Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 30 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gör nöjet bofast i ditt hus,
Äg i ditt hjärta samvetsfriden;
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.
Anna Maria Lenngren.
han Bögh* och började regelbundet spela
på teatern. Naturligtvis var Randi Nilsen
bland dem, som med lif och själ hängåfvo
sig ät detta arbete. Hon valde till sitt
innersta stridsrop »Jeg slâ’s for mit fädre-
land» —■ segrade och gjorde lycka i flere
stora roller.
John Paulsen skref med anledning af
hennes spel:
»Jeg Miser dig, du Somrens förste Svale!
Nu tror jeg trygt på egen Scenes Frernrne;
da sådant deiligt Yårbud den os sender.»
Ur en dikt af samme författare vid Randi
Nilsens bröllop 1876 med Otto Blehr** låna
vi följande:
»— ei finds Jente i Bergens Stad,
mer norsk i Hugen, mer frisk og glad
end hun Bandi.
•Hun er esthetisk og meget mer
er hun Bandi.
Hun er dramatisk, ja, hvilken Air
har ei Bandi!
Husk blot »Hermine» og applauder,
og »Sigrid», o, hvor söd og skjär
var ei Bandi !
»En Ömheds Tåre din Mÿrthe får,
thi du var Blomsten i Hjemmets Gård,
väne Bandi.»
Efter att ett år bafva varit bosatt på
landet i Nordfjord, flyttade det unga paret
till Sogn, där Blehr vid 33 års ålder valdes
till storthingsman.
Efter dessa år af relativ hvila väcktes
en ny sida af fru Blehrs nationella intresse
under vistelsen storthingstiden i Kristiania
genom »Norsk Husflids Venners»*** arbete,
hvilket hon ej fann nog äkta norskt i väf-
nadsmedel och mål. Hon beslöt då att
bilda en väfskola på landet för att upptaga
endast den gamla rent norska »åkläde»- och
»billedtäppe»-väfkonsten — afj bönderna
kallad »opstaväv» •— som ännu kvarlefde
i en och annan bygd.
Hon skref i tidningarna och till bönderna,
lyckades vinna dem för saken, fick dem att
teckna aktier på tio kronor i företaget, och
så startades en väfskola i Lärdal med re-
daktör Michelsens fru i Sogn till förestån-
darinna och till lärarinna den unga bond-
dottern Kjerstina Hauglum, i hvars möder-
nesläkt den gamla väfkonsten traditionellt
bevarats. Redan första vintern hade skolan
47 elever.
Ännu en skola satte fru Blehr i gång,
och denna till och med i sitt eget hem.
Hon hade nämligen i en afsides vrå fått
fatt på en fattig gammal gubbe, som med
stor talang skar i trä och flätade kor-
gar af fina björkrötter, tog honom till lä-
rare och började en skola för både gossar
och flickor. Med outtröttligt nit skaffade
hon samtidigt gubben afsättning för sina
vackra arbeten och bidrog därigenom till
det välstånd, han småningom nått.
Så blef hennes man »lagmand» i Tromsö
* Direktör vid det till största delen af honom
själf skapade »Vestlandske Kunstindustrimuseum» i
Bergen och generalsekreterare vid årets Bergenut-
ställning.
** Då tillförordnad sorenskriver (domhafvande) i
Nordre Bergenhus amt.
*** Numera kallad »Husflidsforening» och när-
mast motsvarande »Handarbetets Vänner» hos oss.
och därmed öppnades för henne nya fält
till verksamhet. Som ordförande i en för-
ening för arbetsklassens kvinnor fick hon
rikt tillfälle att sätta sig in i dessas för-
hållanden. Det varma intresse för den
kroppsarbetande kvinnan, hon där förvärf-
vade, har sedan aldrig lämnat henne.
Från Tromsö förflyttades hon emellertid
plötsligt till Stockholm 1894 i egenskap af
nyblifven statsministerfru och kastades där-
med in i nya, delvis för henne alldeles
okända, förhållanden. Att denna ställning
— helst under dåvarande politiska omstän-
digheter — skulle medföra kolossala svå-
righeter torde lätt inses. Man tänke sig
blott skillnaden mellan lifvet bland demo-
kratiskt, norskt vänsterfolk däruppe i Tromsö
och lifvet i den aristokratiska och byråkra-
tiska societeten i Stockholm!
Men med sin okufliga energi öfvervann
hon dock svårigheterna i det hela taget be-
undransvärdt väl, och jag tror att det fanns
blott en mening om att den bal, som gafs för
konungen och hans danska kungliga gäster
i det norska ministerhotellet vintern 1895,
var en af de bäst arrangerade och bäst lyc-
kade baler, som på senare tider gifvits i
Stockholm.
Fru Blehrs egenskaper som värdinna äro
minst sagdt sällsynta. Hon är som skapad
för fest — gläds att se sitt hus fylldt af
gäster och har blott en tanke -— deras
andliga och lekamliga välbefinnande.
Hon trifdes synnerligen väl, det år hon
tillbragte i Stockholm, och fick många vän-
ner, som förstodo att uppskatta rikedomen
i hennes natur, mångsidigheten i hennes
intressen, hennes sinne för konst m. m.
Fru Blehr anser sig i Sverige hafva lärt
mycket, som särskildt varit henne till stort
gagn, sedan hon blef ordförande i »Norsk
Kvindesagsforening » i Kristiania.
Om hennes verksamhet i denna förening
kunde vara mycket att säga, men vi måste
inskränka oss till att nämna, att hon tagit
liflig del i anordnandet af praktiska kurser
för tjänarinnor och unga damer, i allehanda
för hemmet nyttiga ämnen, såsom bakning,
syltning, klädsömnad m. m. dylikt.
Äfven har »Norsk Kvindesagsforening»
under hennes ordförandetid hållit talrikt be-
sökta möten med diskussion af en mängd
för kvinnans sociala ställning betydelsefulla
spörsmål. I dessa diskussioner ha mer än
en gång representanter bland landets främste
män deltagit.
I frågor för dagen — särskildt på kvin-
noområdet — har hon med en lätt flytande
penna ofta gjort goda inlägg i pressen, och
vid åtskilliga tillfällen har hon skrifvit smärre
dikter.
Fru Blehr är det äfven, som tagit initia-
tivet till det med konstnärsjurykontroll för-
sedda »Aktieselskab for Norsk Åkläde og
Billedtäppeväveri», hvarigenom fru Frida
Hansen sattes i tillfälle att väcka välförtjänt
europeiskt uppseende med sin geniala väf-
konst. Hennes »billedtäpper» säljas nu öf-
ver hela världen och betinga ett pris af
tusentals kronor pr styck.
Utrymmet i Idun medgifver tyvärr icke
annat än en flyktig öfversikt. Vi hafva
därför nödgats förbigå en hel rad af nyt-
tiga företag, i hvilka fru Blehr deltagit och
hvilka i och för sig vore väl värda omnäm-
nande och uppmärksamhet, likaså hur hon,
när det gällt kampen för kvinnans person-
liga frigörelse, alltid hållit idéens fana högt.
Troligen har nu mången bland läsarin-
norna redan af det nämnda gjort frågan:
»Men hvad blir då kvar för hemmet af en
husmor med en så omfattande yttre verk-
samhet?» .
Ja — för flertalet kvinnor vore säkerli-
gen ej möjligt att under sådana omstän-
digheter räcka till äfven för hemmet, men
det gör fru Blehr. Hon besitter den äkta
norska arbetskraften och är icke allenast
en ovanligt kunnig husmor, som håller sitt
hus i ordning med den renommerade Ber-
gensiska renligheten, utan hon följer med
hängifvenhet sin man i hans intressen och
sina barn i deras med varm moderlighet.
Att döma af en liten episod i hennes
barndomslif måtte modersinstinkten hos
henne varit ovanligt tidigt utvecklad. Hon
var nämligen bara 7—8 år, när hon en
dag kom öfverens med några små väninnor
att gå ut till det s. k. »Svartediket» för
att »fiska sig ett barn». Försedd med en
stor, väldig metkrok och diverse småbarns-
kläder, i all hemlighet undansnillade ur
lille brors bébékorg, vandrade hon af i spänd
förhoppning. Med klappande hjärta kastade
hon ut sin krok, och det var med sorg i hjär-
tat hon efter ett par timmars fruktlösa an-
strängningar måste återvända hem igen.
Till råga på olyckan fick hon sedan också
lida hån och smälek för sin barnsliga tro.
Ännu i dag kan fru Blehr vid 47 års
ålder gifva prof på en fantasi, hvars vilda
flykt knappast understiger barnets. Hennes
idémassa förefaller äfven ibland en smula
kaotisk, och hon klargör icke alltid för sig,
hvilken väg som bäst för till målet. Detta
gör, att hon understundom ter sig icke all-
deles så besinningsfullt, som damer i hen-
nes ställning och ålder pläga göra.
Men denna friska, initiativfyllda natur
har i sin ursprunglighet och brist på be-
räkning en viss charme, som skarpt afstic-
ker mot den hos oss, ej minst i »stora
världen» ganska ofta förekommande små-
skurna, finpolerade damtypen. Att vara
»lik andra» borde enligt mitt förmenande
betraktas som en tämligen negativ förtjänst,
men det är tyvärr i Sverige så långt ifrån
tillfället, att vi snarare äro fallna att anse
det för en dygd framför alla.
Med ofvanstående lilla biografi har jag
velat presentera fru Blehr för den svenska
allmänheten och önska henne välkommen
tillbaka till Sveriges’ hufvudstad, dit hon
just i dagarne med sin make statsministern
åter inflyttat. Måtte hon där återknyta
sina forna vänskapsförbindelser och äfven
vinna nya! Detta är att önska, icke blott
af personliga skäl. Äfven ur politisk syn-
punkt är det af icke ringa betydelse, att
så många individer som möjligt af de båda
folken lära förstå och respektera hvarandra.
Ann Margret Holmgren,
f. Tersmeclen.
–––- ❖–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
