens lena hufvud.
Tusse viftade med svansen och slickade dok-
torns händer. Det var som om han velat bedja
om någonting för sin lilla matmors räkning.
Fina berättade emelltid för doktorn, att famil-
jen icke hade anhöriga på mer än tjugu mils
omkrets. Frun hade en syster, men hon var gift
och hade många barn, så hon kunde nog i alla
fall icke göra något för saken.
»Skrif ändå till henne», uppmanade doktorn,
»någon måste väl tänka på barnet, som väl snart
står utan både far och mor.»
Doktorn spådde sannt. Strax på sommaren
dog Karins mamma, och den lilla var ensam i
världen med Tusse och trotjänarinnan.
Fina hade skrifvit till fru Gullman, Karins
moster. Denna hade kommit och varit de sista
fjorton dagarne hos sin döende syster. Hon skulle
stanna öfver begrafningen också, sedan skulle
hon resa och taga liten Karin med sig, medan
hennes man skulle komma senare, för att styra
om bouppteckning o. d.
Fru Gullman var inne hos systern både natt
och dag under de två veckorna. Det blef ingen
tid öfrig för henne att göra bekantskap med den
lilla systerdottern, som tyst och skygg höll sig
inne i barnkammaren med Tusse.
Men så snart systern var död, började fru Gull-
man sysselsätta sig med barnet, för hvars öfver-
gifna belägenhet hon ömmade med verklig mo-
derskänsla. Med lugna, milda ord kom hon snart
den lilla att öfvervinna sin blyghet, och då mostern
begynte intressera sig för dockan, hvilket hittills
ingen gjort mer än Tusse, så blef Karin så för-
tjust, att hon genast förevisade för moster doc-
kans hela garderob. Tusse hjälpte till som van-
ligt att plocka fram plaggen ur byrålådan.
»i>u är allt bra god vän med Tusse», sade fru
Gullman småleende.
»Ja då», försäkrade Karin med glänsande ögon.
»Men du vill väl följa med mig ändå hem till
morbror och kusinerna?»
Karin såg på sin moster, som om hon icke för-
stått hennes mening.
»Du vet ju att du skall resa med mig, nu då
din mamma är död», fortsatte fru Gullman mildt.
Hon förstod att det skulle bli svårt att förbe-
reda barnet på skilsmässan från Tusse, men det
måste likväl ändtligen ske.
Karins blick mörknade.
»Skall inte Tusse följa med då?» frågade hon
tvekande.
»Jag hade inte tänkt det.»
Karins läppar darrade. Tusse såg på henne
och började plötsligt gnälla.
Leken med dockan var slut. Liten Karin stod
orörlig med sänkt blick, färgen vek från hennes
kinder. Nu först hade hon fått sorg.
Plötsligt rätade den lilla flickan på sig, som
om hon fattat ett beslut. Färgen återvände hastigt
och de barnsligt runda kinderna blefvo purpur-
röda. Karin gick fram och ställde sig framför
sin moster. De blå barnaögonen höjdes dystra,
nästan, hotande mot fru Gullman.
»Då reser inte jag heller», sade den lilla med
ett allvar i tonen, som kom fru Gullman att
studsa.
Hon betänkte sig ett ögonblick. Sedan fort-
satte hon helt sakta,.i det hon strök med han-
den öfver Karins ljusa hår:
»Och hvart tänker du då ta vägen?»
»Jag stannar hos Tusse», svarade barnet och
nickade högtidligt.
Fru Gullman fann sitt uppdrag svårare än hon
väntat.
Senare på dagen rådgjorde fru Gullman be-
kymrad med Fina, om hur det skulle ställas med
hunden. Det skulle ju bli en faslig sorg för bar-
net att skiljas från den, och fru Gullman kunde
omöjligt taga den med sig.
Fina funderade både länge och väl.
»Kanske vore det bäst», sade hon slutligen,
»att hunden dödades så snart som möjligt. Se-
dan det väl var gjordt, så — »
Men fru Gullman skakade bekymrad på huf-
vudet. Hon mindes liten Karins ångestfulla blick,
och hon var rädd att bereda det ensamma bar-
net en ny sorg. (Forts.)
––––-*——-
Innehållsförteckning :
Louise de la Ramée (Ouida); af Mari Mihi. (Med por-
trätt.) — Hafyets gåfva ; ballad af Rudyard Kipling. Öf-
yers. af K. A. Hagberg. — Vår älskade; af Karin Hall-
gren. — »Binda, binda kransar.» En liten blomsterlek-
tion för Idun af —ll. — En gräsänklings pinobisloria ; en
grå sommarstämningsbild från 1898. Af Henrik Wranér.
— En norsk skådespelerskas lif, skildradt af benne själf;
ett referat för Idun af Hellen Lindgren. (Forts, ocb slut.)
— Det vackraste––– ; af Adi. — Ur notisboken. — Tea-
ter ocb musik. — Trogna vänner; skiss för ldun af Ali.
— Tidsföidrif.
i TiDSI-ORDRIE
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag nyttjas kan blott till en sak,
Men samlar alltid mest på vrak;
Man ofta proppar mig så full,
Det syns dock aldrig på mitt hull;
Än är jag tom, ja, rent .af tömd,
Står i en vrå och är bortglömd.
När se’n man gör på mig beslag
Och fyller mig med raska tag,
Jag i mig gömmer tankar många
(Som samlats under timmar långa)
Än sorgsna och än glada, fjäder-
lätta;
Med prosa och med poesi man vill
mig mätta,
Men aldrig något godt, gediget jag
får samla,
Blott efter afskrap, vrak och tomhet
famla.
Mitt namn i Idun ofta du har sett
Och då kanhända mulnat eller lett.
Försök nu på, hvad jag i mig kan
ha,
Helt säkert ord så många kan du
af mig ta.
Hvad ofta elu till middag fått,
Fast utaf många slag det har be-
stått.
Och så en krydda, som du nog be-
gagnat har
Till mången rätt, så skön och rar.
Hvad böjer människan till jorden
ned?
Hvad plöjer hafvet i dess segelled?
Ett träd med knotig stam och dito
grenar.
I-Ivarpå om vintern färdas lappar,
renar.
Hvad ger du väl den hund, som
biter
Och dina kläder söndersliter?
Ett nyttigt djur, dock icke af de
lätta.
Och ett, som ej på renlighet tycks
värde sätta.
En fågel svart som natten, kraxande,
Den hör just icke till de lätta fla-
xande.
Hvad ungersvennen fått, då han
med sorg
Hemvänder från den väna möens
borg.
Och söder ut båd’ stad och flod.
Hvad kallas den, som är helt frisk
och visar mod?
En nyttig fågel, fälld af jägarns
bössa,
Och af hvars fjädrar man kan pryda
hatt och mössa, i
Hvad jämt förtrampas alla da’r
Och bildas alltid af ett par.
Namn på en gosse och en flicka,
Du gissar strax, det kan ej klicka.
Två platser vackra, sköna,
Där man om sommarn svalka kan
få röna.
En blomma, doftande och skön, af
arter många.
Och hvad man får i banor långa.
En båt med öfverbyggnad stor,
Som länge uppå vattnet for
Med folk och fä och djur med klor.
Namn på en mindre, som man ror.
Nog kan du många ord än få af
mig,
Men är jag rädd, jag tröttar dig,
Jag slutar därför nu helt tvärt,
Fortsätta längre är ej värdt.
Kate.
Mosaik.
A
OD
har jag med i, men då mera åt
själen; såväl verb som pronomen
är jag med å, och när med e man
mig kallar, då är jag kvinna. Med
o och med ö är jag namn på stäl-
len, där det allmänna tjänas af
staten.
b-g.
A £7
AAAG
Gåtor och paralleller.
1) Hvad kallas den dans i hvilken
de dansande själfva göra musik?
2) Hvad är det för likhet mellan
en duellant och en nål?
XU aav nu
3) Hvilken låt uppfattas aldrig med
öronen?
V\ A <\V
4) Hvad är det för likhet mellan
en såg och ett — lokomotiv?
VAV^
0-f
<7
5) Hvad heter den skål, hvilken al-
drig tömmes i botten?
6) Hvad är det för likhet mellan
en giktbruten och ett ur?
Moster Lisa.
A Lösningar.
su.
0 A
AA A
Ofvanstående 28 figurer bilda, rätt
sammanfogade, en liksidig triangel.
Moster Lisa.
Vokalförändringsgåta.
Med a är jag verb i infinitiv,
kroppen till nytta, samma verbform
Logogryfen: Kröniköi : rön, ni, kö, örn,
rök; kink, kör, kök, kön, rik.
Ifyllningsgåtan: Gustaf Fröding: 1) ler-
gök, 2) masugn, 3) Jonsjö, 4) doktor, 5)
Armand, 6) trefot, 7) busfru, 8) kålrot, 9)
örnöga, 10) böndag, 11) Medina, 12) and-
nöd, 13) grågås.
Dubbelpi okopen : Valuta, Aluta, luta,
spruta, pruta, ruta.
Ordgåtan: Kafferep: kap, ark, fe, far,
ek, råk, eka, par.
Gåtan: R.
Charaden: Purjolök.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO GriildmedLalJ
vid 1 897 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
