Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 16 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 ID U N 1898
Se glad ut i medgång, ty då har du skäl,
Och grubbla ej dårlikt på kommande öden.
Se glad ut i motgång, då höfves det väl;
Förtröstan och mod skola pröfvas i nöden.
Och plundrar dig ödet på allt hvad du har
Se glad ut, så äger du dock något kvar.
Silfverstolpe.
hon uteblifva från tröttande ceremonier
och hoffester, fritt fick hon välja sitt um-
gänge, fritt fick hon hängifva sig åt sina
vetenskapliga och konstnärliga intressen.
Men sä visste han också, att när det gällde,
kunde han påräkna stöd af en kvinno-
hand, öm, stark och trofast som få.
Närmare än någonsin fördes makarna
hvarandra genom sitt lifs största olycka:
kronprins Rudolfs tragiska död. Men
sedan kejsarinnan med öfvermänsklig själs-
styrka och förgätenhet af sig själf mildrat
sin gemåls sorg, tog hennes egen gräns-
lösa smärta ut sin rätt, och den stolta,
viljestarka kvinnan sjönk ihop för att
aldrig mera resa sig igen. Ty hvad voro
de väl, hennes excentriciteter, hennes pin-
samma människoskygghet, hennes rast-
lösa irrfärder, hennes skapelse af det sago-
lika drömslottet Achilleion kring den out-
sägligt älskade sonens minnesvård — hvad
voro de annat än yttringar af en gna-
gande lifsleda och längtan, »en mask som
icke dör, en eld som ej utsläekes»?
Kring kejsarinnans Ut de parade stå
Europas nationer i sorg... På knä och i
bön begråta Bayern och Österrike-Ungarn
i den hvitklädda döda en älskad dotter
och furstinna. I smärtsam blygsel döljer
Italien sitt anlete, och Schweiz svär med
lyftad hand att straffa det blodiga dådet.
Stilla och obemärkt, som en vaulig död-
lig, kom kejsarinnan Elisabeth till Genève.
Under klockklang och trumpetskall, un-
der kejserliga ärebetygelser drog hon dä-
dan till sitt land igen, med dubbelkro-
nans glans förhöjd af martyrglorians skim-
mer. Hennes öde, om något, jäfvar talet
om lyckans suveränitet. Ty hvad öfver-
träffar väl eller når ens tillnärmelsevis upp
mot smärtans, mot dödens majestät?
Tora Kjellberg.
–––- *–––-
Barnet
arnet gråter!
Ifrån rosig kind kyss tåren,
att det 1er i solig framtidsdröm som våren,
lugnadt åter.
Nyss till världen
ned till sorgens dal och faror
styrde han från änglars syskonskaror
sakta färden.
Slog sitt öga
upp och lät det himlen spegla,
halft beslöjadt, som då skyar segla
i det höga.
Se, i knoppning
får du där till hjärtat trycka
glädjens fagra blomma, lifvets lycka
och förhoppning.
När i döden
den sitt matta öga sluter,
än kring barnets värld, i hoppets glans sig sluter
morgonglöden.
Han är dagen
som går opp, när tiden
är för dig i modlös kamp förliden.
’ Han är dagen!
Bäst du fattar,
hvad åt dig är gifvet,
när mot solen, emot dig och lifvet
barnet skrattar.
Tusen löjen
kring dess läppar leka;
och i minnets värld på nytt dig smeka
barndomsnöjen.
Sorg förbleknar,
när han blott ses småle
och för oskulds kärleksvarma stråle
hjärtat veknar.
Känn dig dragen
fullt och helt till barnet!
Ack, där gror just i det späda flarnet
morgondagen.
M. Kroob.
–––- ❖–––-
Goda vanor.
O
m föräldrar och uppfostrare rätt betänkte,
hvilken omätlig vikt och betydelse vanorna
öfva på karaktärens daning och befästande, så
skulle de icke kunna vara nog omsorgsfulla uti
att söka bibringa barn och ungdom goda vanor.
I fråga om vanor gäller det med fullaste san-
ning, att den väg, man under de första åren af
sitt lif slagit in på, vanligen blir den afgörande
och bestämmande för hela lefnadsfärden. Vanor-
na, en gång bildade, verka sedermera liksom af
sig själfva utan någon vår särskilda ansträngning,
och de blifva vanligen beståndande för hela lif-
vet. Från barnaåren antagna goda vanor blifva
sålunda för människan till en reservfond af den
mest omätliga betydelse. Hon har med sådana
vanor liksom fått till skänks, hvad den under
barn- och ungdomsår vårdslösade genom själföf-
vervinnelse, möda och ansträngning måste käm-
pa sig till. Och den i goda vanor uppfödde blir
icke allenast besparad mycken kamp och veder-
möda, han har ock, tack vare denna från späda-
ste år danade säkra grundval af goda vanor,
större förutsättningar att hinna längre i moralisk
höghet, styrka och värdighet än den, som har att
upprycka och öfvervinna en massa från barndo-
men rotade dåliga vanor.
Goda, sunda och enkla vanor höra till de för-
nämsta gåfvor, som föräldrar kunna gifva sina
barn. De äro af långt större värde, än de kun-
skaper, färdigheter och rikedomar, de möjligen
kunna gifva dem.
Alltför ofta synes uppfostran (särskildt i fråga
om en gosse) mera anlagd på att utbilda (honom)
för lifvets yttersidor, så att säga — det blifvan-
de lefnadskallet — än på att dana (honom) till
människa. Blott och bart praktiskt sedt står en
dylik uppfostringsmetod i ljuset för sig själf. Ty
utgöra icke ordningssinnet, fliten, själfbehärsknin-
gen, måttligheten, uthålligheten och sparsamheten
— denna dygd med den ledsamma, triviala fysiono-
mien, hvilken dock är ett så väsentligt villkor för
mannens frihet och själfständighet — den yppersta
rustning för ynglingen, äfven då det blott gäller
den yttre dust han skall taga med lifvet? Skulle
icke just dessa vanor, blifna till viktiga bestånds-
delar i hela hans moraliska existens, sätta ho-
nom ’i stånd att i fullaste mått kunna tillgodo-
göra sig resultaten af den tekniska utbildning
för lefnadskallet, hvaruti tyvärr hufvudmålet för
ungdomens uppfostran allt för uteslutande sy-
nes bestå?
Sinnets, lynnets, tankens, kroppens vanor
börja forma sig hos det spädaste barn. Vanligen
låta de sig under dess första lefnadsålder tämli-
gen lätt böjas eller rättas. Och det gäller då
att icke försumma tillfället, ty det är alltid myc-
ket vanskligt att taga tillbaka en förlorad ter-
räng, liksom att återupprätta en myndighet, som
man låtit gå förlorad. Om mödrania blott förstode,
hvilka törnen de skulle kunna bortplocka på bar-
nets framtidsstig, huru de skulle kunna influera
på hela dess lifsuppfattning, hela dess sinnes
läggning!
Huru lyckligt är icke det barn, som i sin spä-
da ålder får mottaga ett lefvande gudsbegrepp
och religiösa intryck ! (Märk väl, genom en mild
och varsam ledning.) Hvilka själsstrider kan det
icke därigenom blifva besparadt! Ty från den
första okritiska barnatron uppspirar en lefvande
gudsfruktan lättast. Och — handen på hjärtat
—, hvad ville vi icke gifva, vi alla, som vandra
kring med skeptiska, otillfredsställda hjärtan, om
vi vore burna af en varm och lefvande religiös
öfvertygelse? Ty en sådan är dock det enda,
som verkligt försonar en med lifvet och dess
många dystra gåtor. Vid alla tidpunkter och i
alla åldrar af vårt lif kunna vi ju komma i be-
sittning af trons nåd. Men den i religiös indif-
fereutism uppvuxne tillkämpar sig icke en varm
religiös öfvertygelse utan genom svåra tvifvel
och lidanden. Då däremot den, hvilken som
barn naivt och okritiskt lärt sig att tro, ofta får
behålla denna sin tro utan att hemsökas af
tvifvel.
Om barnen vandes vid att betrakta sina fel
och svagheter icke så mycket från synpunkten
af det ofördelaktiga intryck dessa göra på andra,
eller hvilka straff och obehag deras olater kunna
medföra, utan från synpunkten af att, det är nå-
got, som rakt icke anstår dem, om de vandes
vid att bära aktning för sig själfva, utaf hvilken
stor betydelse skulle det icke vara för hela deras
karaktärsutveckling?
Om barnen från början vandes vid lydnad,
från hvilka misstag, från hvilken falsk själfstän-
dighet skulle det icke härigenom vid mognare
år vara försäkradt? Hvilka dumdristiga öfver-
grepp kunde det icke vara skyddadt från att
begå ? ;
Om barnet vandes vid enkelhet, huru skulle
detta icke stålsätta både dess fysiska och psyki-
ska hälsa? Huru mycket lättare skulle det icke
då reda sig i försakelsens skola, om det en gång
blefve utsatt för lyckans obeständighet. Ty,fattig-
domen kännes dubbelt tung för den, som vant
sig vid stora behof.
Det skulle vara lätt att framdraga den stora
betydelsen af mångfaldiga andra goda vanor,
hvilka måhända vid ett ytligt betraktande kunna
förefalla betydelselösa nog.
Det sagda må dock vara tillräckligt.
Betänkte föräldrar och uppfostrare rätt, hvilka
rika skördar, som kunna spira upp från de goda
vanornas anspråkslösa utsädesåker, så skulle de
icke kunna ägna en nog trägen omsorg åt att
leda barnens vanor i en sund och god riktning.
Men kanske skulle i själfva verket intet moment
i deras uppfostringsmission pålägga föräldrar och
lärare ett större aktgifvande på sig.själfva —
för att icke riskera att beslås med att lära allt
för mycket i strid mot sitt lefnadssätt.
Arla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
