Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 30 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 0
Inflytanden.
- Hon fruktar icke sino huse för snö,
ty hela hennes hus hafver dubbel kläder.
Hon gör sig täcken ; hvitt silke och pur-
pur är hennes kläder —.»
Ur S. ordspråk XXXI.
et tycks nästan, att dessa ord, häm-
tade ur den sköriaste lofsång vi äga
öfver en kvinna, ej lämpa sig för dessa små
funderingar. Men på gammaltestamentligt
vis är denna kostliga, glänsande skrud en-
dast sinnebilden för inre, själfull skönhet.
I denna helgjutna bild af en kvinna lig-
ger en sådan tjusning och kraft, att den
ofördunklad stått kvar igenom århundraden
och väckt djupsinniga, storslagna betraktel-
ser. Jag vågar använda den samma till
stöd för en krets af små enkla tankar, som
gifvit mina rader för dagen.
Huru kommer det sig då, att denna bild
af vakenhet, säkerhet, villighet och spänstig-
het är så tilltalande, då kvinnan i fråga
endast rörde sig inom hemmets begränsade
område?
Jo, utrustad med ädla karaktärsanlag, har
hon antagligen låtit sin utveckling blifva
oberoende af hämmande inflytanden utifrån,
inflytanden som förkväfva själfständigheten
och förlama spänstigheten.
Inflytanden! Se där dessa mäktiga andar,
som följa oss hvar vi gå och stå och oftast
göra oss till hvad vi äro, hvad vi tänka
och tala.
Af alla stora och små inflytanden har
modet eröfrat sig ett herravälde, som, i fall
det ej helt och hållet kväfver hvarje indi-
viduell idé och gör kvinnan till sin slaf,
dock i många fall försvagar inspirationen
och initiativet. Detta personliga, som gör
henne och hemmet så tilldragande, emedan
det mest närmar sig sanningen !
Visserligen fordras litet mod att förbise
modet och tolka sina egna tycken, men då
dessa hafva sin grund i ödmjukhet, kunna
de aldrig urarta till öfvermod och fram-
kalla själfsvåld.
Från min barndom framstår tydligt ett
minne af en gatuscen, som gick ut på en
förolämpning af en ung dam. Hon bar sitt
vackra stora hår löst på hjässan, fastän mo-
det fordrade det i nacken. En rad af
muntra pojkar följde henne sjungande en
tysk folkvisa: »Wer hat dich, du schöner
Wald, aufgebaut so hoch da droben?» Jag
glömmer aldrig denna lugna kvinna, som
ännu i dag bär hufvudet och håret högt, fast
modet växlat många gånger om.
Hvem har ej sett ett nobelt ansikte i en
ram af hvita välordnade lockar, som om-
sluta tinningarna och låta pannan ohöljd
framträda ? Ingen vill bestrida det vackra
och vördnadsbjudande hos den gamla di-
stinguerade damen. Liksom hennes bild blir
en prydnad för hemmet, är hennes person
det ännu mer.
Komma vi så till kapitlet om själfva sät-
tet att kläda sig. Det kunde blifva långt,
om Idun tyckte om långa epistlar, men då
så ej är fallet, och det ej heller är min af-
sikt att skrifva recept åt blondiner och
brunetter, emedan jag ej finner mig kompe-
tent därtill, böjande mig för hvars och ens
egen smak, vill jag endast uttala några väl
kända hemligheter.
Att kasta öfver bord hvad nutida seder
och bruk fordra, framgår ju tydligt nog att
jag ej syftar på. Hvad som anstår en hvar
allt efter samhällsställning, råd, utseende
och ålder vet hvarje tänkande kvinna bäst
själf.
Huru sällan se vi ej i skulpturen en kvin-
nas moderna kostym framställd. Modet tål
ej som marmorn årstidernas växlingar, det
kan lätt verka löjligt. Yid foten af Geijers
stod se vi en kvinna i folkets dräkt, i Comé-
die Française’s galleri George Sand i antik
dräkt med vackert skulpterade nakna fötter.
I Parc Monceau vid den sockelns fot, som
bär bysten af Guy de Maupassant, en i
drömmar försjunken dam, i de senare årens
mode. Hon lär ej vara — intagande.
Det är den unga flickans rättighet att
. behaga, det är angenämt att se en ung flicka
klädd med smak. Och huru mycket mer
tilldragande, om hon behagar utan konst,
än om hon tycks förstå konsten att behaga.
Här kan jag ej annat än tänka på den väl-
kända aforismen:
»Skjönhed uden ynde blænder,
Ynde uden skjönhed binder.»
En kvinnas person och kanske ändå mer
hennes toalett är ju alltid utsatt för mer
eller mindre hårdt bedömande, ty man
fäster sig först vid skalets utseende. Det
är nu en gång så:
»Kleider machen Leute.»
Månne detta endast gäller inom tyska
rikets gränser, ty på svenska heter det ju:
»Kläderna göra ej mannen.»
Huru det än är med dessa ord, så
äro de dock nyckeln till många tilldra-
gelser i kvinnans lif.
Att nu upprepa många små svaghe-
ter, som vidlåda oss kvinnor gent emot
hvarandra, vore ganska nedslående; vi haf-
va ju mer eller mindre känt eller utfört
små skärmytslingar emot hvarandra med en
min, en blick, ett ord. Och hvarför?
Säkerligen därför, att modets inflytande
gjort oss beroende, att vi glömt tåla hvar-
andras smak ’ och ej förstått uppskatta de
sanna bevekelsegrunderna för vännens sätt
att uppträda. Utan att åsidosätta gängse
bruk och utan att ledas af själftillitens lå-
ga grundsatser, kan det för en kvinna An-
nas så oändligt mycket, som föranleder och
tvingar henne till att just uppträda så som
hon gör. Hvem vet, hvem vill röra vid
den ömma strängen, och hvem vågar hård-
händt såra de mest grannlaga känslor inom
»tysta djup?»
Frigjorda ifrån det schablonartade infly-
tandet, lyssnande till nödvändighetens kraf,
göra vi oss själfva mer och mer oberoende
och stålsätta oss sålunda emot hvarje an-
grepp, hvarje småsinne.
Med beundran och vemod ser jag ibland
på en stor kopparreservoar inom hemmet.
En vördad vän kallar den för »min siden-
klädning». Månne den ej någon gång varit
skulden till en liten ogrannlagenhet emot
henne, som så frimodigt lyfter sin själ bort-
öfver allt smått?
Yi säga med engelsmannen »time is
money», och så gjorde också hufvudperso-
nen i följande lilla saga:
Det var en gång ett ungt par, som voro
på väg till en modist för att välja en hatt
åt frun. En kär väninna följde med, och
hela affären skulle endast dröja en kvart.
Modisten profvar de mest egendomliga och
moderna hufvudbonader, tar fram den ena
modellen efter den andra, omöjligt — hellre
afstå! Skulle verkligen väninnans man, som
förut afrådt maken att följa med och »för-
lora sin tid i val och kval», få triumfera
öfver de nu felslagna förhoppningarna? Där
satt nu denne, bet sig i läppen och — låt-
sades sofva. Yår trio lämnade slutligen
tyst butiken för att gå till en annan mark-
nad — väninnan litet brydd, han inseende
bristfälligheten hos hvarje medlem af det sva-
ga könet och hon lugnt bedyrande omöjlighe-
ten af att bära en hatt, hon ej själf tyckte
om. Yid inträdet i nästa bod föll fruns
blick på en liten enkel, enfärgad hatt. Att
profva och köpa den var ett ögonblicks
verk. Hvad som sedan hände i den något
skumma korridoren vid Västerlånggatan,
»det har ingen, ingen sett».
Det har blifvit mig sagdt, att när män
äro tillsammans, höra de på hvarandra, men
när kvinnor äro tillsammans, se de på hvar-
andra. Detta uttalande har jag ofta tänkt
på och funnit högst beklagligt. När man
själf är tämligen »snakkesalig», har man
antagligen aldrig tillfälle att iakttaga denna
skådande stillhet. Hvad månne det kan
vara för inflytanden, som åstadkomma, att
många kvinnor tiga efter första utbyte af
hälsningar?
Vårt umgänge, vår sammanvaro i vän-
kretsen tjänar ju till att »odla själen», som
Lovisa Petterqvist så lifligt åstundade, till
att jämna ut små bristfälligheter inom den
egna karaktären. Men huru skall det gå
till, om vi tiga och se på hvarandras kläd-
ningar? Om tystheten blifvit framkallad af
sann glädje och beundran öfver en kvinna,
som med utsökt smak uppträder för ditt
öga, så att du själf känner dig.upphöjd vid
att se ditt eget kön så väl representeradt,
då är tystnaden värdig.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
