Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 2 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 275
finner hon i hans kärlek sitt förlorade hem
och sitt rätta element?
Därför att Kristns är en förtärande eld
mot all människans synd. Därför att han
oaflåtligt med heligt allvar bortälskar allt
detta för hennes väsen främmande, som
hämmar hennes utveckling och därför stör
hennes- lycka. Hos honom finns i kärleken
till människan just det starka hat till hen-
nes synd, som ensamt harmonierar med
hennes samvetes dom öfver henne själf och
med dess fordran på renhetens omutliga
stränghet hos en förtrogen.
En af våra bäste författare har i boken
»Erik Grane» framställt en typ af det stora
flertalet af vår tids bildade män äfven i
deras förhållande till kvinnan. I detta sam-
manhang behöfver endast erinras om ett
kanske obeaktadt eller förgätet yttrande,
som bör komma till alla kvinnors känne-
dom och eftertanke. Författaren låter Erik
Grane i ett bref till en förtrogen vän skil-
dra den känsla af besvikenhet han erfor,
då den kvinna han efter ett sedeslöst ung-
domslif begärde till hustru icke hyste djup
afsky för det förflutna han bekände.
Det var dock icke bättre att vänta af
henne. Hon hade lika litet som Erik Grane
själf något af Kristi ande. Mänsklighetens
mönsterbild i den rättfärdiges person var
ej uppenbarad för hennes syn. Huru skulle
hon då med sorg och vämjelse kunna se
sin älskades olikhet med denna mönsterbild?
Men att detta svaga syndahat, denna
halfva syndakärlek, var en brist hos henne
och att denna hennes brist var en brist i
Erik Granes lycka, det kände denne omed-
vetet.
Det är hela det manliga släktets längtan
efter den himmelska renhetens stränghet i
kvinnans kärlek, det är mannens behof att
hos kvinnan finna hjälp till rättfärdighet,
det är hans längtan efter Kristi kärlek,
som författaren har uttryckt i dessa Erik
Granes ord.
Länge nog har mannen med sin omut-
liga fordran på renhet hos kvinnan öfvat
ett för det kvinnliga släktet oskattbart in-
flytande till tusende kvinnors räddning un-
dan sinnlighetens snaror.
Det är nu tid, att kvinnan står upp och
ger åt mannen tillbaka detta räddningsme-
del, hvarmed han så länge hållit henne uppe
ur dyn. Det är tid, att hon låter honom
känna renhetens djupa afsky för syndens
smitta i en mans förhållande till en kvinna.
Det är tid, att hon gifver åt honom den
omutligt heliga kärlek han omedvetet trå-
nar efter och att hon fordrar af honom den
heliga och oförgängliga kärlek, som utgår
ifrån och omfattar den oförgängliga män-
niskoanden.
Men hvar skall hon vinna denna gåfva?
Hvar skall hon lära sig att afsky det onda ?
Hvar skall hon lära sig att gifva och be-
gära en evig, helgande kärlek, i hvilken
allt det yttre är det sköna uttrycket af sin
hänförande inre motsvarighet i andens be-
hof att sluta sig till och hägna den älskade
undan all synd och sorg?
Kvinnan skall lära sig denna den gudom-
liga kärlekens fostrarekonst i Jesu skola.
I hans umgänge skall denna kraft till man-
nens räddning gifvas henne. Hon måste
öfverlämna sig åt den heliga kärlekens per-
sonlighet för att af honom fostras till lik-
het med honom. Den, som icke känner
Gud, han känner icke kärlek, ty Gud är
kärlek.
När alla kvinnor blifvit Kristi lärjungar,
då skall hvarje kvinna, som en man möter,
bringa till honom en förnimmelse af den
himmelska, eviga kärleken i dess renhets
kraft och glädje. Då skola ej mer finnas
några kvinnor, som halft eller helt älska
männens synd och därför blifva dem till
fördärf. Då skall hvarje kvinna i sann
kärlek till mannen och i sann kärlek till
sitt eget släkte stå upp för att drifva ut
njutningsbegärets vilddjur, mannens själa-
fiende, från den vrå i mannens värld, som
bör vara hans tempelfrid, från hans för-
hållande till kvinnan.
Då skall hvarje kvinna, själf ett lam vid
den gode herdens bröst, förstå att mottaga
och vårda sin älskade så, som hon själf af
Kristus blifvit mottagen och fostrad och så
som Kristus vill mottaga och rena hennes
älskade.
Och hon skall veta, att öfver hvarje mans
hufvud sväfva två välsignande händer, den
allsmäktiga handen, genomstungen för en
älskad mänsklighets frälsning, och en svag
kvinnohand. Och hon skall höra, hur öfver
honom hviskas det ord, som växlas mellan
hans himmelske och hans jordiske vän, för-
enade till hans väl:
»Vår älskade!»
–––- *–––-
\
Styfbarnen.
vad det namnet skär i öronen! Låtom
oss därför förändra dess klang genom
vårt förhållande till dem, som bära det.
Kanske har du som jag en liten dufunge
i boet, som tillhör dig så där till hälften,
men som har så stort behof af en moders
ömhet och kärlek. Den lilla dotter jag fick
mottaga vid inträdet i det nya hemmet var
då redan 7 à 8 år, litet bortskämd kanske
af en öm mormoder, men med goda anlag.
Sin egen moder, 3om dog vid den lillas
födelse, kunde hon ej minnas, men såg det
oaktadt litet misstänksamt påsin nya mamma.
Min föresats var, att hon ej skulle få styf-
far, därför att hon var tvungen att hälsas
af en styfmor. Men tro ej, att det var lätt
att realisera en dylik föresats; kamp och
strid mellan själfviskheten och de åtagna mo-
derliga plikterna förestod, och den inre fri-
den och harmonien voro nära att störas
vid tanken på, att vi voro två olika element,
som skulle mottaga kärlek från samma källa.
Min tro är, att i ett förhållande, hvarom
nu är fråga, blir det oundvikligt strid —
antingen en yttre mellan styfmoder och
styfbarn, och i den striden indrages då
vanligen äfven fadern, eller en inre i styf-
moderns eget bröst. Någon skall åtmin-
stone till en tid komma att lida; låt det
då bli vårt mål, att vi styfmödrar må i det
tysta utkämpa striden och låta de oskyldiga
små gå fria. O, att de, som göra sitt in-
träde i ett hem, där det redan finnes nå-
gon liten moderlös, måtte göra det med
bäfvan och föresats att kasta ett försonande
kärlekens skimmer öfver det missljudande
namnet styfmor.
Alla äro ju ej nog lyckliga att mottaga
välartade styfbarn; i så fall skall den inre
kampen bli så mycket hårdare. I alla hän-
delser gäller det nog, att styfmodern ofta
ser genom fingrarna med små oartigheter
och ej i tid och otid vädjar till fadern.
Råd och regler äro ju lätta att uppställa,
men att genomlefva desamma, särskildt i
en styfmoders ställning, är ofta svårt nog.
Och du, som ej är styfmoder, — döm
oss ej allt för hårdt, om vi fela i utöfnin-
gen af våra plikter; de stötestenar och skär,
vi hafva att kryssa emellan, äro kanske
ofta osynliga för ditt öga.
Men vår lön — om vi taga vårt stora
kall rätt •— måste blifva stor; ty mång-
dubblas måste ju våra mäns kärlek, när
de se oss som kärleksfulla och omtänk-
samma mödrar först för deras moderlösa
små och så för våra egna. Låt oss gå i
striden med det målet att göra ordet styf-
moder till en hederstitel — hjälpen från
ofvan skall ej uteblifva!
Lilla mor.
–––-*–––-
fjushållning i Japan.
Af Johanne lUiinter.
Bemyndigad öfversättning för Idun.
â ödet beskärt mig att hafva hushåll först
i Skotland, sedan i England, därpå i Dan-
mark, så i Sverige, därefter åter i Dan-
mark och slutligen i Japan, ligger det ju nära till-
hands att anställa jämförelser, och jag måste be-
känna att det ingenstädes gick så lätt och be-
kvämt för sig som just — i Japan 1
Alla europeer där, likasom öfverallt i Östern,
såväl i kolonierna som annorstädes, hafva en
stor mängd tjänare, enär de manliga medföra
både hustru och barn. Jag kommer ihåg, hur
förskräckt jag - blef, då min man talade om för
mig, att den tjänare vi skulle hafva, då vi eta-
blerade oss, hade sju barn. Det var likväl icke
så farligt, ty jag såg aldrig mer än fyra utaf
dem. »Har ni icke sju barn?» frågade jag ho-
nom. — »Jo», erkände han helt förlägen. — »Men
hvar är då de tre andra?» — »Dem har jag gett
bort», svarade han, liksom vore det den natur-
ligaste sak i världen, Han generade sig troligen
för att komma med så många!
Vi bodde i ett hus, som på japanska hette:
»Huset på höjden» (Yamato Yashiki), och hvilken
förtjusande utsikt var det icke! Hela Tokio låg
utbredt för våra fotter, med hafvet som ett silf-
verband i bakgrunden och några trädbevuxna
höjder till höger och till vänster ; träd, som aldrig
miste sina löf, cryptomeriner (ett slags ceder-
träd) och camelior, hvilka i Japan ofta uppnå
en betydlig höjd. Vårt hus var bygdt af trä,
ty hvem vågade väl i jordbäfningarnas förlofvade
land bo i något annat? Då skakar hela huset,
som befunne man sig i en väl tillstängd ask,
men man får på sin höjd en smula gips i huf-
vudet, om taken äro gipsade. Jag kände en tysk
herre därute, som alltid, då det var jordbäfning,
kröp under sängen för att undgå gipsen. Att
bo i ett hus bygdt af mursten skulle vara alltför
farligt! Därför flyttar man också sin säng långt
ifrån skorstenen, hvars murade stenar lätt skulle
kunna skakas ned öfver en. Européerna kunna
ju icke undvara sin kakelugnseld; de kunna
icke som japaneserna nöja sig med en gryta
full med glödande träkol, hvilken står midt uti
rummet på det med stråmattor beklädda golfvet.
Men den värmer endast den närmaste omkretsen.
Koloset behöfver man icke vara rädd för; det
har så lätt att slippa ut genom de pappersklädda
skjutdörrar, hvaraf rummets ytterväggar bestå,
ty dessa sluta långt ifrån väl tillsammans. Där-
för behöfva de japanska husen inga skorstenar,
hvilket just gifver Tokio en sådan egendomlig
prägel, då man ser staden i fågelperspektiv från
»Huset på höjden».
Då ytterväggarna i en japansk boning alltid
blott bestå af skjutdörrar och husen aldrig äro
mer än en våning höga, kan man på två se-
kunder komma ut på gatan, när jordbäfningarna
börja, för hvilkas skull husen just äro byggda
på det sättet.
Européerna kunna icke undvara sin komfort;
de tycka sig hafva tagit tillräcklig hänsyn till
jordskalfven, om de endast bo i trähus, och dessa
bygga de två våningar höga och förse med full-
komligt europeisk inredning. Sådant var åtmin-
stone vårt hus!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
