Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 30 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tu . I DU N »s
kropp för dem, som hon älskat, så att hennes
ögon nu voro matta och blekta af för mycken
gråt och ryggen böjd, var det lönen hon fick
att slitas till döds som en maskin, som aldrig
smörjes, bara får gå och gå? — Åh, Ella tyckte,
att den största lycka, som kunde hända, vore att
kunna göra henne en lycklig dag, en dag så
lycklig, att de matta ögonen gräto af glädje i
stället för sorg.
Hon tänkte på att hon aldrig hållit så mycket
af sin mor som nu, och att det var, som om
hennes egna svikna illusioner lärt henne känna
modern, och hon undrade, om icke den kärleken
var den innerligaste på jorden.
Iion mindes den tiden hon förnekade, att det
fanns någon annan lycka än kärleken mellan
man och kvinna. Hon mindes, att hon då tyckt
lifvets all salighet ligga i en enda kyss af den hon
höll kär. Hvad var det för brusande ungdoms-
blod, som dårat henne? — Hon förstod det knappt
nu, och hon rodnade nästan af skam. Hur kun-
de hon, hur kunde hon? — och hennes läppar
krusades bittert och föraktligt, när hon mindes
den dag de skildes, strax efter fadrens olycka
och konkurs, skildes, fast än han som hon kun-
nat ge en värld för en enda kyss. Men förstån-
dets röst hade likväl talat högre än känslornas
brus. Män voro fega, tänkte hon, och kalla och
kloka och kallade det heder och aktning för en
flickas ära. Hon hade ej tänkt på annat, än att
hon kunde ge honom allt blott för att få behålla
honom.
Men sedan hade stormarne lagt sig i hennes
själ och dagarne gått. Nu kunde hon tänka
helt lugnt på det, som varit, och ändock var det
ej mer än ett par år sedan, men under dessa år
var det hon lärt känna sin mor, som sett och
förstått allt utan ett enda förtroende. De hade
aldrig talat ett ord om detta ämne, men modern
hade varit som ett outtömligt haf af ömhet och
intresse, gällde det så endast en ny sammets-
krage för att rusta upp den gamla klädningen
till en bjudning. Hon kunde, om hon blott fått,
suttit uppe en hel natt för att få den färdig.
Ella fick tårar i ögonen, när hon tänkte därpå,
och hon kände, att mest af allt i världen höll
hon af sitt gamla fattiga hem, där hon hade sin
egen vrå att krypa in i, 6’ch alla främmande
människor, de kunde gärna få gå henne förbi
kalla och känslolösa. De voro intet att stå efter.
Hvem höll af den andra? —
Och alla de flickor hon kände? —• Hon var
säker på att ingen af dem skulle arbeta sig trött
eller tänka sig ledsen för att hjälpa henne i hen-
nes bekymmer. Om hon talade med dem om
att hon gärna skulle vilja ha en plats och frå-
gade, om de visste, till hvem hon skulle vända
sig, hörde hon på deras frånvarande röster, att
de^ alls ej lyssnade till henne, och hon märkte
på deras kringflackande blickar, att de blott hade
öga för herrar och klädningar, ’som passerade
förbi.
Hon hade gått nere vid Skeppsholmen och sett
på sommarbåtarna, som lågo vid kajen med af-
nött målning, skamfilade och öfvergifna bland
drifisen, som hopat sig kring deras kölar och
fastnat i tåglinorna. Nu gick hon ner Strömga-
tan och förbi arffurstarnes palats. Hon måste
stanna och stödja sig mot räcket och se ner i
det mörkgröna vattnet. Stora isblock kommo i
drifvande fart, och deras kanter lyste hvita och
genomskinliga. Molnen hängde som ett tungt,
mörkt hvalf öfver staden, men bakom Ströms-
borg var himlen fri, och ljuset, som dröjt kvar
vid horisonten, bröt sig skarpt mot det tunga
molnhvalfvet och de nytända gaslyktorna på
Eiddarholmen. Stenräcket var fuktigt och gat-
stenarna våta, men här, där vinden låg på, bör-
jade det redan att torka på somliga ställen.
Ella kände, att det låg något af vår i luften,
en stor väntan och en vaknande kraft.
Hon kom att tänka på doktor Alm, som hon
träffat i somras, när hon var hos sin rika far-
bror på Näs. De hade dock haft många trefliga
stunder tillsammans. Hon mindes, att hennes
första tanke varit : gammal ungkarl, när hon såg
honom. Det var på en bjudning och han hade
blifvit presenterad för hela högen af flickor, men
hade bara bockat sig för dem allesammans i
klump och så vändt dem ryggen utan ett ord
och gått och satt sig borta vid ett af spelborden
hos de gamla herrarna, men själf hade han inte
spelat med, bara sett på de andra och gifvit
dem vinkar.
Han hade sagt till henne, när de skiljdes på
hösten och han skulle fara tillbaka till sin prak-
tik i Stockholm, att de nog skulle träffas i vin-
ter. Hon hade gått på landsvägen, då hon hört
steg bakom sig, och doktor Alm kom i fatt hen-
ne. Han såg så ifrig ut och så glad, när hon
stannade och tog honom i hand, men så allvar-
lig och med något så fast i sin blick, som om
han fattat ett beslut, och hon kände spänning,
som om hon väntat något, men hon ville icke
erkänna för sig själf, att hon gjorde det och
hade gjort det en lång tid.
»Jag har varit på afskedsvisit hos er farbror,»
sade han, »men blef så glad, då inte Ni var
hemma. »
»Hvarför det?» frågade hon.
»Jo, det var mycket roligare att träffa Er nu.»
Sedan hade de gått och pratat en liten stund
men det var mest han, som pratade, ty för för-
sta gången i hans sällskap kände sig Ella gene-
rad. Han talade om att han hade så många an-
genäma minnen från denna sommar, och hade
han inte varit så öfveransträngd och klen, som
han varit, så skulle sommaren varit odeladt ljus,
men nu hade hans klenhet ofta hindrat honom
från att vara så glad, som han egentligen känt
sig, eller så med om nöjen och utflykter, som
han velat.
Så hade de mött apotekarens flickor, och de
hade gjort dem sällskap. Ella tyckte nästan det
var skönt, men doktor Alm såg butter ut, och
när Ella sedan tog afsked, hade han frågat: »Ja,
vi ska’ träffas i vinter, fröken, eller ska’vi inte?»
— och han släppte hennes hand först efter
en lång, mycket lång handtryckning och en
blick, som Ella försökte möta med sin vanliga
frimodighet.
(Forts.)
—––––- *–––––-—
Innehållsförteckning ;
Randi Blehr; af Ann Margret Holmgren, /. ’Tersmeden.
(Med porträtt). — Inflytanden ; af Christel. — Snorres rim-
krönikor. IX. — Ett hems möblering ; för Idun af E. Q.
Folcker. V: Herras rum. (Med 3 ill.) — Från Iduns läse-
krets: Ett genmäle; af Arla. — Ur notisboken. — Teater
och musik. — Gömdt i snö kommer upp i tö ; skiss för
Idun af Ari. — Tidsfördrif.
i TIDSFORDRIFT
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Älskvärda vänner af skämtet, löjet,
Af kvicka tankar och poesi,
Förlåt jag frågar, har jag det nöjet
Att utaf eder igenkänd bli?
Vi träffats förut, ja flere gånger,
I »eder egen» bestämdt ändå,
Det kan ju hända bland skämtets
sånger
På annat håll ni mig sett också.
Man sagt, att bakvänd jag är — det
händer,
Ty hvar och en har sitt eget sätt,
Men hur man vrider och hur man
vänder,
Så har jag alltid, trots detta, rätt. —
Jag sagt tillräckligt — ni redan
känna
Min lilla gåtfulla hemlighet —
Ett »snillefoster» utaf en penna —
Författarn stundom — en glad poet.
En stad i söder.
Hvad mången föder.
En gammal vikt.
Hvad syns i dikt?
Ett sätt att titta.
Hvad man kan hitta
I gamla skåp.
Bra likt med dråp.
Sju namn på kvinna.
Författarinna
Så omtyckt här.
Hvad fult ju är.
Nog svårt att vara.
Pronomen bara.
En konjunktion.
Ett skyttedon.
Till mycket döfva
Man kan behöfva
Att göra det.
Extremitet.
Så en med fläckar.
Hvem ungdom gäckar.
En omtyckt sport.
Ett mansnamn kort.
Tillhör nog smaken.
Den bästa saken
För trasigt bord.
Ett räkneord.
Af väg ett stycke.
I mångas tycke
Ej mycket värd.
En man med svärd
Hvad den bör äga.
Hvad man bör väga
Med noggrannhet.
Om man är het,
Hvad lätt man blifver.
Hvad skutan drifver.
Visst ord finns kvar,
Jag massor har,
Men de få vara.
Vi resten spara.
Moster Lisa.
Ordgåta.
Sök 20 ord, hvilkas begynnelse-
bokstäfver utgöra titeln på en ny-
ligen utkommen bok, och slutbok-
stäfverna titel och namn på dess
författare.
Orden beteckna: 1) vattendrag,
2) stad i Södra Amerika, 3) mans-
namn, 4) del af riggen på ett far-
tyg, 5) invånare på ö, 6) nära släk-
ting, 7) hustru, 8) bibliskt kvinno-
namn, 9) förlustelseställe, 10) vikt,
11) maträtt, 12) tjänare, 13) flod i
Italien, 14) listigt djur, 15) land i
Asien, 16) stad i Sverige, 17) fågel,
18) vattenväxt, 19) flod i Tyskland,
20) metall.
Gusta/va.
Aritmogryf.
1 1 2 3 4 2 5 6
2 7 8 6 9 3 10 11
3 12 5 11 3 4 5 3
4 12 5 4 4 5 4 1
5 13 1 7 14 11 13 4
6 4 13 9 3 4 15 13
7 16 3 2 4 16 3 12
8 17 15 13 4 6 18 5
9 2 3 4 11 19 3 20
10 1 20 2 9 6 21 6
1) Hvasst och grönt, 2) ett »hand-
tag», 3) uti vår psalmbok, 4) hörer
till damernas dräkter, 5) konunga-
rike i Orienten, 6) »negativt», 7)
nöje, 8) en socken i Västmanland,
9) danska grefvar, 10) till maträtter.
Begynnelse- och slutbokstäfverna
bilda namnen å tvänne svenska
skalder.
L—ris.
Rebus.
Moster Usa.
Charad.
Liten tös behändigt traskar
I mitt första nöjd och glad.
Lille bror i vattnet plaskar,
Med mitt andra slår kaskad.
I mitt helå sitter »murre»,
Svart som kol är liten »kurre».
»Mosea».
Kombinationsgäta.
12 3
a a a
b a a d d e
‘1
§ i i
b j j i 1 i ‘I
n 0
0
b r r r t t
*1
t u
1d
Figurens 33 bokstäfver skola ord-
nas så, att de hvarandra motsva-
rande lod- och vågräta raderna gifva
samma namn.
Sibylla.
Lösningar.
Apokopen: Husar, husa, hus, hu!
Charaden: Bi—frost.
Triangelaritmogryfen : Åskloster, strösked,
kräftan, löfsal, ostar, skal, ten, ed, r.
Figurgåtan : Klondyke : Konstantinopel,
1) Ystad, 2) Espirito-Santo, 3) Kalifornien.
Länkgåtan: Hjortron: Hjo-bjort-jo or-ort-
tro-tron-ro.
Bland nu befintliga Cacaosorter LI I I j TIU1 A Ai Q f* A AA A
intages säkert förnämsta platsen af Fl U L I lYIMIlO
0-uld.medalj
vid 1 897 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
