Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 7 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 «DUN 1898
De, som erfarit verklig sorg, synas sällan sorgsna.
Lord Beaconsfield.
släktled ha de mellanfolkliga banden heit
nyligen ännu fastare tillknutits genom prins
Carls förmälning med prinsessan Ingeborg.
Härigenom har, så att säga, äfven vårt land
dragits in inom den barnakrets, som nu
varmast begråter moderns och farmoderns
minne. Med skäl kan det också sägas, att
det inbördes kärleksförhållandet mellan mo-
der och barn är det, som gifvit drottning
Luises lif dess rikaste innebörd. Som en
tillgifven och klok hustru har hon stått
vid sin gemåls sida, stödt honom med råd
och dåd i tunga tider, delat de ljusa da-
garnas lycka, men under allt detta ha dock
hennes barns väl och ve legat henne när-
mast om hjärtat från första gång, hon tog
dem i famn. Hon har offrat dem sina bästa
krafter och tankar, hon har älskat dem med
en moders ömmaste kärlek. Men hon skör-
dade ock en rik lön därför i deras gen-
kärlek. Den hängifvenhet, med hvilken de
alla äro bundna vid föräldra- och barn-
domshemmet, är sällsynt att träffa i bor-
gerliga kretsar, än mer då i furstarnes. Ryss-
lands kejsarinnekrona, grekiskt konunga-
skap, den engelska tronföljdens lockande
storhet — intet har kunnat försvaga denna
barnakärleks innerliga glöd!
Men har ock makans och moderns glada
pliktuppfyllelse, så att säga, utgjort hjärt-
punkten i drottning Luises lif, fann hon lik-
väl både tid och krafter för äfven andra
intressen. Så var hon hedersledamot af De
sköna konsternas akademi, och detta ej blott
på grund af sin höga ställning. Det är en
känd sak, att hon från ungdomen med in-
tresse dyrkade målarkonsten, och ännu i
sin höga ålder sysslade hon lifligt därmed.
Många af sina släktingar och vänner gladde
hon med alstren af sin pensel och förskaf-
fade basarer och välgörande syften en extra
intäkt genom gåfvor af taflor eller föremål,
som hon dekorerat. Hon har också målat
Here altartaflor, mest kopior, och skänkt dem
till kyrkor rundt landet, som förut saknat
sådana.
Yid sidan af målarkonsten lade musiken
i synnerhet beslag på drottning Luises in-
tresse. Hon närvar vid nästan alla större
konserter i hufvudstaden, och i sitt hem
samlade hon gärna musikens utöfvare till
intima små soaréer. Hon spelade själf piano,
och det var ett af hennes käraste nöjen att
.deltaga i ett à quatre mains med någon duk-
tig pianist ur hennes närmare eller fjärmare
omgifning.
Drottningen utvecklade äfven en betydan-
de verksamhet i välgörenhetens tjänst och
till fromma för närliggande sociala intressen,
såsom förbättring af sjukas och svagas ställ-
ning och särskildt af mindre lyckligt lottade
barns. Hon tog i sin tid initiativet till
stiftandet af Danmarks diakonissanstalt, som
nu utvecklat sig till en omfattande bety-
delse, och hon stod personligen som be-
skyddarinna för en mängd asyler och barn-
hem, de där alltid kunde påräkna hennes
nit och inflytelserika hjälp. Ett vackert
drag, som ock må beröras, är det trofasta
intresse, hvarmed hon omfattade alla, som
höra eller hört till hennes eget eller hennes
föräldrars hus. Hon släppte dem aldrig helt
ur sikte, underrättade sig om deras omstän-
digheter och villkor och var alltid glad att
se och tala vid dem.
I ett som allt var drottning Luise en rikt
begåfvad kvinna, till hufvud som till hjärta,
och på ömse sidor Sundet är sorgen lika
uppriktig vid hennes höstligt redda graf.
––––––––– ❖–––––––—
Soliga dar, som flyktat,
farväl1...
tum är fontänen — den bruna tritonen
Inlagar ej längre med silfver i tonen.
Gråter ej längre sin urna full,
Stirrar förstenad i kolsvart mull.
Vissnad är rosen och tystnad är sången.
<£ummiga kronan sig blandar i gången,
jVlen mellan snåren vid lusthusknut
Snöbären ännu se friska ut.
jViidt i bersån hänger spindelväfd snara,
Stjärnmönster prickadt med daggpärlor klara.
Och öfver nyskoflad, våt rabatt
l^ryssar en fjäril, vingbrutet, matt.
£ustparkens soffor man V\opaî i trafvar.
T^undtarne ligga som mullsvarta grafvar.
Skottkärra, tyngd af kvistar och skräp,
l^näckt pelargonstjälk drager på släp.
Vildvinets purpur är, fläckad och sliten,
jvlen på ett stamrosträd tynar en liten,
Rodnande hylsa, hvars senhöstglöd ■
Snarligt skall slockna i vinterdöd.
jNästet är sköfladt — så sorgsen i sinnet
fhfsked jag tager och räknar i minnet
Soliga dar, som flyktat, farväl,
Xifvande släkt, som lyftat min själ,
£eende färgspel, som tjusat mitt öga! . . .
V^allt må december på höstlöfven snöga,
Tjuldt i erinringen småle likvisst
Skärhvita majblom och klargrön kvist.
Ænna knutson.
–––- *–––-
”Inackorderingar”,
En inbjudning till tankeutbyte i ett
viktigt kapitel.
edan i våras, strax sedan den lifliga
diskussionen i barnavårdsfrågan —
»Mödrar emellan» — var afslutad, erhöllo
vi följande skrifvelse:
Snälla Idun!
Nu ha mammorna fått tala till punkt i dina
spalter, tills vidare åtminstone —- ty själfva vilja
de väl fortsätta i ämnet, åtminstone tills flickorna
gått och läst. Ilur de sedan skola giftas hort med
den de tycka häst om, ha de också ordat om. Mam-
morna, förstås, inte flickorna inte. Fruarna, de ha
då så många gånger fått säga ut sin hjärtans me-
ning om hur mycket hushållspengar de vilja ha och
hur mycket man skall ge för saker och ting. Så
ha vi fått lära oss en hel hop om, Hur vi ska kläda
oss och föda oss och hvar skåpet skäll stå samt
hur det dukas till kalas och allt möjligt, snart sagclt,
för hem och familj nyttigt och nödigt.
Men, snälla Idun, när tänker du gifva rumför
uttalanden från alla dessa — kanske endast till-
fälligtvis eller dess värre för jämnan så godt som
hemlösa — som gå under namnet inaekorderinqar,
samt äfven från de, mången gång hland en skara
främlinqar ej mindre bortkomna kvinnor, som mot-
taga sadana. Gif, med ett ord, tillfälle att så
grundligt och mångsidigt som möjligt taga reda på
det s. 1c. inackorderingsuäsendet, som är af en så
stor och allt mer tilltagande betydelse för så många.
Må Idun vädja till sin publik, önskar en erfaren
och intresserad Idunsläsarinna.
Insändarinnans bref talar för sig själft,
och vi äro med henne öfvertygade, att äfven
detta kapitel väl förtjänar sin utredning.
Vi nppmana nu därför alla, som i ämnet äga
några erfarenheter, att ställa dem till för-
fogande — såväl »inackorderingarna» själfva
som »inackorderingsvärdinnorna». Frågan
äger viktiga både etiska och ekonomiska
sidor, och genom en belysning från skilda
håll torde kanske något godt kunna vin-
nas såväl för det talrika släkte af hem-
lösa kvinnor, som äro hänvisade till inackor-
deringssystemet, liksom ock för de många,
som söka sig en ofta knapp och alltid sträf-
sam bärgning genom att mottaga inackor-
deringar.
I denna, liksom i föregående liknande
diskussionstäflingar, skola vi sedan
som pris utdela 50 kronor
mellan de förtjänstfullaste inläggen.
Som ett slags inledningsartikel införa vi
i dag en ämnet berörande uppsats, under-
tecknad med en i våra spalter känd signa-
tur och benämnd
ItiaekorderinQsvärdinnor.
Den bildade kvinnan tager ofta sin själf-
försörjning på ett högst egendomligt, man
kunde vara frestad säga nonchalant sätt.
Vid val af lefnadsbana fäster hon sig van-
ligen icke alls vid det, hvarvid hon rätte-
ligen borde fästa det allra största afseende,
nämligen håg och anlag, utan är endast be-
tänkt på att skaffa sig det arbete, som lig-
ger närmast och lättast till hands. Följden
häraf är dels, såsom ofta framhållits, att
kvinnorna till trängsel hopas på några få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
