Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 23 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 301
ha vi ock Dragsmarks lilla vackert belägna
kyrka, och därinvid i den mest romantiska
natur drömde fordomtima under klosterhvalf-
vens skugga Axel och Valborg om sin
kärlek.
Men »Bele» styr kurs utåt. Nu är jag
ute i det yttersta hafsbandet. Hvilken stor-
slagen anblick hafvet företer här! Öfverallt
ser jag bränningar, längs klippbandet en
mur af skum, och trotsiga vågor komma
nu mäktigt brusande emot oss. Vatten-
hvirfveln sjuder och öppnar sin famn för
att förgöra oss, ned i grunden bär det och
så upp igen. Ja, så vill jag se hafvet,
skummande, stormande, majestätiskt, så
gör det ett outplånligt gripande intryck.
Hej, hvad det tar i segeln! Skeppargossen
Henrik, en ljuslockig pilt med pigga ögon,
småler belåtet, så tycker han om hafvet;
de salta hafsvindarne stärka och lifva, de
göra sinnet friskt och lätt; jag förstår så
väl, att ett lif här ute på hafvet måste
fostra härdade, dådkraftiga män med på en
gång ljusa sinnen och lugnt allvar, det all-
var, som den hårda striden med naturens
makter framkallar.
Vi äro vid det yttersta skäret, här vill
jag lägga till och njuta. Jag hoppar i land
och skyndar bort till den yttersta udden,
och där lägger jag mig raklång och låter
hafvets salta fläktar stryka öfver mig. Och
jag ser och drömmer. Öfver mig strålande
sommarhimmel och rundt omkring mig, så
långt ögat förmår att se, det oändliga hafvet.
Det är ett färgspel så förtrollande, med
så många skiftande nyanser, att ögat ej
kan uppfatta dem, pennan ej måla dem
alla. Trotsigt lekfullt kommer en våg
och slår upp mot klippan, se sådan brän-
ning, det skummar och fräser, det sjuder
i hafvet, åter kommer en våg och åter en
bränning, ännu grannare än den förra ;
öfver mitt hufvud flyga skriande några må-
sar, pilsnabbt skjuta de fart genom rymden,
så dyka de ned i hafsbrynet och komma
åter blixtsnabbt upp med sitt byte. De bilda
det enda afbrottet i stillheten och ensam-
heten omkring mig, stillheten, som här är
så mycket större, så mycket mera gripande
genom vågornas dofva slag mot klipphällen.
Långt bort i fjärran ser jag konturerna af
några fiskarbåtar, små hvita streck, som
afteckna sig mot den blåa himlarymden.
Hvad detta skådespel är oförgätligt skönt,
hvad jag älskar detta haf med sina tusen-
tals skiftande scenerier, med sin rikt väx-
lande djur- och växtvärld, som gör intryc-
ket så lifligt och gladt. Hvad jag älskar
det, antingen jag som nu ser det med
storartade, mäktiga bränningar, som tjusa
skönhetssinnet och på samma gång komma
människan att hissna af rädsla vid tanken
på egen litenhet, på egen vanmakt, eller
då jag ser det, i stillhet glittrande för den
dalande solen, sjunga sin melodiska, smäk-
tande vaggsång. Och denna härdade, trefna
befolkning, utkastad på kala klippor och
skär med det oändliga hafvet som enda
sällskap, hvad man måste värdera och till-
talas af dem. Sträfva på ytan och hårda
som granithällarne, på hvilka de timrat sin
stuga, men innerst, när man lär känna
dem, trofasta och redbara, begåfvade med
den karaktärens skönhet, som är bättre än
allt glitterguld. v
Hur länge jag låg här, försjunken i mina
drömmar, vet jag ej, men länge var det,
jag kände en aldrig förut anad sinnets frid,
på samma gång det sjöd inom mig af verk-
samhetslust, af ifver att strida och segra i
den stora lifskampen. Framåt skulle jag
gå, denna dag vid västerhafvet hade gifvit
mig kraft. Men nu måste jag resa på mig
och styra kosan hemåt, det var middags-
tid. En sista afskedsblick på hafvet, dock
ej för alltid, nej, hitut skulle jag styra
färden mer än en gång, och så gick jag
åter öfver berghällarne ner till »Bele»,
som väntade mig. Jag lutade mig bekvämt
bakåt i båten,, svepte om mig min resfilt
för att skydda mig för saltstänket, och
så styrde vi ut från land med Fiske-
bäckskil som mål. Så fort det gick, men
hafvet har en underbar tjusningskraft, som
gör, att man aldrig tröttnar på det. Det
kan aldrig blifva enformigt här vid väster-
hafvet för den, som förstår naturens skön-
het.
Redan fara vi förbi Lysekil och få när-
mare taga i skärskådande alla de vackra
villorna utmed stranden vid Kyrkviken och
på berget. Från’ musikpaviljongen ljuda
de härliga, men smärtfyllda tonerna af in-
termezzot ur »Cavalleria». Så ljuder nog
här vid västkusten mången gång en under-
ström af smärtfyllda molltoner, när hafvet,
det giriga, mäktiga, ombytliga hafvet söker
offer och sluter i sin rasande famn make
eller söner, som på sjön lefva sitt härliga,
fria, men sträfsamma lif. I dur, med en
underklang af moll, gå tonerna från maka
och käresta, när - maken och fästmannen
draga ut att söka fånga den ostadiga lyc-
kan på hafvet, i moll vibrera de ångest-
fullt, när i höstlig timme västanstormen
rasar och de vilda vågorna, milsvidt då-
nande, bryta mot klipporna och nedstörta.
Men när våren kommer och med dem
de älskade, då klinga jublande durtoner
dem till mötes från hustru och barn eller
från den älskande ungmön, som nu dröm-
mer om en egen hydda vid sin kärastes
sida. Sådant är lifvet, dur och moll i stän-
dig växling. Men därpå tänkte ej nu de
brokiga människoskarorna på stranden, som
här lefva sitt glada, lysande sommarlif. Och
snart hörde jag på afstånd en bländande,
liffull Straussmelodi. Äfven jag glömde moll-
tonerna, de stämde illa öfverens med denna
solklara, fagra sommardag.
Nu seglade vi förbi bassängholmen, på
det lilla utsiktstornet däruppe flaggade det,
och vid bryggan landade just badbåten,
fullsatt med glada, hurtiga ungdomar, som
lockats af hafvets trolska sånger och nu
ville kasta sig i dess famn för att söka
hälsa och styrka till kropp och själ. Foc-
ken halades ner, »Bele» låg förtöjd vid
bryggan, och min seglats var slut, min för-
sta minnesrika färd på västerhafvet. Vid
strålande lynne och med god aptit trädde
jag till middagsbordet. Här var det ett
surr och ett stim af människor, men det
verkade på mig som ett behagligt afbrott
mot stillheten förut.
Efter middagen gick jag ut på strand-
promenaden och satte mig på en klipp-
häll tätt utmed hafvet för att anteckna
förmiddagens färd. Här var nu så mildt
och skönt, det hade lugnat på betydligt,
och man spådde stiltje framemot aftonen.
Snart såg jag emellertid den ena koster-
båten efter den andra segla ut från bryg-
gan och styra kurs än utåt hafvet, än inåt
Gullmarsfjorden, litet senare foro fiskebå-
tar ut och lägrade sig ett stycke från
stränderna, det hela bildade en stämnings-
full och vacker tafla, förhöjd som den var
af de omgifvande klippornas guldgula och
röda färgtoner. När solen började dala,
gåfvo, vi oss också ut ett helt sällskap med
fiskedon och oljekläder, sakta styrde vi kurs
inåt Gullmarsfjorden och lägrade oss helt
nära en tvärbrant bergsklippa. Där fälldes
ankaret, fiskedonen togos fram, oljekläderna
sattes på och nu förbidade vi otåligt det
första nappet. Det lät ej heller så länge
vänta på sig, ty snart drog en af oss upp
en fet, treflig rödspotta, som sedan efter-
följdes af skäddor, små sprattlande, glänsan-
de hvitlingar, ja till och med af ett par
torskar, blåstrålar och några löjligt fula
ulkar.
Men timmarne gå, solen har gått ned
och kastar nu ett bländande skimmer öfver
klippor och holmar, skären därute i hafs-
bandet glänsa af guld. Ankaret dragés upp,
vinden har mojnat af, och sakta, nästan
ljudlöst glida vi fram, under det fiskar-
pojken med klar röst fram i fören sjunger
en gammal, stämningsfull folkvisa för oss.
Så stilla och fridfullt det är, melodiskt söf-
vande skvalpar vattnet mot den lilla båtens
sidor, vågorna krusas nästan omärkligt, vi
sitta drömmande och stirra i vattnet, där
några röda maneter värdigt simma af och
an. Då med ens spritta vi till, en liten nä-
pen tärna har slagit ned i sjön tätt intill
oss och sväfvar nu graciöst bort med sitt
byte.
När vi kommit i land och superat, satte
vi oss på badhusverandan. Hvad det är hän-
förande vackert i kväll, ett haf, som gått
till hvila, omkransadt af bisarra, hårda
klippformationer i dystra, blekgråa färger,
hvilka afteckna sig mot en praktfull, röd-
violett aftonhimmel. Det är svårt att slita
sig härifrån, men nu falla skuggorna mörka,
hemlighetsfulla, en enda sista glänsande
stråle förgyller himlafästet, så blir allt lik-
som färglöst, klippbanden ha blifvit kol-
svarta, hafvet har mist sin trolska afton-
belysning, det skimrande färgspelet är slut.
Skådespelet börjar blifva hemskt. Öfver-
allt råder lugn, tystnad, tillitsfull frid både
hos människor och ting, men denna tyst-
nad verkar tryckande ödslig. Nu börjar
nattvinden susa öfver hafvet. Då först
reser jag på mig och vandrar tankfull hem
i den sena natten.
Min första dag vid västerhafvet är slut,
men den står outplånligt inristad i minnet.
Alla de växlande stämningar och intryck, jag
haft i dag, dallra ännu i mitt inre, toner-
na från hafvet, som så förstått att tjusa
och gripa mig, ljuda än likt smältande
eolstoner för mitt öra. Hvad det är här-
ligt vid västerhafvet ! Är du trött, be-
höfver du hvila eller vederkvickelse för
kropp eller själ, res då hit, och du skall ej
ångra det, nej, du skall helt visst liksom
jag med oemotståndlig makt gripas af väster-
hafvets underbara, trollska tjusningskraft!
––––-*––––-
Kvartalsprenumeranter
å Idun och Iduns Modetidning erinras om
nödvändigheten att nu ofördröjligen förnya
prenumerationen för det stundande oktoberkvar-
talet, på det intet afbrott i expeditionen må be-
höfva förekomma.
–––- *––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
