Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 30 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 311
Min uppsats rörde sig ju om frågan brutna
förlofningar. Därför fann jag anledning, att blott
mera i förbigående yttra mig om ingåendet af
förlofningar. .Dock förefaller det mig, som om
jag ej skulle kunnat anses hafva underskattat
den stora vikt, som bör fästas vid den sidan af
saken.
Titti anser, att egentliga anledningen till våra
dagars många brutna förlofningar bör sökas där-
uti, att de ingås lättsinnigt. Och hon menar,
att jag i min uppsats förblandat verkan med or-
sak. Så är väl dock knappast förhållandet. Nu-
mera ingås jämförelsevis inte så många gifter-
mål och förlofningar som fordomdags. Brutna
förlofningar och fall af äktenskapsskillnad äro
dock vida mera vanliga företeelser i våra dagar
än fordomdags. Skulle sålunda förhållandet vara,
att man fordom tog ingåendet af en förlofning
mera allvarligt och vid en sådan förbindelse ställ-
de högre kraf på kärlek och öfverensstämmelse
än numera? Jag har • en motsatt åsikt. Förrvoro
flickorna merendels blott barn, då de togo det
viktiga steget att förlofva sig. Nu hör däremot
tidiga förlofningar till undantagen, och ungmön
har i allmänhet hunnit mogna till kvinna, innan
hon bindes af något trohetslöfte. Förr ansågs
äktenskapet alltför ofta såsom en försörjnings-
inrättning för kvinnan. Numera behöfver icke
kvinnan betrakta äktenskapet från den sidan,
tack vare de verksamhetsfält, som blifvit öpp-
nade för henne. Kärleken har således aldrig så
kunnat vara den allsmäktiga faktor, som den
just i våra dagar kan vara vid ingående af för-
lofningar.
Jag anser därför, att våra dagars förlofningar
knytas under långt bättre chanser än förra da-
gars och att således anledningarna till de många
brutna förlofningarna hufvudsakligen äro att söka
i andra orsaker. Och bland dessa orsaker beto-
nade jag särskildt slapphet i fråga om pliktbe-
greppen. Och enligt min tanke är den sköna
dygden trofasthet en dygd, som i våra dagar vi-
sar bedröfligt sjunkande tendenser.
Jag önskar med Titti, att våra unga kvinnor
skola lära sig hata kurtisen och vörda kärleken ;
men jag anser, att kärlek vördas blott, då den
sammanbindes med begreppet trohet.
Däremot tror jag knappast, att våra unga flic-
kor behöfva bibringas mod att trotsa det kon-
ventionella. Uttrycket konventionell verkar i
våra dagar mycket starkt och hetsande. Det
kunde visst få den i grund och botten tamaste
lilla landtflicka att begå allehanda excesser och
extravaganser blott för att slippa ifrån den för-
hatliga och fula klicken att blifvä stämplad som
konventionell. Arta.
❖
IUR.NOTISBOKENf.pli
•j- Evelina Fahnehjelm. Efter en långvarig,
tärande sjukdom afled den 23 dennes härstädes
fröken Evelina Fahnehjelm, föreståndarinna för
den väl renommerade Wallinska flickskolan, i en
ålder af 59 år. Ännu minnas nog våra läsarinnor,
hur den nu bortgångna framstående lärarinnan
den 1 mars i år vid en anslående fest å Grand
Hôtel hyllades med anledning af sin långa och
framgångsrika verksamhet och vid detta tillfälle
fick mottaga medaljen »Illis quorum meruere la-
bores». Idun meddelade då ock hennes bild och
biografi. Bedan då sjuk, förmådde hon aldrig med
full kraft upptaga sitt arbete, men stod ändock
till det sista kvar med sitt namn i spetsen för
den bildningsanstalt, åt hvilken hon ägnat sin
bästa kärlek. Fröken Fahnehjelm var en i många
afseenden framstående kvinna och i besittning
af mindre vanliga representativa egenskaper, som
bland annat förskaffade henne en ledamotsplats
i Nikolai församlings skolråd från 1891.
»Elis Emil*, den kända författarinnan fröken
Emelie Hacksell, afled i söndags i Strengnäs i den
höga åldern af 86 år. Då hon år 1892 fyllde sitt
åttonde decennium, bragle vi Idun både hennes
por-trätt och lefnadsteckning (se n r 26, nämnda
årgång), till hvilka vi nu hänvisa.
$
Ett gammalt Simrishamnsoriginal skat-
tade i måndags åt förgängelsen då handelsidker-
skan Sofi Andersson, 74 år gammal, slutade sina
dagar. Det är väl ytterst få af såväl Simrishamns
invånare som kringliggande landsbygds befolk-
ning, som icke kände och värderade gamla »Sofi
på hörnet», under hvilken benämning hon alltid
gick, då hennes affär var belägen i ett utskju-
tande hörnhus. Den gamla skrynkliga gumman
med de vänliga, stereotypa uttrycken och den
småländska brytningen drog i sin krafts dagar
många kunder till sin lilla modeaffär. Litet af
de pengar hon genom sin flit hopskrapade an-
vände emellertid Sofi själf —- hon lefde alltid
ytterst sparsamt och tarfligt — utan det mesta
skickades till en apotekareänka och hennes barn
i Småland. Hos henne hade Sofi tjänat i sin
ungdom, men’ då familjen kommit på obestånd
var det Sofi, som åtog sig att försörja den, och
det gjorde hon till stor del med äkta småländsk
ihärdighet och genom att själf försaka det nöd-
vändigaste ända till på de sista åren.
Det är i vår egoistiska tid mera än sällsynt
att finna en så uppoffrande hängifvenhet, .och
sådana original som gamla Sofi behöfde mänsk-
ligheten många. Tyvärr dö de ut, men med
heder skola de länge minnas.
AVUSI K.
TEATER fgOCH
mem
Kungl. teatern började redan i lördags raden
af symfonikonserter, hvilken vi alltså må kunna
hoppas skall för det nu ingångna arbetsåret bli
längre, än som varit fallet under de nästföregå-
ende åren. Liksom invigningsprogrammet vid
k. teaterns öppnande bar äfven programmet vid
den första symfonikonserten i det nya konst-
templet en alltigenom svensk prägel. Dock var
det ej så tråkigt som det förstnämnda. Inga-
lunda. Både Bubensons symfoni i c-dur och
Normans symfoni nr 2 i ess-dur läto med nöje
höra sig. Bägge rönte ganska lifligt bifall, sär-
skildt den senare symfonien. Pärlan på pro-
grammet utgjordes dock af Södermans gripande
och klangsköna Offertorium, som ock erhöll det
bästa utförandet. Stycket framkallade så lifligt
bifall, att det måste omtagas. Som mellannum-
mer sjöng fru Agnes Janson-Fischer några sånger
af de svenska tonsättarne Geijer, Josephson,
Norman, Sjögren och Hallström. Hennes präk-
tiga och väl skolade mezzosopran, känd från den
tid hon tillhörde k. operan härstädes, gjorde sig
väl gällande. Intressantare skulle dock hafva
varit att få höra den vid orkesterackompanje-
mang. Och dock var det pianoackompanjemang
hr Stenhammar nu presterade alldeles förträffligt.
Konserten, som gafs för så godt som fullsatt
salong, leddes af förste hofkapellmästare Nord-
qvist.
Dramatiska teatern gaf i onsdags Henry Gré-
villes »Krigslist», hvarvid fru Lotten Dorsch gjor-
de sitt återinträde på denna scen. Därefter följde
Edvard Bäckströms interiör »Evas systrar», där
fröken Åhlander fortfarande spelar Monika, un-
der det fröken Klefberg för första gången utför
Sallys roll. Till slut uppfördes» Den inbillninssju-
ke» af Molière, där fru Byström efter fru Hoving
upptagit Toinettes roll. Yi torde återkomma till
ett närmare omnämnande.
Vasateatern — nu vår stående operettscen åter
vorden — har i veckan fört fram sitt program
n:r 2, sedan »Flickorna Michus» ungdomliga drag-
ningskraft syntes börja något mattas. Vi bjudas
denna gång på »Operabalen». Det lilla äfven-
tyrets ledande idé har gått långa lånvägar och
bär genom slitningen också syn för sagen. Musi-
ken däremot, af wienaren Henberger, verkar nå-
got fraichare.
Det hela fick ett godt utförande och slog lifligt
an. Förträfflig och riktigt lustig var hr Nyblom
i en ung -fjant-roll, den han sjöng och spelade
con amove. Den glada konsten har i denne unge
adept helt visst gjort ett godt förvärf. Och som
vi nu råkat nämna herrarne först — hvilket da-
merna väl för en gång ursäkta — afbörda vi sam-
tidigt vår komplimang åt herr Strömberg, som
var muntrande torrolig som vanligt.
Främst bland damerna lyste naturligtvis åter
fru Emma Berg med stadgadt sken; fröken Frisch
har ju äfven i röst och utseende goda förutsätt-
ningar att en gång göra sig gällande, blott hon
vinner i ledighet och scenvana. Ännu är det väl
mycket af trädocka. Af ett lifligare och omedel-
barare temperament tyckes då den allra nyaste
debutanten, fröken Grünberg, vara. Som en nä-
pen liten sjökadett rörde hon sig behändigt nog,
och när hon så småningom vågade släppa ut
rösten, befanns äfven den gifva goda löften.
Så var där en balett, som kunde ha varit gra-
tiösare, en chansonettsångerska (fru Ringvall),
som svårligen kunde varit ståtligare, och en tenor
(hr Adami), som var det allra sockersötaste. Och
nöjda voro vi, och snällt applåderade vi. Så nog
blir det folk på den »Operabalen».
Svenska teatern gaf i onsdags för första gån-
gen »Vid rikets port», skådespel i 4 akter af
Knut Hamsum. Som veckans nummer samma
dag presslades, kunna vi först i nästa vecka när-
mare behandla den intressanta premièren.
Romanssångerskan fru Bergliot Ibsen gifver kon-
sert i Musikaliska akademiens stora sal tisdagen
den 11 instundande oktober med biträde af pia-
nisten fröken Gusta Bellmont och fröken Alfhild
Larson, den senare som ackompagnatris.
––––– —*–––––––-
Gömd! i snö kommer upp i tö.
Skiss för Idun af Ari.
K
on hade gått ut strax efter middagen för att
gå ut och gå, ty så här i skymningen, innan
man kunde tända lampan, var det så svårt att
ta’ sig för med något arbete. Och när man inte
hade något särskildt att tänka på eller vara glad
åt, blef man bara orolig af att sitta och fundera.
Men inte heller på gatorna lämnade henne
tankarna. Hon hade försökt att sorglöst låta
dem följa de stora, våta flingornas dans i luften,
där de ljudlöst sjönko ned på marken och smälte
i den våta sörjan, men det gick rakt inte.
Nu hade det också slutat upp att snöa, och
allt skimmer i luften, allt det, som satt fantasien
i rörelse, var försvunnet, nu var det bara vått
och tråkigt öfverallt. Hon gick in i Kungsträd-
gården, där träden stodo snöhöljda och vägarna
ännu voro hvita. Inne på gräsmattorna, där
snön fått ligga kvar hela vintern, voro drifvorna
höga, och det nya snöfallet hade med sina stora,
mjuka flingor hastigt jämnat ut alla spår. Inne
under buskar och träd låg det hvita täcket i
tung hvila, och i skymningen, som föll, lyste snön
så hemskt och dödt. Det var underligt, att nå-
got kunde sofva så fullkomligt östördt och frid-
fullt, medan sorlet och bullret fyllde staden, som
allt det lif, hvilket gömdes under den tunga,
mjuka snön.
Och Ella tänkte, att snöklockorna och vårlö-
karna hade det mycket bättre än hon, och hon
tänkte också, att om hon nu vore skald, skulle
hon skrifva en dikt om detta, men hon hörde
ingen rytm och fann inga ord. Ingenting kunde
hon, inga talanger hade hon, inga kunskaper. I
sällskapslifvet redde hon sig nog, ur romaner
och tidningar hon läst, ur samtal hon hört, —
ja, hon visste inte ens hvarifrån — hade hon
snappat upp allt det, som hör till en‘flickas bild-
ning, men för det verkliga lifvet, till att försörja
sig själf dugde de ej, hennes kunskaper. Hon
ångrade nu bittert sitt slarf i skolan. I somliga
ämnen hade hon tidtals lyst, det var, då hon
haft någon lärarinna, som hon tyckt om, men
för det mesta hade hon varit ohjälplig. Hennes
betyg voro skrala, och på dem var det omöjligt
att få någon plats. Hon läste Dagens Nyheter
hvarje dag, och en nästan maskinmässig färdig-
het hade hon nu i att besvara platsannonserna,
men ständigt fick hon samma svar, om hon ens
fick något alls: »Härmed återsändas edra betygs-
afskrifter, då platsen redan tillsatts.» Skulle hon
verkligen bli tvungen att söka en plats i en bod
och stå där hela dagen och vara upptagen och se
sina jämnåriga och bekanta gå lösa och lediga
på gatan? — Hvad skulle det blifva af henne?
— Men något måste hon göra, hon kunde ju ej
låta sin gamla mor arbeta ensam för hela fa-
miljen. _ .
Hon gick och gick. Hon var trött, och likväl
måste hon gå. Hon såg, hur man började tända
enstaka ljus uppe i våningarna, och hon tänkte,
att nu sutto alla människor lugna och nöjda i
sina ombonade rum och smälte maten, eller lågo
de och småpratade framför brasan. Men hemma
hos henne fanns aldrig något sådant lugn, det
var alltid något ’rastlöst i luften, fadern jämrade
sig ibland så högt för sina plågor, där han satt
i sin rullstol, att det hördes genom hela den
lilla våningen, och modern sydde och arbetade
alltid på sin linnesöm, som om boden, hon skulle
lämna det till, låg öfver henne med hugg och
slag. Åh, lifvet var ändå grymt, hvad var det
värdt att lefva för att sluta så! När hon tänkte
på sin mor, hur hon älskat och varit god hela
sitt lif och arbetat och gifvit sin själ och sin
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg och bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: 4 Stallgatan 4. — Allm. Tel. 7494.
’\_w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
