Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 19 augusti 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 263
Så skref jag en gång i vårtid, och så
skrifver jag nu åter, ty nyss har jag skå-
dat in i en sådan liten fristad, skådat därin
i dröm och längtan. Om du visste, min
vän, hvad där var varmt och hägnadt!
Lyckan täljde sin gamla saga — »es ist
eine alte Geschichte, doch bleibt sie immer
neu» — jag lyddes, lyddes, tills stora,
tunga tårar fyllde ögat.
Dörrarna till detta väna hem stodo öppna,
solljuset där inifrån fick fritt strömma ut.
Och så skall det vara. Det finnes så många
där ute, som så väl behöfva en glimt af
lycka och glädje, som behöfva få känna en
fläkt från blommet och fägringen där inne
i lyckans boningar — — så många, som
aldrig få erfara hvad det vill säga att kalla
ett sådant hem sitt, ett sådant hem,
där tanke möter så vackert tanke
i fröjd och lust,
där blickar spegla en rosig strimma
af drömmens kust —
Ja, så många — ■— —
Det klang sång därinne — och det klang
barnajoller. Två kvittrande småttingar sågo
med stora leende blåa ögon ut på världen
ikring dem. Barnalöjen — finns det något
ljufvare? Det är som ginge en ängel genom
rummet, inte sant? De stå Guds rike så
nära, dessa små. Det dröjer ikring dem
ett skimmer af renhet. Man känner att
mästarens hand välsignande hvilar på deras
hufvud. Du lyckliga hem, som äger dylik
rikedom, vårda väl hvad du fått!
Ja, du lyckliga hem,
där hjärtan klappa, där kinder rodna
i skimmerglans,
där händer binda så ifrigt samman
en önskekrans —
där lifvets ljusaste hemligheter
gladt letas ut,
där hopp och verklighet famna hvarandra
i samma minut.
Träden susade där utanför, vågorna slogo
mot strand. Tidens oro hade ej funnit vä-
gen dit. Allt var sommarro och glädje.
Du däjliga hem, hägne dig Gud!
Sådana hem äro vårt lands välsignelse.
Sådana hem, som byggts i Herrens namn,
i kärlek och tro, i bön och hopp. Ett
sådant hem är det fagraste på jorden.
Du, min okände vän, jag har täljt dig en
saga. Kanske har du hört den förr? Jag
tror nog det ; hemmets saga är så gammal,
men den dör aldrig. Den diktas om från
släkte till släkte, evigt ung och evigt fager
— det ljufvaste af allt — det vackra-
ste — — .
Adi.
––-❖–––-
)UR.NOTISBOKEV.ra
Notabel förlofning. Förlofning har eklate-
rats mellan den bekante sjiortsmannen löjtnanten
grefve Clarence von Bosen och fröken Agnes von
Blixen Finecke, dotter till hofjägmästaren frih.
Fredrik von Blixen Finecke och hans maka,
född grefvinna Krag Juel-Wind-Frijs.
*
En kvinnlig donator. Framlidne järnkram-
handlaren C. F. Eks efterlämnade dotter, fröken
Carolina Ek, som den 27 sistlidne’ juli afled här-
städes i den höga åldern af nära 90 år, har i
sitt testamente, förutom till enskilda, donerat
följande belopp till välgörande ändamål i hufvud-
staden : till Borgerskapets änkehus kr. 5,000,
Hemmet för kvinnliga idioter 5,000, Prinsessan
Lovisas vårdanstalt 15,000, Svenska allmänna
djurskyddsföreningen 5,000, Hemmet för äldre
blinda fruntimmer i Stockholm 5,000, Arbetshem-
met för blinda i Stockholm 5,000, Jakobs och
Johannes församlings barnkrubba 5,000, Stock-
holms sjukhem 15,000, Eugeniahemmet 15,000,
Jakobs och Johannes församlings fattiga 500.
Summa kr. 75,500.
*
En i vida kretsar känd kvinna, fru
Lotten Hiilphers afled i Västerås natten mellan
fredag och lördag i sitt 58:de år. Född i Stock-
holm 1841 och dotter till grosshandlaren C. H.
W. Brandt och hans maka, erhöll hon en vårdad
uppfostran. Så genomgick hon Vallinska skolan
härstädes och var en af de fyra svenska kvinnor
hvilka först utexaminerades som gymnastiklära-
rinnor från Gymnastiska centralinstitutet. I
denna egenskap kom hon till Västerås, där hon
1867 blef gift med revisorn J. T. Htilphers och
efterlämnar med honom 7 barn.
Fru Hiilphers har landet rundt genom sitt
nykterhetsarbete förvärfvat sig många vänner.
*
Grefvinnan och sjömännens graf. Väster
om Käringön i Bohusländska skärgården, i dess
omedelbara närhet, ligger Vedholmen. Vågorna
spola ohäjdadt mot de under tidernas lopp slät-
polerade klipporna, och när västan blåser frisk,
resa sig tornhöga pelare af skum i luften, vält-
rande sig mot klipporna under ett öronbedöfvan-
de brus.
På Vedholmen har sedan äldre tider — det
lär saknas beskrifning hur länge — varit anord-
nad begrafningsplats för sådana hafvets söner,
som förolyckade hittats i sjön eller flutit i land
där och namnlösa jordfästats af öns pastor.
Begrafningsplatsen har från början varit om-
hägnad med en mur, men denna har under årens
lopp fått förfalla, så att numera intet tecken ut-
märker platsens användning.
Nu i sommar har dock platsen fått ett bättre
utseende, och hedern häraf tillfaller en kvinna,
grefvinnan Lotten Hamilton, född Beck-Friis,
från Stockholm, hvilken under sex veckors vi-
stelse här med egna händer iordninglagt sten-
muren, anordnat tre ingångar samt låtit förfär-
diga och uppställa ett större träkors i midten af
inhägnaden. Det hela ter sig nu som en vanlig
grafplats, om ock inga grafvårdar utvisa, hvilka
de äro, som här funnit sitt sista hvilormu.
–––- *–––-
TEATER AVUS I K.
Båda våra kung!, teatrar, så väl Operan som
Dramatiska, ha nu i veckan begynt sina arbeten
med inöfvandet af de för den närmaste tiden be-
stämda programmen. Hvad operans repertoar
angår, komma utom invigningsprogrammet att
under den första tiden inöfvas de båda svenska
orginalarbetena »Tirfing» af Stenhammar och
»Valdemarsskatten» af Hallén. Utom dessa styc-
ken har direktionen för afsikt att under spelåret
gifva följande icke på åtskilliga år uppförda
operor: »Enleveringen ur seraljen» af Mozart,
»Friskytten» af Weber, »Tsar och timmerman»
af Lortzing, »Trubaduren» af Verdi samt de
båda Wagnerdramerna »Mästersångarne» och
»Flygande holländaren».
Djurgårdsteaterns »Fruar på krigsstråt» be-
sticka en genom sin smittande lustighet, äfven
om man mellan skrattsalfvorna gång efter annan
känner sig manad att ropa: »Det går för långt!»
Ty långt går det, så långt, att något mera ytter-
ligt näppeligen låter tänka sig. Skada, att man
ej genom att stryka en del repliker och mildra
några situationer gjort det verkligen oförargligt
kvicka och roliga mera njutbart. Spelet, i all-
mänhet godt, är på några händer utmärkt. Af
ypperlig effekt är herr V. Lundbergs gamla god-
sinta tvärvigg till officer, som med grötar samt
annat smått och godt pysslar om sin stendöfva,
af magkramp svårt ansatta äkta. hälft, hvilken
senare i all sin ordknapphet på det dråpligaste
framställes af fröken Bustan. Hrr Banft och
Hedlund, två rivaler, den ene ytterligt flegmatisk, ’
den andre hetsig och intensiv, lösa likaledes båda
förtjänstfullt sina uppgifter, och fröken Borg-
ström, en älskogskrank Albions dotter, hvars karri-
kerade manér måhända verkar tröttande, för-
tjänar loford för sin lyckade imitation af engelsk
brytning. Fröken Gottschalk, nobel och intagande
som alltid, förefaller däremot, trots aktningsvärda I
bemödanden att bevisa motsatsen, icke riktigt
hemmastadd i den mer än tvetydiga milieun och
i sin roll af svartsjuk och hämndlysten äkta
maka.
––––––––-4»––––––––-
Trogna vänner.
Skiss af AU.
jj/ arin var sex år och hade gult hår, som stod
■fV som en gyllene sky kring det lilla skära an-
siktet. Tusse var tre år och kolsvart med de
nättaste lockar vid öronen. Karins ögon voro
stora och blå som himlen på en molnfri som-
mardag. Tusses ögon voro ännu större och mörka
som mogna more!1er. Karins lilla mun var varm
och röd som ett moget smultron. Tusses nos var
kall och blank och liknade ett sviskon.
De voro de bästa vänner, de båda, Karin och
Tusse, men så hade de heller knappast någon
mer än hvarandra i hela vida världen. Då Karin
var ute och promenerade, var Tusse den som
sprang före och visade vägen. Då Karin åt, satt
satt Tusse på golfvet vid hennes fotter och vän-
tade att få dela hennes godbitar. Då Karin sof
i sin lilla bädd, stod Tusses korg vid sängfoten,
och den lilla flickans sista omsorg för dagen var
att breda öfver Tusse hans eget täcke, som in-
gen annan vågade röra. Det var ett blått ylle-
täcke med garnityr af svarta band. Karin hade
sytt det åt honom till julklapp den sista julen.
Långt bort i en aflägsen vrå på landsbygden
hade liten Karin växt upp i ett sorgehem. Mo-
dern hade varit sjuklig alltsedan barnets födelse
och var oftast sängliggande. Fadern, en allvar-
lig och sträng man, kunde aldrig trösta sig öfver
sin förfelade lycka. Visst smekte han ibland sin
lilla flicka, men han såg alltid så dyster ut, ty
han kunde icke glömma, att barnet kostat modern
hennes lifskraft.
Och Karin kände sig så underligt beklämd, då
faderns allvarliga blick fästes vid henne. Hon
förstod icke hvad det var, men hon vågade icke
le emot honom eller jollra om sina lekar.
Och inte var det gladt heller därinne i sjuk-
rummet hos mamma. Ett par gånger hvarje dag
fick Karin gå dit in, men då måste hon gå på
tå och bara hviska fram hvad hon hade att säga.
Och mamma såg så underlig ut med sina stora,
djupa ögon, och hennes händer voro så kalla, då
de smekande vidrörde den lillas kind. Ej under-
ligt då att Karin kände sig lyckligare hos sin vän
Tusse i barnkammaren eller ute på gårdsplanen,
där de sprungo i kapp och hade så hjärtans
roligt.
Det var också för märkvärdigt hvad, Tusse väl
förstod henne i allt! Sade hon bara: »Vill Tusse
gå med ut?» — så började han genast hoppa och
skälla och sprang före till förstugudörren. Om
Karin tog dockan och började kläda af henne,
så sprang Tusse till byrån och började skrapa på
nedersta lådan, ty där visste han att dockan hade.
sin garderob, och om bara Karin hjälpte honom
att draga ut lådan, så hoppade han tvärt ned i
den och plockade ut allting i den behagligaste
oordning.
När ingen såg det, låg Tusse i Karins knä. Då
satt hon alldelas stilla och vågade icke röra sig.
Endast den lilla mjuka handen for gång på gång
öfver hundens sammetslena hufvud, där det låg
utsträckt öfver båda framtassarne. Aldrig dröm-
de väl Tusse ljufvare än i sådana stunder som
dessa.
Men ibland satt Tusse också pigg och vaken i
Karins knä. Då satte han nosen rakt mot sin
lilla matmors ansikte och de spetsiga öronen
stodo rätt upp. Då var någonting riktigt intres-
sant på färde, ty då berättade Karin sagor. Och
Tusse viftade på svansen, då han fick höra, att
riddaren lyckats slå ihjäl draken, eller att prin-
sessan Törnros sofvit i hundra år, men nu ändt-
ligen vaknat.
Men det kunde hända midt i sagan,_att det
knäppte i dörren till rummet utanför barnkam-
maren. Då for Tusse som en pil ur Karins knä
och bort till sin korg. Där kröp han ihop i ring,
och det såg alldeles ut som om han sof.
Ja, han var för märkvärdig, den Tusse. Karin
hade fått bannor en gång, då pappa upptäckte
att Tusse satt i hennes knä. »Han får inte
bli någon knäracka», hade pappa sagt, och de
orden glömde Tusse aldrig. Därför fick heller
aldrig någon se på, då han satt i knä.
I två och ett halft års tid hade Karin och Tus3e
delat ljuft och ledt. Då drog den första stormen
A/^rfrfnhvrQ \ïol nph Rll/ïnrinr utrotas af Aktiebolaget Désinfection
f (lV i! Ull I 1 il. llldl Ullil I J/l IV It J 11 * I i rum, iartyg och bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
öö J J Rikstel. 34. — Kontor: 4 Stallgatan 4. — Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0267.html
