Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 7 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 315
1898
lätt åtkomliga arbetsområden, dels —• hvad
för deras anseende menligare är — att deras
arbete, som ju icke nppbäres af inst och
fallenhet, i kvalitativt hänseende blir un-
derhaltigt.
Om man kan utpeka ett tiotal olika yr-
ken, åt hvilka de yngre bildade kvinnorna
med rörande enighet ägna sina krafter, så
tyckes det blott vara ett enda, som finner
nåd inför deras till mognare ålder hunna
medsystrar.
Blir en något äldre gift eller ogift dam
af en eller annan orsak nödsakad att själf
försörja sig eller åtminstone att bidraga till
sitt uppehälle, så kan man tryggt våga
hundra mot ett, att hon försöker göra det
genom att taga emot inackorderingar.
Yana, som vi äro därvid, synes oss detta
förhållande hvarken egendomligt eller klan-
dervärdt, men — nog är det båda delarne.
Det är otänkbart, att hos dessa kvinnor,
som så i massor kasta sig öfver ett och
samma yrke, skulle finnas en sådan likhet
i begåfning, att de samt och synnerligen
verkligen skulle lämpa sig för det valda
lefnadskallet. Men dess troligare är, att i
den stora mängden af inackorderingsvärdin-
nor finnes ett betydande antal kvinnor, som
trängt sig in på ett arbetsfält, där de alls
icke höra hemma och där de därför icke
kunna åstadkomma ett fullgodt, icke ens
ett försvarligt arbete.
Att detta senare antagande kommer san-
ningen mycket nära är något, som hvarje
inackordent om icke förstår, så dock känner,
och det torde ej möta alltför stora svårig-
heter att göra det fullt begripligt för så
väl honom som för dessa, hvilka stå utan
för saken, och som nu, då ännu inga offent-
liga klagomål afhörts från inackordenternas
sida, taga för gifvet, att allt är väl beställdt.
I själfva verket förhåller det sig icke
bättre än så, att man svårligen skall kunna
uppvisa en enda klass af yrkesidkare, som
ådagalägger en så genomgående yrkesoskick-
lighet, som just våra inackorderingsvärd-
innor.
I stället för att studera sitt yrke, taga
reda på dess fordringar och utbilda sig för
detsamma, anse de sig med ens vuxna, ja,
öfverlägsna i sitt arbete och missbilda i den
lugnaste okunnighet yrket hvar och en efter
sina åsikter.
Hvarenda bildad kvinna, som har möbler
till en våning och besitter någon kunskap
i matlagning, anser sig utom all fråga fullt
kvalificerad att taga emot inackordenter.
Hon tar ut det gröfsta, så att säga, ur sitt
yrke, det att sörja för mat och rum åt pen-
sionärerna, gör det till det enda nödvändiga
och behöfliga, och då hon innehar de nödiga
egenskaperna härför, ja, — då är det ingen-
ting vidare att fundera på, utan endast att
gripa sig an med arbetet. Men det finnes
något mer i hennes yrke, något om än icke
så bastant och påtagligt som mat och rum,
dock af minst lika stor vikt, nämligen att
bereda trefnad åt mackordenierna.
För att möta den storm af harmfulla pro-
tester, som här helt visst skall utbryta, så
låt oss genast och med tacksamhet erkänna,
att det finnes några få inackörderingsvärd-
innor, som verkligen inse hvad denna tref-
nad är, och som äfven förstå att framtrolla
den, men vi vilja på samma gång orubbligt
hålla fast vid, att det ojämförligt större
antalet inackorderingsvärdinnor icke förstå
det minsta af denna sak.
Inackorderingsvärdinnan har i allmänhet
tämligen klart för sig, att hon beköfver in-
ackordenterna för att genom dem förvärfva
sitt uppehälle, men hon förstår icke att
draga ut konsekvensen af detta förhallande
— att hon, om hon vill lefva på inackor-
deringarna, äfven måste lefva för dem.
Det är icke en sysselsättning för ro skull
eller en godhet af henne att taga emot pen-
sionärer, utan ett yrke, hvars alla förplik-
telser hon fullt ut måste påtaga sig och
uppfylla, om hon skall kunna påräkna en
tryggad existens. Hon får icke vara den
tagande, den som tager en inkomst, hon
måste vara den gifvande, den som ger ar-
bete för lön. Och liksom hvarje annan i
samma ställning måste hon gifva ett full-
godt arbete, om hon vill vinna afsättning
därför.
Det är praxis, att den beroende i allt
hvad som rör arbetet med sin person och
sina tycken träder tillbaka för arbetsgifva-
ren och hans önskningar. Något hårdt eller
obilligt ligger icke häri, men väl en nöd-
vändighet. Medgifver man detta, så måste
man äfven erkänna det berättigade i, att
inackordenternas önskniDgar gå före värdin-
nans, då ju hon här är den beroende. -
Detta är emellertid något, som man i all-
mänhet icke tänker på, och i all synnerhet
gör icke värdinnan det. Hon uppfattar sin
ställning på ett helt annat sätt, intar själf
första rummet och låter inackordenterna
komma i det andra. — Hon bereder sålunda
icke pensionärerna ett hem, hon öppnar sitt hem
för dem.
För mången kan detta synas vara unge-
fär samma sak, fast uttryckt på olika sätt,
men skillnaden är oerhörd.
Om man bereder någon ett hem, så tager
man alla hänsyn till denna persons önsk-
ningar och behof, men öppnar man sitt hem
för honom, så får han hålla till godo med
det, så som man själf efter sitt eget tycke
ordnat allt.
Lika visst som det är värdinnans oafvis-
liga ■ skyldighet att af dessa båda sätt välja
det första, lika säkert är, att hon väljer
det senare, därigenom försyndande sig mot
det bud, som ålägger henne att sörja för
inackordenternas trefnad.
Hon öppnar sitt hem för dem. Det blir
således icke hemmet, som omdanas efter
inackordenterna, utan det är de, som måste
taga form efter hemmet och finna sig i de
förhållanden, som nu en gång äro rådande
där. Någon hel, verklig trefnad för pensio-
närerna kan det under sadana förhållanden
gifvetvis icke blifva tal om. Må man endast
jämföra inackordenternas behof och det sätt,
hvarpå största delen af våra inackorderings-
hem äro ordnadel —
Det är tydligen af allra största vikt för
trefnaden i ett hem, att husmodern har ett
älskvärdt sätt, ett lugnt, behärskadt lynne
och ett välvilligt sinnelag, men hvilken
kvinna, som ämnar slå sig på inackordering,
pröfvar sig väl först i dessa stycken? Och
när anser hon sig väl på grund af sitt sin-
nelag oduglig att taga emot pensionärer?
Man skall knappast kunna uppvisa ett enda
sådant fall. Reflektionerna göra sig själfva.
Vidare. :—- Vill man hafva hemtrefnad,
så faller det alldeles af sig själft, att man
icke under samma tak får föra tillsammans
allt för olika människor. De måste vara af
något så när likadant skaplynne och hafva
ungefär samma hufvudtycken, för att frid
och endräkt skola kunna råda. — Inackor-
denterna bestå, som békant, af alla möjliga
slags naturer, och klokheten borde därför
alldeles bestämdt bjuda, att de delades upp
i några grupper och skildes åt. Men den
»gruppering», som värdinnan verkligen om-
bestyr, hvilar icke alls på denna grund, utan
bestämmes helt och hallet af inackorde-
ringsafgiften. Den ena värdinnan tar emot
50-kronors inackordenter, den andra 60-kro-
nors o. s. v. Det är allt. Då det inom
hvar och en af dessa klasser naturligtvis
finnes en den brokigaste blandning af män-
niskor, är följden den, att det i inackorde-
ringshemmen hopas de mest olikartade och
för hvarandra störande element. På samma
ställe kan man träffa på nervösa damer,
bullersamma skolpojkar, gammalt folk och
småbarn, läsare och fritänkare, musikälskare
och musikhatare o. s. v. Hurudan den all-
männa »trefnaden» därvid skall gestalta
sig, är lätt att räkna uti
Inackordenterna äro i allmänhet personer
med begränsad inkomst, och det ligger dem
därför helt naturligt om hjärtat att hafva
så billiga lefnadsomkostnader som möjligt.
Med förståelse häraf borde värdinnan låta
sig angeläget vara att nedbringa sina yrkes-
omkostnader till det minsta möjliga, för att
sedan kunna lämna inackordering till lägsta
pris. Någon sådan sträfvan finner man
emellertid sällan, men ofta motsatsen. Hvad
värdinnan lägger an på är icke billig enkel-
het, men väl på elegant möblerade rum, ett
fint läge i stadens dyraste kvarter och ett
läckert bord. Allt detta räknar hon helt
visst för trefnad, och det är väl så äfven,
men så kostar också denna trefnad något,
kostar kanske i det närmaste allt hvad in-
ackordenterna med sitt arbete kunna för-
tjäna. Att pensionärerna med glädje betala
tre fjärdedelar af sin inkomst för endast
mat och rum är knappast troligt, men
de hafva icke något val. De måste betala
det gängse priset, så framt de vilja bo bland
sina likar. —■
Större delen af inackordenterna utgöres
af personer som — i och för sitt lifsuppe-
hälle — under de flesta af dagens timmar
måste arbeta åt andra. Det är då gifvet,
att de sätta ett oerhördt värde på sin korta
fritid, och att de hafva ett mycket stort
behof af att få utfylla den efter egen håg
och smak, utan störande inblandning af
andra. Detta är emellertid något, som värd-
innan icke fattar. I stället för att lämna
inackordenten att själf oinskränkt råda öfver
sig och sin fritid, har hon sina fordringar
på bådadera. Hon begär, att pensionären
skall visa sig älskvärd och sällskaplig, att
han eller hon, hvilketdera det nu är, skall
prata bort en stund efter måltiderna, idka
familjelif, spela litet piano, gå några små
ärenden på hemvägen o. s. v. Och när det
är bjudning i familjen, bör också inackor-
denten vara närvarande och utan knot för-
spilla hela sin dyrbara afton på kallprat
med fullkomligt likgiltiga eller kanske osym-
patiska människor.
Det händer ofta, att inackordenten kom-
mer hem trött och utarbetad och med en-
dast ett behof — att ha lugnt och stilla
omkring sig. Det är en billig begäran, men
för en pensionär dock alltför djärf — i rum-
met på ena sidan finns ett skrikande späd-
barn eller en jollrande barnjungfru, i rum-
met på andra sidan bråka några lifskraftiga
skolpojkar, och i rummet utanför hackar
kanske en skolflicka igenom sina skalor.
Mot obehagligheter af detta slag är en pen-
sionär aldrig tryggad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
