Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 9 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDU N 1898
282
En brud i guld och pärlor lik,
Nu skimrar hvarje skog och lund.
Som lifvets afton stämningsrik
Är sommarns ljufva afskedsstund.
Lotten v. Krœmer.
Att öppet framträda med denna bekän-
nelse aflopp ingalunda utan allvarlig inre
kamp; dock stärktes hon ytterligare i denna
öfvertygelse efter en genomgången sjukdom
och fadrens inträffade död (1882). Hon
drog sig därefter helt och hållet från säll-
skapslifvet, ägnade sig med dess större nit
och intresse åt den henne kär vordna sys-
selsättningen i skolan. Emellertid inträffade
förhållanden, för hvilka här vore för vid-
lyftigt att redogöra, som gåfvo henne an-
ledning att se sig om efter annan verk-
ningskrets.
En plats var vid denna tid ledig i Rude-
beckska skolan i Göteborg, hvilken hon sökte
och genast erhöll. Af styrelsen vid läro-
verket i Sundsvall uppmanad att kvarstanna,
vidblef hon dock sitt en gång fattade be-
slut och afflyttade till Göteborg år 1883.
Fyra år innehade hon sin anställning som
lärarinna i Rudebeckska skolan. Under
dessa år, nästan lefvande för sig själf, för-
bereddes hon genom en sträng, men nyttig
inre fostran till det svåra kall, i hvilket
hon snart skulle inträda.
Såsom föreståndarinna för det på hösten
1883 öppnade Arbetshemmet Waterloo var
anställd fröken Nadeschda Silfversparre, en
vän och läskamrat till fröken Unger. Det
var ju också gifvet, att de båda vännerna,
främlingar som de voro på orten, skulle
varmt sluta sig till hvarandra. Umgänget
dem emellan blef synnerligen lifiigt och ge-
nom upprepade besök på Waterloo var snart
intresset för hemmets verksamhet väckt.
Slutligen en dag, under åhörandet af en
predikan öfver texten om synderskan i fa-
riséen Simons hus, erfor hon en bestämd
maning att hädanefter helt och hållet ägna
sitt lif åt unga, vilseförda kvinnors rädd-
ning och upprättelse.
Yåren 1887 lämnade hon sin plats som
lärarinna, i akt och mening att tillhösten
öppna ett litet »upptagelsehem-», där unga
kvinnor, som det önskade, först kunde upp-
tagas och pröfvas, innan de öfvergingo till
det egentliga hemmet vid Waterloo. Men
— huru beaktansvärd denna idé än var —
strandade den därpå, att hyresvärden i sista
stund nekade att lämna den redan hyrda
lägenheten för det ifrågavarande ändamålet.
I september samma år ailed fröken Silf-
versparre efter endast några få dagars sjuk-
dom. Hemmet stod då utan ledning. Un-
der sådana förhållanden ansåg sig gifvetvis
fröken Unger pliktig att, ehuru hon själf ej
ansåg sig värfvet vuxen, erbjuda sin tjänst,
tills platsen i behörig ordning kunde tillsät-
tas. Trots styrelsens efterforskningar ända
till april månad följande år stod ingen lämp-
lig person att finna. Det syntes sålunda,
som om fröken Unger varit predestinerad for
ifrågavarande plats. Själf säger hon härom:
»Kunde det väl vara en möjlighet, att lotten
fallit på mig själf, att just jag vore utkorad
till detta hems moder? Mer och mer trängde
sig den tanken på mig. Ja, hade jag icke
redan tagit fäste och börjat växa in i detta
mångskiftande arbetes delar? Och främst
af allt, huru hade icke Gud under det
gångna halfåret visat, att hans kraft varit
mäktig i min svaghet och oförmåga!»
Allt tvifvel vek — hon åtog sig den er-
bjudna platsen. Efter ett par års förlopp
besökte hon dels Magdalenahemmet i Kö-
penhamn, dels fröken Booströms hem i Up-
sala, allt i ändamål att söka utvidga sin
erfarenhet.
Detta är i korthet de yttre konturerna
af fröken Ungers växlingsrika och om lifliga
inre strider vittnande lif.
Af det föregående framgår alltså, att hon
på grund af sin sorgfälliga, intellektuella
uppfostran äger alla den bildade kvinnans
förutsättningar för den uppgift hon valt och
för hvilken hon nu i elfva år arbetat med
ett intresse, som i värme och hänförelse
söker sin like. Ty här om någonsin, när
det gäller att verka bland samhällets lägre
lager, är det personligheten i förening med
en brinnande gudsfruktan och en fast tro
på ett framgångsrikt arbete, som skall göra
sig gällande. Vi tro också, att det är just
dessa egenskaper, som göra fröken Unger
särskildt lämplig för ifrågavarande kall.
Då hemmets bestämmelse är att mottaga
alla, som frivilligt söka hemmets skydd —
huru djupt fallna de än må vara — så
inses, hvilka svårigheter af mångfaldig art,
som vidlåda detta arbete. Många, utgångna
som de äro från dåliga hem, komma efter
utståndet straff direkt från fängelset och
hafva aldrig varit vanda vid ett ordnadt
arbete; dessa äro svårast att handleda. An-
dra åter, hos hvilka goda intryck ännu
slumra på djupet, och som af en eller annan
orsak — anledningen kan hafva varit ringa
nog — kommit att glida ut på det sluttande
planet, äro naturligtvis mera mottagliga för
bättre inflytelser. Att rätt handleda dessa
beklagansvärda- individer, med mer eller
mindre dåliga instinkter, fordras, förutom
naturlig begåfning, ett tåligt, kärleksrikt
sinnelag och framför allt ett lifskraftigt mod,
som ej ryggar tillbaka, äfven om arbetet ej
alltid krönes med den framgång, man haft
rätt att hoppas.
Af personer, som blott äga en ytlig be-
kantskap med hemmets verksamhet och det
höga mål, för hvilket det sträfvar, hör man
ofta framkastas tvifvel om den verkliga
nyttan af ett dylikt hem, ty, säges det, de
återgå ju i alla fall till sitt forna lif. Denna
uppfattning är långt ifrån riktig och från rent
kristlig synpunkt fördömlig, ty vi böra ju
glädjas, äfven om ett fåtal räddas! Huru
mycket mer då, när vi ur hemmets matri-
kel inhämta, att de åt samhället räddade
utgöra det största antalet. Af under tioårs-
perioden okt. 1887—okt. 1897 intagna 105
kvinnor hafva 78 öfvergått till hederligt
förvärf (bland dessa: 35 som tjänarinnor,
20 ingått äktenskap, öfriga anställts i di-
verse yrken); 27 hafva återgått till sitt forna
lif.
Denna lilla statistik bör mer än många
ord tala till hemmets fördel och ådagalägger
tydligen hemmets välsignelserika verksam-
het.
Den lifsgärning vi här velat göra bekant
för en större krets, erbjuder mycket af
djupare intresse, väl värdt att närmare be-
grunda. Den berör en samhällsfråga, som
för ingen tänkande människa bör vara obe-
kant. Framför allt leder den tanken hän
på ett af det kristliga lifvets mest beak-
tansvärda bud, som afser, att vi med öfver-
seende och kärlek böra hjälpa våra vilse-
förda medmänniskor och ej anse hoppet om
räddning genast vara ute. Men huru ofta
felas ej häremot! Samhället själft är ej hel-
ler utan skuld härutinnan. Det göres för
litet i denna riktning. Det kan därför
vara lärorikt nog för de tviflande och ljum-
ma att för en stund dröja vid de ljuspunk-
ter detta arbete erbjuder. Vi hänvisa ännu
en gång till hemmets talande statistik. Vi
tro sedan att de gärna böja sig för den
modiga kvinna, som gjort räddningsarbetet
bland de vilseförda till sitt lifs uppgift.
Till sist några ord om hemmets förhisto-
ria och dess förvaltning i praktiskt hänseende.
År 1875 öppnades, på initiativ af några
varmhjärtade människovänner, ett hem för
sådana vilseförda kvinnor, som önskade er-
hålla ett skydd under kampen för sin upp-
rättelse. Det låg först i själfva staden Gö-
teborg, men flyttades år 1883 till Waterloo,
eit vackert beläget ställe, en halftimmes
väg från staden. Hemmet är praktiskt an-
lagdt och sökor genom alla i ett ordnadt
hushåll förekommande sysselsättningar ut-
bilda sina skyddslingar till dugliga tjäna-
rinnor. I allmänhet kvarstanna de i hem-
met två till tre år. Efter denna tid möter
sällan svårighet att på hemmets rekommen-
dation skaffa dem lämpliga platser.
Hemmets ekonomi är för närvarande
mycket bekymmersam. Styrelsens ifriga be-
mödanden att i alla afseenden sörja för
hemmets utveckling står öfver allt beröm,
oaktadt den från allmänhetens sida ej rönt
den uppmuntran och det understöd, som
hemmet i så rikt mått förtjänar.
Tyvärr äro hemmets byggnader förfallna
och fordra en grundlig restaurering; utrym-
met är också alldeles för begränsadt i för-
hållande till det mottagna antalet skydds-
lingar. Ur social synpunkt vore det djupt
att beklaga, om detta hem af brist på me-
del och utrymme skulle behöfva tillsluta
sina portar för någon, som där söker hägn.
Hemmet förtjänar i sanning att räckas en
hjälpsam hand. Säkert är, att den, som
gör det, skall följas af mångas välsignelser.
I allt fall har genom dess stiftande ett af
de vackraste bladen skrifvits i människokär-
lekens historia.
Quidam.
Visa.
Past sommaren är gången,
och rosorna fördi,
da lefva skall i sången —
och aldrig skiljas vi.
JVär höstens stjärnor brinna,
jag väljer en till vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
