Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 16 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 ! D U N 291
Släkten Motvall.
en, som ämnar läsa detta, må ej tro
sig därigenom komma att inhämta
någon djupare kännedom om släkten Mot-
vall, dess uppkomst och utbredning; af en
slik afhandling fordras nämligen, att den
stöder fakta med årtal, och det är just
hvad nedanskrifna uppsats brister i. Man
skall i densamma ej ens bli upplyst om,
hvilket tidehvarf stammodren tillhörde —
denna ryktbart ståndaktiga gamla dam, som
fann sin förtidiga graf i vågorna.
Således, för forskare är detta ej skrifvet,
snarare då för dem, hvilka älska att igen-
känna och iakttaga de drag, som äro hvar
släkts gemensamma egendom, på samma
gång som dess stolthet.
För dem, som själfva tillhöra släkten,
kan det ju i synnerhet vara af intresse att
återse dessa drag, se hur de fortgå och lef-
va upp och trotsa tidernas längd och inymp-
ning på främmande stam.
Det var min första utflykt på egen hand.
Den skulle bli ganska dryg, och därför skulle
anhalt göras hos en jämförelsevis obekant
släkting. Det var minsann ingen anhalt att
försaka! En lätt korgvagn, förspänd med
fuxar, mötte vid stationen, sedan — bergs-
luft och bergens åsyn, en djupblå sjö, en
hvit kyrka med en röd by omkring sig, och
ett hem med utsikt öfver allt detta och
med nygift-färska saker, smakfullt ordnade
i vackra rum..
Jag uttryckte mina tankar om allt detta
för min släktings hustru, hvilken jag den-
na dag såg för första gången. Hennes åsik-
ter visade sig emellertid vara så vidt skilda
från mina, att jag befarade, det en familje-
olycka fördunklade den leende taflan; mitt
medlidande blef vaket.
Hur som hälst med olyckan, familjen var
begåfvad med två döttrar, nätta att se på,
brunögda och friska. För att skingra mo-
drens mörka tankar, gjorde jag henne min
komplimang: »Så präktig», sade jag, »och
så vackra ögon, bruna och stora!»
Stackars bruna ögon! Det blef ett tal
om dem, det blef långt och det blef bredt,
och när det var slutadt, voro de bruna
slagna ur brädet af de blå; man tyckte
rakt, att man borde sticka ut dem eller
sänka ögonlocken och aldrig öppna dem i
evig skam öfver att ha fått dem, så fula
blefvo de gjorda att vara.
Jag var husets gäst, jag var blyg och
ung, och mitt försvar var följaktligen något
matt, men tyst för mig själf anklagade jag
för grymhet det öde, som gifvit olika ögon
åt denna kvinna, hennes make och barn.
Jag hade anländt till platsen, medan solen
ännu stod lågt på himmelen; då hon nått
sin middagshöjd, hade jag så många gån-
ger stött emot min värdinnas åsikter, att
jag började undra, om jag kunde säga nå-
got, som ej var i strid med dem. Då solen
lutade mot nedgång, undrade jag om någon
kunde det.
Dagen därpå — resdagen—fick jag veta,
att hennes flicknamn var Motvall. Hon
gjorde mig på samma gång litet reda för
denna släkt: »Den är talrikast på spinn-
sidan,» sade hon.
Nu undrade jag ej längre.
Några år därefter — ett tiotal vid pass
— bar vägen mig åt samma håll.
»Kommer med 7.35 tåget,» skref jag.
»Tag i stället 8.17 tåget» svarades mig, och
så kom jag då med detta senare tåg, un-
drande om detta verkligen var lämpligare
eller om det var ett Motvallsdrag, ty under
de gångna åren hade jag gjort bekantskap
med flera medlemmar af denna släkt och
visste följaktligen, hvad man kunde vänta
af dem.
Då bemälda 8.17 tåg fört mig till målet,
stod där i stället för korgvagnen med fux-
arna en droska jämte två svarta ston. An-
dra förändringar iakttog jag ock. Kyrkan
var mindre hvit. Och den lilla röda byn
vid hennes fot hade svällt ut, men bergen
och luften och vattnet voro sig lika denna
högsommardag, som de voro, då jag såg
dem sist. Äfven min släktings hustru var
sig ganska lik — fraiche och smärt.
Jag sade henne allt detta. Hon tycktes’
dock i alla dessa punkter vara af olika me-
ning med mig. Luften var råare och ber-
gen voro högre, kyrkan däremot var säkert
lika hvit, och själf hade hon blifvit mycket
förändrad, vattnet däremot var gråare. Om
hästarna blef intet tal, jag hindrade det
med mina frågor om familjen. Den hade
tilltagit.
Snart fick jag sikte på dess medlemmar,
där de voro samlade på hemmets veranda
för att välkomna mig: familjefadren — min
släkting — de två äldsta döttrarna i half-
långa klädningar — ack, tiden går! — och
den sist anlända, brunögd äfven hon.
Jag hade nu egentligen ej kommit dit
för att studera ögonfärg och familjedrag,
men tillfällena till det sistnämnda studiet
blefvo så talrika, att jag ej kunde undgå
idka det.
Redan följande dag kom jag på det klara
med, att döttrarna för länge sedan öfver-
flyglat modren, på samma gång hon tycktes
helt ha tagit lofven af sin make.
Ja, de voro sådana äkta, verkliga små
Motvallar, som någonsin gjort en stammoder
heder eller kommit en moders hjärta att
fröjdas öfver att hennes släkts anlag fort-
lefva! Den äldsta i synnerhet — åh, man
kunde grant se, hur hon plågades af hvarje
yttrande, framställdt i påstående form. Hon
formligen vred sig under pinan.
Första dagen under min därvaro var det
dock knappast af mer än detta symptom,
som jag kunde sluta till hvad hon led.
Andra dagen var jag ej längre ett hin-
der för fullgörandet af hennes plikt att
motsäga anförvanter.
Tredje dagen stötte vi ihop.
Det gällde en bekant tilldragelse i en af
våra större skalders lif.
Jag tror mig vara tämligen hemma i de
där sakerna och framkastade satsen blott i
förbigående som ett oomtvistligt faktum.
Detta var dock mer, än denna femton års
ungmö kunde bära.
Det är ju alltid vackert och glädjande,
då de unga intressera sig för vårt lands
store män, och sådan håg bör ej dämpas.
Jag hade dock mina skäl att tro, det den
hågen ej utgjorde motivet till det som följ-
de. Jag måste nu fram med så solklara
bevis för mitt påstående, som jag kunde
åstadkomma; jag skildrade skaldens lif i
korta drag för att påpeka, det denna hän-
delse ej kunnat inträffa på annan tid än
den sagda. Fåfängt !
De bruna ögonen stodo fästade på mig
med seg förebråelse ; det såg ut, som om vi
ej skulle bli vänner efter detta.
Jag hoppades få till hjälp en af våra
litteraturkännare, och jag bad henne hämta
boken. Jag visade henne några siffror, de
öfverensstämde med mina uppgifter; jag
antog följaktligen, att det var som segrare
jag slog ihop boken, men jag bedrog mig.
Bokhyllorna voro väl försedda, och jag
tog ned ytterligare tre volymer, äfven de
verk af litteraturens stormän. Alla voro de
ense i denna sak. Men dessa fyra storheter
plus mina argument kunde ej förmå denna
lofvande telning att ge vika.
Oöfverträffad var hon dock ej. Sedan
jag varit en tillfällig åhörare till systerns
grammatiklektion, gaf jag tienne priset, ty
den tid och de ansträngningar hennes lära-
rinna använde på att förfäkta sina påståen-
den voro storartadt tilltagna, hälst då man
besinnar, att segern äfven här var på den
yngres sida. Ja, en Motvall vet att hålla
stånd mot hvarje påstående, en Motvall ger
ej tappt för svart på hvitt, för en Motvall
ges ingen reson —-, ja, på detta kännes en
äkta Motvall igen!
Vidare? Jo!
Ett par dagar före mig hade till huset
kommit en äldre dam. Det sades, att hon
var bjuden dit för att hvila upp sig, och jag
betviflar ej, att afsikten med besöket var
denna. Tillfället föreföll åtminstone ypper-
ligt: luften var hög och ren, familjen höl1
godt bord, husets herre fyllde dagligen hen-
nes glas med det mest stärkande vinet, hon
sof middag samt promenerade, det oaktadt
såg hon för hvar dag som gick allt min-
dre uthvilad ut.
Motsägelser kunna ju vara en krydda på
samtalet, ja, ibland fordras de rent af för
att sätta det i gång, mer att få dem öfver
sig i störtfloder är af särdeles utmattande
verkan på äldre damer med försvagad kropps-
konstitution. Jag iakttog det i dessa dagar.
Denna dams därvaro tycktes vara just
hvad denna familj var i behof af. Det är
ju så där, då man länge måst undvara nå-
got, som hör till ens lifsvillkor; uppenbarar
det sig sedan i ens närhet, är man min-
sann klok nog att draga fördel af detsamma.
Så var det med denna familj gent emot
deras åldriga gäst.
Första dagen af mitt besök yttrade sig
denna dam likt hvarje annan belefvad, sir-
lig och mindre bemedlad dam, som är på
besök i hus, där hon vill göra sig angenäm,
men efter ett par dagar hade alla de oppo-
sitioner hennes yttranden väckt ändrat hen-
nes taktik ; hon ställde nu sitt tal i frågan-
de form. Utan tvifvel mycket klokt, men
fullkomligt lönlöst.
»Är det ej mycket varmt i dag?» säger
denna sluga lilla kvinna vid frukostbordet,
seende sig frågande omkring på familjen.
Man hör modrens röst, man hör de tre
döttrarnas spädare, samfälldt höjas; de bort-
resonera värmen, de göra det med sådan
ifver, att man finner det vara ett vågstycke
att begifva sig ut i den starka kyla, som
råder.
Vi trotsa den dock mangrant, och tre
minuter senare befinna vi oss ute i träd-
gården. Om af hänsyn för värdfolket eller
af verklig öfvertygelse, det lämnar jag där-
hän, den gamla damen yttrar sig —- fort-
farande i frågande form — om den låga
temperaturen. Man hör ånyo modrens star-
kare och döttrarnas spädare stämmor: »Det
är sommarens hetaste dag.»
Jag minnes de fyra litteraturhistoriska
storheternas öde, och jag befarar, att en
vanlig termometer skulle dela det; jag tiger
således. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
