Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 23 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 i D y N 303
att teaterbyggnaden, såväl hvad ändamålsenlig
inredning som konstnärlig utsmyckning beträffar,
länder sin skapare, arkitekten A. Anderberg, till
stor berömmelse. Anmärkningar i den ena eller
andra riktningen kunna väl göras — och hvilket
mänskligt verk är fullkomligt? — men bristerna
öfverskylas mer än väl af det helas förtjänster.
Akustiken, så viktig i en operasalong, tyckes
ock vara god; åtminstone föreföll den på parkett
alldeles förträfflig. — Men nu några ord om in
ledningsföreställningen !
Salongen fylldes i god tid af en högtidsklädd
publik, hvaribland märktes ett stort antal in-
bjudna personer i mer eller mindre framskjuten
samhällsställning. Svarta frackar och eleganta
damtoaletter i alla färger bildade en behaglig
omväxling, och en särdeles animerad stämning
var helt naturligt rådande. Så snart konungen,
åtföljd af kronprinsen samt prinsarne Carl och
Eugen, inträdt i den vackra kungliga logen till
höger i prosceniet, uppspelade hofkapellet kungs-
sången, som af publiken afhördes stående, hvar-
efter öfverståthållaren baron Tamm som ordfö-
rande i Teaterbyggnadskonsortiets styrelse, hvars
ledamöter hade sin plats i avantscenen midt
emot den k. logen, utbragte ett fyrfaldigt lefve
för konungen.
Eidån gick upp och invigningskantaten följde
under ledning af förste hofkapellmästaren Nord-
qvist. Komponerad för soli, kör och orkester
af prof. Ivar Hallström till text af prof. C. R.
Nyblom, innehåller denna kantat flere förträff-
liga pointer, särskildt solonumren, och var på
det hela taget af en festlig och anslående ver-
kan. Den väckte ock lifligt bifall, hvaraf en del
rättvisligen ägnades åt de medverkande, särskildt
fru Östberg samt hrr Lundqvist och Ödmann.
Programmet, vid hvars uppgörande den le-
dande tanken tydligen varit att pietetsfullt er-
inra om ett par heroer på den forna svenska
operadiktningens område, upptog sedan A. F.
Lindblads opera-comique »Frondörerna» och sce-
ner ur F. Berwalds stora romantiska opera sEstrel-
la de Soria». Den förra föreföll skäligen anti-
kverad och var betydligt långtrådig. Intresset
knöt sig hufvudsakligen till hr Elmblads och fru
Lindens utförande af klädeshandlare Mathieus
och hans sons roller. »Estrella de Soria» var
i musikaliskt hänseende vida intressantare —
uvertyren bl. a. är ju ståtlig men dylika lös-
ryckta scener förmå naturligtvis ej fängsla in-
tresset i samma grad som en sammanhängande
opera. Fru Östberg hade här tillfälle att briljera
med sin öfverlägsna och säkra sångkonst i en
mycket fordrande koloraturaria, för hvars utfö-
rande hon skördade det lifligaste bifall. Sådant
kom äfven hr Ödmann till del. Båda operorna,
af hvilka den förra leddes af hr Henneberg, åen
senare af hr Nordqoist, hade att uppvisa vackra
balettnummer. De voro för öfrigt förträffligt
iscensatta af förste regissören hr Elmblad.
Den minnesrika föreställningen slöts med af-
sjungandet från scenen af kungssången. Kloc-
kan var då öfver midnatt.
En nyhet, för hvilken den musikaliska delen
af publiken säkerligen är varmt tacksam, består
i den af k. teaterdirektionen vidtagna, välbe-
tänkta åtgärden att hålla dörrarna stängda, så
snart en uvertyr eller en akt begynt. Man slip-
per härigenom störas af slående i klaffar och
förbipasserande af den del af publiken, som ej
vet passa på tiden. Men påbudet bör också
strängt och oblidkeligt upprätthållas.
Kungl. teatern gifver i morgon lördag symfoni-
konsert efter ett alltigenom svenskt program. —
Teaterns första nyhet blir Stenhammars opera
»Tirfing», på hvilken flitigt repeteras under kom-
positörens egen ledning.
Dramatiska teatern bjöd i lördags på ett nytt
reprisprogram, upptagande ej mindre än trenne
stycken. Hufvudnumret utgjordes af Shaksperes
lustspel »Förväxlingar», och teaterdirektionen
förtjänar särskildt erkännande, för att den upp-
tagit detta stycke, som i all sin naivitet dock är
ofantligt roligare och njutbarare än en mängd
af de intrasslade förvecklingsfarser, som nu för
tiden så ofta serveras publiken, och i hvilka det
kvicka och roliga ofta ersättes af det skabrösa.
Utförandet var ock på det hela taget godt. De
båda tvillingbröderna Antifolus hade ett par goda
representanter i hrr Hansson och Johanson, lika-
så de båda slafvarne Dromio, äfvenledes tvillin-
gar, i hrr Bceclcström och Kjellberg, af hvilka den
förre med sin kraftiga komik vida öfverträffade
den senare. Bland öfriga liufvudpersoner må
särskildt nämnas de båda kvinnliga rollerna Adria-
na och Luciana. I den förra gjorde fru Lindberg
sitt inträde vid Dramatiska teaterns scen på ett
sätt, som bådar godt för framtiden, och i den
senare fyllde fröken Janson särdeles väl sin plats.
Vi torde ej taga miste, om vi förutsäga, att lust-
spelet »Förväxlingar» rätt länge kommer att hålla
sig uppe på spellistan. Till förpjäs gafs Coppée’s
versdram »Pater noster», där fru Fahlman gaf
en särdeles varm och gripande framställning af
Rose Morel. Programmet afslöts likaledes med
en gammal bekant, lustspelet »Han är inte svart-
sjuk», med förutvarande rollbesättning.
Södra teatern synes hafva gjort ett godt grepp
med sin senaste nyhet »Turistlif», lustspel med sång
i 3 akter af den kända tyska författarefirman
Blumenthal och Kadelburg. Något större litte-
rärt värde har stycket visserligen ej, men det
är rätt roligt och oförargligt. Det tyska lust-
spelet har af öfversättaren lokaliserats och hand-
lingen försiggår här på ett turisthotell i Jämt-
land. Utförandet är jämt och godt. I främsta
rummet måste naturligtvis nämnas hr Gustaf
Bergström, hvilken väl är den, som uppbär hela
stycket. Erkännande förtjäna äfven fruarna Lam-
bert och Forneil samt fröken Stiegler, likaså hrr
Wagner senior och junior, Lambert och Hagman.
Vasaieatern gifver i afton för första gången
»Operabalen», operett i 3 akter af Richard Heu-
berger.
–––- *–––-
”pgnon”.
Skiss för Idun af Hjördis.
(Forts. o. slut.)
Fröken Ståhl och Elsa kornmo fram till bad-
parken så sent, att doktor Björk blott hann visa
dem deras platser, innan den lilla musikafdel-
ningen tog sin början. Själf ställde han sig så,
att han ostörd kunde få betrakta Mignon, som
han alltjämt i sina tankar kallade henne, och
han tyckte, att hon i dag i sin hvita dräkt med
röda rosor instuckna i skärpet var ännu mer in-
tagande än häromdagen. En suck undslapp ofri-
villigt hans bröst, då han såg alla de beundrande
blickar som riktades på henne. I det samma
slutade pianisten, och det var Elsas tur. Dok-
torn gick fram till henne för att bjuda henne sin
arm, then hon skakade på hufvudet och sade
leende :
»Nej tack, jag behöfver vänja mig att bestiga
bålet utan hjälp.»
Ögonblicket därefter stod hon däruppe och sjöng
de enkla visor, hon valt, med ett osökt behag,
som förtrollade hennes publik, icke minst den
stackars doktorn, som började komma underfund
med, att Mignon höll på att bli något mer för
honom, än hon var för den rätte Lothario.
Han väcktes ur sin förtrollning af alla dem,
som ville blifva föreställda för fröken Mejer, och
var snart skild från henne genom en mur af
människor, som måste tacka .henne för den an-
genäma öfverraskning, hon beredt dem.
Ändtligen spelades första valsen, och doktorn
trängde sig fram och bjöd den unga damen sin
arm med en känsla af äganderätt, som föreföll
honom ytterst angenäm.
»Det såg mörkt ut för mig att någonsin få tacka
er,» sade han, »jag är glad att ha röfvat er ur
mängdens girigä klor en stund.»
»Ack, de voro ju alla så vänliga,» sade Elsa
med en lätt förebråelse i sin ton, »och ni vet
inte, hur det känns, när bifallet brusar omkring
en, det förtar nästan min anda.»________ ______
I Joktorns ansikte mörknade, och hans ton var
nästan ovänlig, när han sade:
»En ung kvinna borde inte anse publikens bi-
fall som sitt högsta goda.»
Elsa ryckte till, tårarne kommo i hennes ögon,
men hon svarade lugnt:
»Jag kan ju inte begära, att ni skall förstå mig.
Publikens bifall är inte mitt högsta goda, men
för den, som intet äger i hela världen, är det
ganska mycket.»
Doktorn lade sin arm om hennes lif, tryckte
henne fast intill sig och dansade ut.
»Förlåt mig, om ni kan 1 Själf kan jag ej förlåta
mig, att jag kanske förstört er glada stämning.»
Doktor Björk försökte att uppfylla sina plikter
mot de andra damerna, men hans blickar följde
Elsa, som hade ett vänligt leende för hvar och
en och som försökte se glad och road ut, fast
hon innerst kände sig sorgsen och nedslagen. Hon
var ond på sig själf, som fäste sig vid de där
ovänliga orden. Hvad behöfde hon bry sig om.
att en fullkomligt främmande människa föraktade
henne och det lif, hon gick till mötes? Men det
hjälpte ej, att hon läxade upp sig, hon tyckte
sig känna hans ogillande blickar öfverallt, och
de sårade och pinade henne.
Så blef det en gång slut på festen, och som
fröken Ståhl gick tidigt, gingo de unga nu en-
samma i den ljusa sommarnatten genom skogen,
som allvarlig och hög omslöt dem på alla sidor.
De försökte att tala om likgiltiga saker, men det
ville ej lyckas, och till slut gingo de tysta, upp-
tagna af sina egna tankar. Trots sin nedslagen-
het, som hon ej kunde förklara, kände Elsa nå-
got underligt varmt och ljust inom sig, en känsla
af stilla lycka, som harmonierade med den här-
liga omgifningen och som hon njöt af utan att
forska efter dess grund. Alla oroande tankar på
hvad som väntade henne i kampen för tillvaron,
all fruktan för och längtan till detta okända rykt-
barhetens land var borta, och hon tyckte sig ej
ha önskat något bättre än denna vandring på
den mjuka barriga skogsstigen.
Hon rycktes ur sina drömmar, då de stodo vid
grinden till stugan, och doktorn tog hennes hand
till afsked sägande:
»Jag vet, att jag har varit en oförlåtligt drum-
lig kavaljer, men mina tankar ha lagt uteslutande
beslag på mig. Fröken Elsa, får jag säga er
några af dem?»
»Nej, var tyst,» sade Elsa häftigt, men med låg
röst, »jag vet, hvad ni vi vill säga. Förstår ni
ej, att det är grymt och orättvist att plåga mig!
firad rätt har ni att lägga sten på min börda?
Om ni anade, hur litet jag i själfva verket tror
på min framgång, skulle ni ej våga beröfva mig
den smula själftillit jag har. Förlåt min häftig-
het,» tilläde hon med en vacker rodnad, »men
det smärtar och retar mig att bli varnad — och
föraktad.» Och innan doktor Björk hann svara,
var hon borta. — Hur kunde hon missförstå ho-
nom så grymt?- Förakta henne! Han log ett sar-
kastiskt löje öfver sig själf. Han kände allt för
väl, att han utan strid förlorat sitt hjärta till
detta barn, som han endast sett några få gånger.
Det gjorde honom ondt, att han ofrivilligt sårat
henne, men han skulle göra allt godt i morgon
igeri, det var nog inte så svårt att få de där
ögonen att le, och sedan. ..
Då doktor Björk följande afton kom till »Korp-
ralens», berättade fröken Ståhl med bekymrad
min, att Elsa rest samma dag. Den konstiga
flickan hade kommit ner på morgonen blek och
utvakad och förklarat, att när hon nu var bra i
sin hals, borde hon ej längre lata sig, utan vända
åter till Stockholm och arbeta. Och så hade hon
packat och rest. Fröken Ståhls föreställningar
att hon såg klenare ut nu, än när hoii kom, hade
hon ej velat lyssna till, utan skyllt sin blekhet
på dans och nattvaka, och hon längtade därifrån,
hade hon sagt till sist.
Det föreföll doktor Björk, som om skogen och
himmelen mistat sin fägring, sedan han sist gick
stigen fram. Han hade drömt en så vacker dröm,
om hur Mignon skulle lära hålla af honom så,
att hon för hans skull glömde alla ärofyllda
drömmar, hur hans kärlek och bifall skulle bli
hennes enda sträfvan, och nu ... Intet af hans
hjärtas slag hade funnit gensvar hos henne, ty
då hade hon ej längtat därifrån. Han var en
dåre, och alltsammans blef blott en fager som-
marsaga, som han fick göra sitt bästa att glömma.
Det fanns dock en tröst i den tanken, att ingen
anade hans svikna förhoppningar, och att ingen
med ovarsam hand skulle röra vid såret. Han
kände, att han fått ett sådant, och att det smär-
tade, men han hoppades, att tiden skulle utöfva
sin barmhärtighetstjänst äfven mot honom.
Så gick sommaren, och en vacker dag i slutet
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection.
i rum, fartyg oeb bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: 4 Stallgatan 4. — Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
