Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 2 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 IDUN 1898
O, säg ej »främmad sorg»! För ingen sorg du främmad står!
Och tala ej om någon annans sorg och hjärtesår;
En annan är du själf och om det honom illa går,
Så faller också du; du icke längre upprätt står!
Marie von Ebner-Eschenbach.
hon sade, i hopp att få gubben att rymma
fältet: »Min docka har mässlingen, mon-
sieur ! »
Drottningen-regentinnan, en kvinna med
öfverlägsna själsgåfvor, har förstått att på
ett utmärkt sätt dana sin dotters karaktär,
jämte det hon med rörande omsorg vårdat
hennes ofta sviktande krafter. Hennes
möda har blifvit rikligen belönad: den unga
furstinnan åtnjuter numera en förträfflig
hälsa, och hennes uppfostran är en af de
mest fulländade.
Det attentat, för hvilket presidenten Car-
not föll offer, gjorde ett så djupt intryck
på prinsessan Vilhelmina, att blotta ordet
anarkist ännu länge därefter kom henne att
darra. Men denna fruktan existerar icke
längre: barnet har försvunnit, och den unga
flickan vet sig så älskad, att ingen skulle
djärfvas att mot henne lyfta sin hand. En
holländare är alltid oranier. Mer än någon
ringaktade Vilhelm III vördnadsbetygelser,
och han besvarade ofta knappast med en
likgiltig gest sina undersåtars entusiastiska
hyllningsrop. Men de ropade blott dess
högre: var han icke en ättling af »folkets
fader», den ordknappe Vilhelm af Oranien?
Han behöfde också endast lämna sitt palats
för att hälsas med jubel. Man tröttnade
icke att se honom; för ett småleende af
honom skulle man med glädje gått i döden,
och om detta småleende dröjde eller ute-
blef, ondgjordes man ej däröfver. Älskade
man honom ej med denna kärlek, som tror,
som hoppas, som förlåter allt?
Ja, man älskade konung Vilhelm af upp-
riktigt hjärta, men denna kärlek var ett
intet mot den dyrkan man ägnar hans dot-
ter. Holländarne äro icke allenast trogna
sina ärofulla traditioner, de äro framför allt
chevalereska. Behöfva vi då säga, hvad
hon är för dem, denna drottning, prydd
med den tredubbla glorian af sin ungdom,
sitt kön och sin isolering? Likt Elsa af
Brabant intager hon ensam tronen, utan
en enda besläktad furste vid sin sida; men
alla hennes undersåtar, ända ned till den
ringaste af landets söner, äro färdiga att
viga sig till hennes försvarare, hennes rid-
dare. Med öre efter öre hafva de fattiga
bidragit till gåfvan af hennes kröningsvagn,
och det finnes bland dem icke en enda,
som ej fröjdar sig öfver att ha försakat en
smula för hennes skull.
Så ter sig nuet för denna skogarnas
blonda dotter. Hennes framtid känner en-
dast Gud. Vi bedja, att den alltid må bli
ljus. Men om hon också bestormas af
smärtan, skall hon aldrig blifva riktigt
olycklig. Har hon icke redan i vaggan
fått den sällsyntaste, den härligaste af alla
gåfvor — den att vara älskad? Och är
icke denna en skatt, som tröstar öfver allt
annat här i världen? Louise Stratenus.
–––*–––
På vandring.
J.yckligt sluppen från kvalm och gator gråa,
Fri från vimlet, andas får jag den blåa,
Landtliga luft. Septeniberlunden fager
Mig med tusen brokiga slingor drager.
Blott som skönhetsfläckar hösttecknen stråla:.
Guldstänk fint på björkarnas blad sig måla.
Hår och hear med purpurlöf prålar lönnen
Och i bjärta klasar skrudad står rönnen.
Friskt är gräset, fast re’n vid vägens bukter
Slånbärsbusken lyser med daggblå frukter,
Fast i viken vassen står brun af vippor
Och på åkern hafren bundits i knippor.
Stundom branten reser konturer djårfva,
Fläckvis täckta af lafvens hvitgrå härfva.
Midt i barrskog dungar stå löfträdsljusa,
Och bland alar bäckar sig sakta krusa.
Ofta höres koltrastens vemodsfulla,
Ljufva sång, hvars toner som pärlor rulla.
Tydligt, klart man hackspettens id förnimmer,
Då han näbben pröfoar på mossigt timmer.
Hår har konstnårn vyerna rakt bestålida:
Väldiga grenar, käckt af vinden fällda.
Hag-idyll, där herden sin boskap drifver.
Grupper, ljuseffekter och perspektiver.
Fast dri/ader icke bland löfven blicka
Skymtal ofta likvisst en skärhylt flicka,
Som med lingon spånkorgen ifrigt fyller.
Solen askblonda håret rikt förgyller.
Stundom springer fattigmanspilt på renen,
Sommarns sol bronserat de trinda benen.
Kneippare säkert, blott i brist på strumpor
Och måleriskt präktig, trots sina lumpor.
Har du tröttnat vid dagens allehanda
Bråda bestyr, har tidens falska anda
Sinnet tjust med ljugande godtköpsglitter,
Men i grunden lemnat dig tom och bitter —
Skudda, om möjligt, af dig hvardagsdammet.
Friskblå luft från själen kan skölja slammet.
Frigjord håg låt vildsvanlik sträcka vingen.
Mödans vinst blir vidgad syn öfver tingen.
Anna Knutson.
–––- *–––-
VåF älskade.
En studie af Karin Hallgren.
(Forts. o. slut.)
Så som den gode herden upplyfter lam-
met ur snåren och vid sitt hjärta bär det
till hemmet, så vill ock taflans tysta åskå-
darinna upplyfta sin älskade ur all syndens
låga fröjd och föra honom till det hem han
förlorat, till renhetens skönhet och lycka.
Hon ser i sitt eget hjärtas kärlek till en
fallen man en reflex af den bild taflan fram-
ställer. Hon känner, att i hennes väsen
svallar en ström af sorg och kärlek, som
är ett utflöde af det gudomliga frälsare-
hjärtats kärlek till syndare, och som förenar
henne på ett outsägligt sätt med syndarnes
helige vän och ger henne en djupare in-
blick i hans hjärta än den, som kan be-
skäras de kvinnor, som älska en af de nittio-
nio rättfärdiga. Hon sörjer ej mer öfver
lotten att vara född till att älska det enda
förlorade fåret bland de hundra. Hon tager
med fröjd sin kärleks törnekrona. Hon ta-
ger den som en invigning till ett herdekall.
Hon tager den som ett Öfverherdens order-
bref till henne, att hon skall uppsöka och
återföra den förlorade, som är hennes äl-
skade. Hon tager den som en kallelse att
gå med Kristus in i hans arbetes allraheli-
gaste; som är hans hjärtas högsta fröjd,
som är de förlorades återupprättelse. » Gläds
med mig!» står det under taflan. Så talar
hans milda röst till hans sviktande tjäna-
rinna i den tysta kammaren. Så talar han
till sin tjänarinna på jorden, till kvinnan,
som han i sin kärlek danat och med hennes
kärlek utrustat till mannens hjälp.
Hon klagar ej mer, den bedjande kristin-
nan. Hon afundas ej mer de kvinnor, som
i stolthet och tillit få blicka upp till sin
älskade och finna stöd af rättfärdighets
kunskap och helig vilja hos honom. I denna
stund fröjdas hon öfver delaktigheten i Kri-
sti kärleks lidande. I denna stund delar
hon med honom hans tron, hon intager sin
plats i den frälsande kärlekens regering öfver
jorden, hon hvilar ut i obeskriflig ro högt
öfver all den smärta, som varit blandad med
bitterhetens synd, hon hvilar vid Jesu hjärta
och genomströmmas af dess kvalfria kärlek,
af den allseendes fostraretålamod i allsmäk-
tig kärleks segervisshet. Evighetens hopp om
alltings återställelse uppfyller henne med sin
kraft och ro.
Och taflan fortsatte sitt tysta, mäktiga
språk till den ensamma åskådarinnan, som
läste med en älskande kvinnas upplåtna
ögon och som i sitt eget hjärtas kärlek till
en förnedrad man såg en klar spegelbild af
den gudakärlek taflan prisade.
Hon såg i sitt eget hjärta och i taflans
bildspråk Kristi kärlek till hvarje människa.
Han, den oändlige, förmår att gifva åt hvar
och en i sin skapade mänsklighet en kär-
lek, så stark som den, hvilken en männi-
ska förmår att gifva endast åt en.
Hon såg, att den man, som hon älskar
och vill upprätta, är omfattad med en star-
kare kärlek än hennes. Den fullkomligt
helige och fullkomkomligt vise vakar öfver
honom och väntar på honom. Rättfärdig-
hetens och kärlekens personlighet har för
honom ett hjärta, som vill brista af för-
barmande.
Därför säger hon med hisnande fröjd:
»Det stackars lammet är min älskade. Men
han är också Guds älskade. Han är vår
älskade. Han är Guds och min. Vi två
äro förenade för att rädda vår älskade åt
rättfärdighetens lycka, åt hvarandra, åt oss
båda.»
Och sedan — efter strömmen af Andens
undervisning, som göt ro i hennes själ •—
kom det klara och korta svaret på hennes
böns fråga: »Hvad kan en kvinna göra för
att rädda sin älskade?»
Och svaret ljöd från taflan : »Detta är
mitt bud, att I älsken hvarandra så, som jag
har älskat eder.»
I Kristi kärlek ligger människans rädd-
ning, mannens så väl som kvinnans. Och
endast när kvinnans kärlek till mannen
liknar Kristi kärlek till människosjälen, kan
hennes kärlek blifva en man till upprättelse.
Endast Kristi kärlek sätter en kvinna i stånd
att fylla sin uppgift att vara mannens hjälp.
Hvarför känner människosjälen en så oänd-
lig fröjd, när Kristus, den eviga kärlekens
personlighet, blir känd för henne J Hvarför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
