Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 26 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
266 DUN
Du är i denna värld en flyktig gäst,
Som snart skall hädan draga.
Lef så att andra gäster liksom du,
Ej finna skäl att klaga!
Johannes,Trojan.
Iduns läsarinnor, hvad Grina Krog i detta sitt
verk belyst och framhållit för den stora all-
mänheten angående hur långt man då var kom-
men här i Norge vis à vis kvinnornas rätts-
liga, ekonomiska och sociala villkor, skall jag
tillåta mig anföra några rader ur en aktad
kritikers utlåtande. »I en knapp, men ele-
gant form», heter det, »och med lagom utför-
lighet redogör författarinnan för kvinnornas
privaträttsliga och särskildt den gifta kvinnans
rättsliga ställning i stat och kommun och spe-
cielt utförligt för de offentliga ämbeten, hon
kan innehafva. I supplerande redogörelser få
vi besked om den kvinnliga undervisningen
allt ifrån folkskolan upp till universitetets
fackstudier och slutligen i ett utförligt kapitel
en utmärkt framställning af den norska kvin-
nans sociala ställning i dess helhet.»
Man förstår, hvilket arbete här är nedlagdt,
och att det är genomfördt med det varmaste
intresse, därför borga författarinnans namn och
verksamhet tillräckligt. Och i denna anda har
så Gina Krogs arbete med allt större och
större räckvidd spridt sig ut öfver stad och
bygd, öfver land och strand, om jag så får
säga . . . Denna ihärdighet är så mycket mera
värd att lägga märke till, som det ju är en
själfklar sak, att kvinnornas arbete på sin egen
utveckling hos oss som oftast mötes af mot-
stånd, ja, till och med emellanåt från vårt
eget läger. Man må för öfrigt erinra sig, hvad
Gina Krog sade på kvinnokonferensen i Stock-
holm nu förliden höst: »Förvrängningar, spe
och förföljelse i pressen och dylikt — hvad
betyder det alltsammans? "Rakt intet att tala
om vid jämförelse med hvad vi upplefvat af
glädje. Först de spirande drömmarne i bar-
na-, i ungdomssinnet, men som gömde sig väl
undan, enär de trodde, att de voro helt en-
samma i världen, — så att möta det igen
hos en, hos flere, att se det lysa öfver alla
landl Att efter en slik töckennatt’ se mor-
gonrodnaden färga fjälltopparne — kanske är
det en vackrare syn än den de, som kommit
före oss, och de, som följa närmast efter oss,
ha sett och få se. »
Och säkert är det, att rundt om i landet
har Gina Krog mäktat väcka många kvinnors
slumrande själslif och tankar till nyttig id i
samhällets tjänst. Och det gör hon icke minst
genom sitt personliga uppträdande, ty Gina
Krog besitter äfven som talarinna mycket be-
tydande gåfvor. Hon icke blott rycker med,
utan genomtränger och belyser klart och öfver-
tygande det ämne, hon behandlar. Hennes
framställning är hurtig och välformad — ofta
bildrik, poetisk, ja, humoristisk. Som t. ex.
då hon nu nyligen i vår kvinnoklubb höll fö-
redrag om kvinnokonferensen i Stockholm. Jag
önskar bara så innerligt, att konferensens mänga
deltagarinnor hade hört henne och det vackra,
sympatiska sätt, hvarpå hon talade om denna
och de svenska kvinnornas prisvärda sträf-
vanden.
Att Gina Krog som alla framstående män-
niskor, och specielt när de höra till de så
kallade »kvinnosakskvinnorna», har många mot
sig, säger sig själft. Ty ännu är vårt sam-,
hälle för litet och för snobbigt att icke upp-
träda rätt så våldsamt mot den eller dem,
som gå i spetsen för vore det än den ärligaste
sak i världen — och som en sådan må väl
namn kunna betecknas. Ja, mången en dust
har Gina Krog fått pröfva för sitt köns kraf
på att få räknas med, och många äro också
de segrar hennes mod och orubbliga fasthet
och trofasthet hemfört till vinning för tusen-
den af frihetsträngtande andar landet rundt,
trots motstånd och skilda meningar.
Ej så att förstå, att Gina Krog har mött
bara motståndare, nej — lyckligtvis ser hon
omkring sig en annan fylking, som helt är
anhängare af hennes goda sak, en fylking som
med stolthet’och glädje sluter sig kring henne,
förlitar sig på henne och i henne ser vår saks
»bedste værn og bedste fæste».
Kristiania, sommaren 1898. V.
–––- *–––-
Bättre fly än illa fäkta.
I
duns nummer 32 ligger framför mig. En
uppsats däri, kallad »Brutna förlofningar»,
har fäst min uppmärksamhet.
Icke som skulle de tankar don innehåller
vara mig nya, tvärtom hör man ofta samma
klagan öfver »tidens lösa seder». Nej,—men
då jag läser dessa utan tvifvel mycket väl-
menta råd om resignation, fördragsamhet och
pliktkänsla -— då jag vet hur detta blad fly-
ger vårt land rundt, hur många unga hufvu-
den som böjas däröfver, ofta därur hämta
sin snart sagdt enda själaspis — då blir jag
illa till mods.
Ty ett råd, helst ett tryckt, kommande från
någon af de »lärda kvinnor som skrifva i tid-
ningar», kan af den naiva landsflickan tagas
rent af som ett orakelsvar. Och ej att undra
på, ty litet hvar veta vi nog, hur fallen för
mystik man blir i sitt lifs kritiska stunder.
Ett ord yttradt i allmänhet och kanske helt
obetydligt blir då — »ett ord just för mig».
Och hur många svenska flickor, ty det var
ju till dem uppmaningen var riktad, hur många
stå ej just nu inför denna kritiska stund, då
det gäller att afgöra för hela lifvet. Till alla
dessa, som ännu ha valet fritt, som ännu ej
gifvit något löfte, skulle jag med »Arla» vilja
ropa med hundrade stämmors kraft: Vänta,
tänk efter, gif ej mer än du redan gifvit, in-
nan du vet att du vill, med hela din själ vill
detta och intet annat!
Käraste flickor, jag ser er alla för mig,
somliga ystra, andra svärmiska, några barnsligt
obetänksamma, andra öfverreflekterade — kan-
ske blaserade. Er alla ville jag be, hvar och
en särskildt ville jag tillropa: var ärlig, var
allvarsam, det är du skyldig dig själf, det är
du skyldig honom, om han är något värd —-
dra dig undan, innan det är för sent, innan du
afgör två lifs lycka.
Låt icke tanken: »man kunde ju alltid bryta
sedan», göra dig säker midt i din tvekan.
»Arla» har så rätt i, att ett misstag aldrig
lean plånas ut, en fläck i vårt lif aldrig helt
försvinna. Innan du vet, hur det gått till, är
det skedt, det underbara, ofattliga — som du
kanske trodde vara långt, långt aflägset — du
är bunden. Och då?
Ja, då står du måhända bland denna andra
grupp af unga kvinnor, till hvilken jag nu vän-
der mig, dessa, för hvilka mitt hjärta är lika
fullt af deltagande —, till dem, som gifvit
sitt ord och sedan ångrat det.
Och till dem ville jag säga: Lyssnen ej till
»Arias» ord. I nio fall af tio har hon orätt.
Så rädda äro vi kvinnor för världens dom,
så väl känna vi hela vidden af den privat-
skandal vi väcka, så riktigt klart ha vi för
oss, att fästmön, som slår upp, är en föga
populär varelse, att här i yttre måtto intet
finnes att vinna och allt att förlora.
Om du ändå, trots allt detta, vill slita ett
band, som för hvarje dag förefaller dig out-
härdligare, och du känner att du ej längre kan
— då är det sannerligen ingen nyck, ingen
oberättigad flyktighet, som dikterar ditt beslut.
Kanske var du obetänksam, då du ingick
denna förbindelse, säkert har du blifvit all-
varligare nu, och du rättar ej ett fel genom
att begå ett annat. (Jag tror att många flic-
kor, mera barn än kvinnor, först genom en olyck-
lig förlofning börja förstå, hvad de mena med
kärlek — detta ständigt missbrukade ord.)
Gå in i dig själf, fråga ej andra, i detta
fall kan ingen annan döma; allt är här indi-
viduellt, nytt, som hade det aldrig skett förr,
som vore ni två de första i världen.
Håller din fästman verkligen af dig, så gör
du honom en blodig orätt genom att hyckla
känslor, du ej hyser; säger han sig nu vara
nöjd med aktning, med sval vänskap, så kom-
mer den dag, då han fordrar mer — då du
måste ge mer än hvad vänskapens gärd är.
Och lita ej på, att pliktkänslan skall vara dig
nog.
Sannerligen — äfven ett lyckligt äktenskap,
ingånget af kärlek och sympati, är ej så lätt,
att du ej behöfver både den impulsiva käns-
lan och den reflekterande tanken til] din hjälp.
Kom ihåg, här gäller det ej blott några stun-
der, tillbragta samman i nöjen och glam, här
är fråga om att gå genom ett helt lif i stän-
digt beroende af hvarandra, med hänsyn hvarje
ögonblick, med uppoffring ofta, i hvardagslif-
vets tunga enahanda — och minns väl, oftast
blir det dig, hustrun, det tillkommer, att lysa
upp hemmet med munterhetens glada solsken,
att med aldrig svikande tålamod och spänstig-
het göra hemmets himmel ljus — sannerligen,
här brister stundom äfven den varmaste öm-
het — hvad vill då du med din tillkämpade
pliktkänsla? Där kärleken rent instinktivt
griper det rätta, där skall du med all din upp-
riktiga vilja ohjälpligt taga fel.
Och nu nog om detta.
Hade »Arla» med sin varning vändt sig
mot lättsinnigt ingångna förlofningar — då
hade jag gärna ställt mig vid hennes sida.
Där tror jag vår tid ofta felar svårliga.
Men att en tidssjukdom har svåra följder, där-
öfver få vi ej förundra oss.
Låt oss blott söka lära våra döttrar hata
kurtisen, gifva dem mod att trotsa konventio-
nalismen — och vörda kärleken.
Titti.
–––-*–––
kvinnornas kamp för sin rätt i all rimlighets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
