Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 26 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 267
Våt* älskade.
En studie af Karin Hallgren.
(Forts.)
Där raglade en landsbo, som gjort lust-
resa till staden med sin hustru. Hon var
vid hans sida, hon drog honom i högsta
ängslan med sig undan alla faror af polis
och spårvagn och frestande kamrater, som
hon syntes frukta. Hufvudklädet hade hon
dragit djupt ned i ansiktet för att dölja
blygselns och medlidandets tårar.
Där drog sig fram med sviktande knän,
hållande sig fast vid husväggen och tref-
vande framför sig med käppens stöd, en af
Grabbens gubbar. Halfblind och ofärdig
som han var, skulle han haft svårt nog att
komma fram äfven utan brännvinsyrselns
slapphet i lemmarna och dess töcken för
ögonen. Nu stötte han snart mot trappan
till ett kafé, han vacklade och föll tungt
på ryggen, hatten och käppen rullade sin
kos, och det hvita håret släpade i gatans
dam. Och där blef han liggande, till hög-
sta skrämsel för en liten flicka, som stod
och betraktade grannlåten i ett närbeläget
butikfönster, och till oro för uppasserskan,
som i den öppnade kafédörren visade sin
nätta figur, omsluten af ett kokett förkläde.
Medan den lilla flickan, så fort hennes
små ben kunde springa, flydde uppåt ga-
tan, vände uppasserskan sitt vackra, brun-
lockiga hufvud åt alla håll för att upptäcka
någon af den fallnes kamrater, åt hvilken
hon kunde anförtro hans räddning. Hen-
nes täcka anlete vittnade om stridiga käns-
lor af deltagande och afsky. Och när hon
funnit, hvad hon sökte, stod hon och såg
oroligt efter de två eländets söner, tills för-
sörjningshusets port fallit igen efter dem.
Betrakterskan vid fönstret lämnade sin
plats. Hon hade blifvit blek. Hon ryste
ofrivilligt.
»Det är kanske hennes far», tänkte hon.
Då har han under hela hennes lif ofta
skrämt henne så, som han nu skrämde både
den lilla flickan och henne. Och huru har
väl icke en sådan man under sitt lif skrämt
och pinat sin hustru ! Och låt nu en af
de unge männen i droskan vara den, som
den där behagliga kaféflickan håller kär.
Då får hon träda i sin moders fotspår. Jag
såg hennes smärtoväg nyss i bondgummans
öde.
Och likväl — det vet den tysta åskåda-
rinnan med stigande fasa —, likväl kan en
kvinna skatta sig lycklig, så länge mannens
njutningsbegär sträcker sig endast efter den
materia, som är utan ande, i hvilken kan
bita sig fast den mördande känslan af för-
nedring och af blygsel öfver att användas
till synd och fördärf i stället för till tjänst
åt ett förnuftigt och heligt ändamål. Kvin-
nan kan skatta sig lycklig, så länge man-
nen är nöjd med att kockarna mätta hans
hunger och kittla hans tunga och gom med
läckra och rafflande rätter, med att krö-
garne reta hans strupes törst med öl och
vin och starka drycker och med att to-
baksfabrikören lullar hans hjärna till be-
haglig domning och smeker hans näsa med
finaste cigarrök.
Icke ville den unga kvinnan där uppe
vid fönstret blanda viner, tillreda läckerhe-
ter eller spinna cigarrer åt männen. Tvärt-
om skulle hon vilja upptaga en strid på lif
och död mot dessa tre näringsfång, emedan
de systematiskt hjälpa till att göra mannen
till ett djur, hvars högsta mål är det kropps-
liga välbefinnandet. Hon skulle vilja lära
alla mödrar att uppfostra sina söner till de
sinnliga lustarnas behärskare, som kunde
gå restauranterna, krogarna och cigarrbu-
tikerna förbi. Hon anser dessa ställen som
försåtliga snaror på mannens väg till lycka.
Hon betraktar dessa tre yrkens utöfvare
såsom sina värsta fiender, emedan de för-
därfva mannen, hennes älskade, emedan de
egga och uppamma njutningsbegäret, man-
nens själafiende.
Men hon känner till ett rysligare öde för
kvinnan än den lifstidslånga mödan och
oron att blifva fäst vid en finsmakare med
kärlekens band. Hon känner till en bitt-
rare skörd för kvinnan af mannens njut-
ningslystnad än den skam och ängslan in
i döden, som följer en drinkares brud.
Det mest fasansfulla för en ädel och äl-
skande kvinna är det öde, som blir hennes,
då hos vilddjuret inom mannen vaknar
hunger efter hennes egen kropp. Som nöt-
kreaturet, insläppt i en blomstergård, blindt
krossar de ljufvaste blommor och blott frå-
gar efter att mätta sin glupskhet, så kan
mannen, om han blifvit en begärelsernas
slaf, som en rasande trampa ned en kvin-
nas kärlek och aktning och allt det sköna,
som i hennes ande blygt slår ut i blom för
hennes älskade, för honom själf. Allt detta
evigt sköna och trösterika kan han som
värdelöst kasta åt sidan i blind och hän-
synslös åtrå . efter endast dét materiella, det
förgängliga, hos den varelse, som gifvit sig
åt honom, och slutit sig till honom i evig
andes eviga kärleks längtan efter hans an-
des oförgängliga återkärlek.
Den unga kvinnan bäfvar inför tanken,
att ett sådant öde kan blifva någon af hen-
nes medsystrars. Hon känner dock tusen-
de exempel på dylikt människoäteri midt
i kristenheten. Hon känner hundratals män,
som lockat till sig unga kvinnor, liksom
fågelfängaren lockar till sig en skygg skogs-
fågel. Med smekande ord hafva de stillat
deras fruktan och vunnit deras kärlek och
tillit, så att de kunnat kasta nätet öfver
dem. Stundom hafva de ock måst tillgri-
pa det medlet att ringa dem inom vigsel-
ringens bländande guld, som tystar miss-
tanken och mutar samvetet hos de flesta.
Men allt är icke guld, som glimmar. Är
hon vigd eller ovigd, den kvinna, som en
lastens slaf vunnit, så kastar han dock hen-
nes kärlek och hennes ande åt sidan och
slaktar hennes kropp till offer åt sitt lägre
jag, åt njutningslystnadens Molok. Så hafva
tusende män för sin hungers skull mördat
det infångade, ädla och tillitsfulla villebrå-
det, den älskande kvinnan, som in i döden
af sin andes förkastelse såg på dem med
kärlekens djupa evighetsblick ur skrämda,
bedjande ögon. De hafva gifvit henne hvad
som för henne är värre än döden. De hafva
gifvit henne den lott de gifva åt hvarje
gatans kvinna.
De historier hon kände om dylika man-
nens synder mot kvinnan, de gingo i denna
stund genom den unga flickans själ som en
djup svallvåg af brännande smärta.
Och hon ryste af fruktan för mannen,
för sin egen älskade bland männen och för
alla kvinnors älskade. Hon frös och ska-
kade i midsommarsolen.
Det var en älskande kvinnas djupa med-
lidande med den omistliga förvillade, def
var en kristen kvinnas omutliga fasa för
den syndande, det var denna strid, som dag
och natt och midvinter och midsommar
sönderslet hennes själ, det var stormen af
en kärlek, som blandas med sorg och ogil-
lande, det var denna okufliga strid och storm,
som kom hennes hjärta att skälfva och
hennes späda kropp att rysa som af köld.
Det kom för henne en hemsk erinran.
Det finns kvinnor, som icke frukta att ka-
stas för Molok. Det finns kvinnor, som
gärna göda det sinnliga begäret med sin
egen kropp. Till mannens fördärf handla
de så och till olycka för den enda kvinna,
som blifvit skapad för honom. Det är så-
dana kvinnor, som förstöra en man för hans
brud. Där är det fjärde och hemskaste
yrket till mannens fördärf.
Ur djupet af hennes hjärta uppsteg en
kärlekens bäfvande fråga: »Hvad skola vi
göra, hvar och en af oss kvinnor, som äro
mannens sanna vänner? Hvad skola vi göra
för att rädda vår älskade ur alla sinnlig-
hetens snaror till att fattas och tillfredsställas
af det evigas skönhet?»
Hon sjönk ned vid sitt skrifbord och
gömde ansiktet i händerna. »O, det man-
liga släktet!» tänkte hon. »Mannen, kvin-
nans älskade ! Återigen i dag har jag sett
honom i hans förnedring. O Gud, du ser
det. Du ser mitt och alla kvinnors lidande
för mannens synd. Lär oss, hvad vi skola
göra för att rädda vår älskade!»
Hon höjde hufvudet och blickade dystert
framför sig. Då fästes hennes blick vid
en tafla i vrån vid skrifbordet. Och där
läste hon ett svar, så underbart gripande,
att hon med ens reste sig upp, hänförd och
tröstad, medan hon ofrivilligt och omedve-
tet sträckte armen mot taflan, som om hon
redan i denna stund velat bringa åt lidande
kvinnokärlek svaret på dess ängsliga fråga
efter medlet till den älskades räddning.
Denna tafla framställde den gode herden,
som i sina armar upplyfter ett återfunnet
får.
I nattens storm och mörker har han gått
ut för att söka lammet. Och han finner
det, insnärjdt i starka, sargande törnesnår.
Det är så utmattadt af sår och ångest, att
det ej förmår slita de fängslande banden.
Det kan endast öfverlåta sig åt herden för
att låta sig hjälpas.
Och herden böjer sig i outsäglig kärlek
och glädje ned öfver det återfunna lammet,
han lägger dess matta hufvud vid sitt bröst
för att med sitt hjärtas starka, varma slag
gjuta tillitens ro i dess skygga väsen, han
löser det så sakta och varsamt ur snåren,
han bär det på den smala stigen till hjor-
dens hem.
Denne undfår syndare. Så vittnar taflan.
Så insnärjd i syndens band är människan,
som Kristus älskar och upptager i sin kär-
leks fostran. Syndens snaror fängsla hennes
förstånd i okunnighet om rättfärdigheten.
Syndens snaror binda hennes vilja i kärlek
till det onda och i hat till det goda, i blind-
het för dess hänförande skönhet. Syndens
snaror förlama mången gång äfven hennes
kraft, så att hon ej förmår att handla
efter sin föresats, äfven om hon i något fall
vet sin plikt och vill fylla den. Så illa blir
det till sist med alla begärets trälar. Så
illa är det med de trettio tusen löftesbry-
tarne inom goodtemplarorden. Så illa är
det med hvarje man, hvilkens elände är
en älskande kvinnas högsta sorg.
(Slut i nästa n:r.)
–––- *––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
