Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 23 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 IDUN 1898
Icke alla äro rojalister i Holland. »Men
den lilla drottningen tycker jag om,» hör-
de jag en icke rojalist säga. —■
De äro stolta öfver hennes intelligens
och viljestyrka och öfver hennes ungdom
och hennes fagra yttre.
Första gången jag såg henne var under
intåget i Amsterdam. Hon föreföll då ner-
vös, och jag fick intrycket af att hon kän-
de det svårt. Senare försvann alldeles
detta intryck.
Hon kom åkande vid sin moders sida,
hälsande och bugande oupphörligt — före-
trädd af musikkårer och regementen och
dessutom en för tillfället ordnad ridande
hedersvakt, bestående af blomman af Am-
sterdams köpmannakår.
Vagnen, som hon åkte uti, skulle jag
särskildt vilja framhålla. Den var värdig
både den unga drottningen och det konst-
skicklighetens tidehvarf, som vi nu lefva uti.
Elfenbenshvit vagnskorg af den allra läck-
raste form, uppburen, om jag minnes rätt,
af gyllene änglabarn. Denna vagn hade
hon fått af modern.
Af staden Amsterdam hade hon äfven
som present fått mottaga en vagn af guld.
Den kostade en million gulden, hvilket
är lika mycket som en och en half million
kronor, och lär vara ful — hvilket är oför-
låtligt af en guldvagn, tillverkad i våra da-
gar. Och dessutom lär den vara så tung,
att den omöjligen kan användas, hvilket
är nästan ändå värre.
Att hästar, lakejer och kuskar voro ståt-
liga att se, behöfver jag väl ej säga.
Staden var smyckad till fest på det mest
utsökta sätt. Särdeles fint var det lilla
vägstycke dekoreradt, som drottningen hade
att gå till fots på själfva kröningsdagen,
emellan palatset och Nya kyrkan (Nieuwe
kerk, som dock är flere hundra år gammal).
Emellan lätta, smäckra, hvitmålade stänger
var som tak utspändt ett nät, skiftande i
grönt, i blått, i violett.
Därunder vandrade den unga drottningen
till kyrkan, där hon aflade sin ed till det
holländska folket. Hennes rena välljudande
stämma och tydliga uttal lära hafva verkat
mycket gripande på åhörarna.
Då hon återkom -till slottet, var det vac-
kert att se henne från balkongen hälsa sitt
folk med viftningar och bugningar i oänd-
lighet, allt under folkets stormande jubel.
Till sist gjorde hon tre mycket djupa och
ceremoniösa nigningar för folket, klädd som
hon var i hela sin kröningsståt. Det såg
mycket ungdomligt och mycket bra ut.
Vackert var ock att se, huru solen, som
förut dolt sig i moln, lyste fram, just som
drottningen begaf sig till kyrkan.
Det kallas här Oraniezon — det är Oranie-
sol — och det säges att vid alla högtid-
liga tillfällen inom huset Oranien lyser solen
fram just i det mest betydelsefulla ögon-
blicket. —
Folklifvet i Amsterdam är något alldeles
för sig. Ett sådant väsen har jag aldrig
kunnat tänka mig.
Vi gingo ut en afton för att se illumi-
nationen tillsammans med några holländska
konstnärer, och vi gingo oförfäradt in bland
mängden.
Där gick lifligt tilll Dans, där så var
möjligt, midt på gatan. Gåsmarsch i långa
rader med lösnäsor och musik eller sång.
Långdans med skrik och skrål. En hel
mängd voro försedda med påfågelsfjädrar,
med hvilka de helt ogeneradt sopade en i
ansiktet. Andra hade hoprullade pappers-
remsor, hvilka de kastade ut i mängden.
Andra åter sålde påfågelsfjädrar och pap-
persremsor, och dessa skreko allra värst.
Alla roade sig, men ingen tycktes tänka på
att göra den andra något för när.
Voro icke till och med folkskoleflickorna,
klädda i lätt igenkännliga hvita mössor, ute
i ett långt tåg, sjungande och hojtande.
Våra konstnärer hade emellertid en be-
undransvärd förmåga att slingra sig och
oss igenom folkmängden. Vi gjorde en
ordentlig rundtur genom Ghetton, Amster-
dams judekvarter, där det äfven var full
illumination. Judarna äro mycket tillgifna
huset Oranien. Vi sågo alla dessa tusen-
tals judebarn, allt detta lif och stim på ga-
torna, hvilket allt påminde ganska lifligt
om East End i London, dock med den
ganska väsentliga skillnaden, att man här
kan gå öfverallt utan den ringaste fara.
Dessutom är ju East End ej ett judekvar-
ter —
Därefter gingo vi till »Arti et Amicitiæ»,
en holländsk konstnärsförening, där vi
fingo något att dricka och litet hvila —
för att sedan söka oss fram till järnvägs-
stationen.
Hur ljufligt var det ej att återvända till
Haarlem, där luften var ren och damfri
och allting tyst och stilla.
Dagen därefter sågo vi det historiska
festtåget, hvilket dock verkligen ej var
mycket att se.
Då var det festtåg, jag sedan såg i Noord-
wijk vid hafvet, betydligt muntrare. Jag
måste anteckna, att det regnat hela morgo-
nen, men att solen lyste fram från en
kulen himmel, just som tåget passerade.
Det var ej något historiskt tåg. Mycket
mera praktiskt än så 1 Det var ett reklam-
tåg. Kolossala vagnar och å vagnarna re-
klam för hvarjehanda.
Ett tryckeri med press och arbetare var
i full gång, och orangefärgade tryckerialster
utkastades bland allmänheten. Bagare stodo
med uppkaflade ärmar och knådade sina
degar, medan riktig rök bolipade ut genom
skorstenen.
Blomsterodlingen var icke heller för-
glömd. Fiskare i en vanlig båt rodde ener-
giskt med årorna i luften. Jättecigarrlådor
vandrade omkring af sig själfva . . . med
mera af samma enkla och muntrande sort.
Folkets jubel öfverallt — gula mössor
och orangefärgade rosetter — mycken vän-
lighet rönt af nya vänner — en mycken-
het af taflor och konst — se där de in-
tryck jag medfört från några dagars vistelse
i Amsterdam!
O. A—g.
–––- *–––-
Vid västerhafvet.
Stämningsbild från bohuslänska
skärgården.
Af Kurt Be!frage.
IJet är min första dag vid västerhafvet.
Jag skyndar upp ur sängen och dra-
ger upp min gardin. Strålande klarblå
sommarhimmel och nedanför mina fönster
hafvet, västerhafvet i fullaste fägring. Raskt
gör jag min toalett och skyndar ned till
stranden, där jag ställer mig på en klippa
och i fulla drag andas in de friska stär-
kande hafsvindarna. Jag känner mig så
lätt till sinnes, så lugn och trygg, det är
en sådan hvila att stå här och bara njuta
af ljus och rymd, af det oförlikneliga skå-
despel hafvet en skön sommarmorgon er-
bjuder. Länge står jag kvar, försjunken i
tankar och drömmerier, men så kommer
jag att kasta en blick nedåt båtbryggorna,
där de stora präktiga kosterbåtarna, fullrig-
gade och med vimplar i topparna, ligga
redo att föra badgästerna ut på skummande
haf, och då sliter jag mig lös från de fagra
drömmar, anblicken af västerhafvet gifvit
mig, skyndar in i den rymliga restauranten,
där redan väl hundratals människor äro före
mig, och förtär med strykande aptit min
frukost.
Så bär det af ned till båtbryggorna, »Be.le»
hissar flagg, jag stiger ombord, och så äro
vi redo att gifva oss ut till hafs. Med fart
plöjer »Bele» vågorna, skummet fräser kring
bogen, och böljesvalet stänker upp mot mig
alltsomoftast.
Hvad denna första seglats är härlig! Jag
vänder mig om, och genast upprullas för
mig en västkustbild af det mest tilltalande
slag. Det är det lilla täcka Fiskebäckskil
med sina små pittoreska fiskarstugor, ter-
rassformigt lägrade uppefter sluttningen från
sjön mellan skyddande bergsklippor. Nere
vid hamnen flaggar det öfverallt från alla
badhusbyggnaderna, och på strandprome-
naden vimlar det af människor, som för-
läna lif och omväxling åt denna ljusa som-
martafla. Ser jag till vänster, har jag det
lilla idylliska Kristineberg med sina hafs-
akvarier och zoologiska station, en förtju-
sande sommarbostad för unga vetenskaps-
män, där de helt säkert med lif och lust
kunna idka sitt arbete.
Framför mig ligger Lysekil med villor
och flaggsmyckade, ståtliga badhusbyggna-
der, en modern västkustbild, som vida
skiljer sig från de öfriga. Till höger har
jag den oförgätligt sköna Gullmarsfjorden
med sina mångskiftande taflor, af hvilka
Smörkullen är en bland de fagraste. Nu
hägrade den dock endast dunkelt för mig
bort i fjärran, denna underbara bergsklippa
med sina märkliga formationer och sitt
vildt romantiska läge.
Men Gullmarsfjorden skall du se en afton,
så som jag sedan gjorde det, när solen
sprider sina underliga dagrar och färgtoner
ut öfver klippor och skär, då först kan du
riktigt tjusas af den. Segla där en stjärn-
klar natt, när det stora hafvet har gått till
hvila, när allt omkring dig är stilla, se
dessa kala klippor, denna dystra blekgråa
bergmassa då, och du skall sällan finna en
mera underbart gripande syn, en mera stor-
slaget verkande tafla. Du skall då känna
något af denna naturens stora hälgdagsstäm-
ning, som du annars endast plägar känna
uppe i högfjällens värld, i den eviga snöns
regioner.
Här inåt Gullmarsfjorden har du ock
den för sin sköna natur bekanta passagen
»strömmarne», där den bohuslänska skär-
gården, så rik på skiftande naturseenerier
och färgspel, till din förvåning aflagt sin
dystra storslagenhet och i stället anlagt en
dräkt helt leende och mild, med ljusa löf-
skogar, grönskande ängar, yppiga dalgångar
och näpna små stugor, pittoreskt framskym-
tande i halfskymning under de öfverhängande
björkarna, som för dem susa sina under-
bara sånger och sagor. Och så strömmarne,
som lekfullt likt ett silfverbaud slingra sig
fram genom landskapet. Här i närheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
