Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 7 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
317
»Jaså, förlåt, det var om framtiden och
inte om ekorrarna ni ville veta. Ja, visst
tänker jag på den, ocb än önskar jag det
och än det.»
»Aldrig något bestämdt?»
»Joo, sedan, om flere år, då vill jag bli
gift förstås.»
Hon såg helt ärligt på honom, men det
var omöjligt att taga hans ord och blick
som försonlig uppmnntran, det fanns icke
ett spår af älskog i någondera.
»Ni har väl uppställt ett ideal af er blif-
vande make?» framkastade han försöksvis.
»Nej, bara han är stark så.»
»Är det allt, hvad ni bryr er om?»
»Nej, han skall kunna en hel mängd och
vara vacker och rik och inte ha några
gamla systrar och rå om en stor egendom
på landet och hålla förfärligt mycket af mig
och låta mig få min vilja fram i allting.
Är det något mer ni vill veta?»
»Nej tack, det är tillräckligt »
»Hvad ni ser besynnerlig uti»
»Gör jag?»
»Ja, alldeles som någonting hade fastnat
i halsen. Jag kunde nästan ha lust att
bulta er i ryggen. Nej men — är ni led
sen? Hvad har jag nu gjort för dumheter?»
»Ingenting! Inte rår ni för, att ni bara
är ett barn, som bullrar och leker med de
heligaste känslor och som inte anar––––»
Hon slog ihop händerna och stannade
tvärt midt framför honom.
»O, så synd, att inte kandidaten skall
bli präst!»
»Ska vi vända nu?» frågade han barskt.
»Ja, jag börjar bli hungrig. Vi få pann-
kaka till frukost i dag, och efter det är
sista dagen jag är hemma på mycket länge,
har jag bedt Stina att vi ska få björnbärs-
sylt till. Men sådant där bryr visst kan-
didaten sig inte alls om.»
»Åtminstone inte för ögonblicket. Jag hade
velat, att vi båda skulle kommit öfverens
om att inte glömma den här tiden, fröken
Margot, jag hade tänkt be er betrakta mig
som er bästa vän, någon gåDg ge mig ert
förtroende och — och —»
Orden stakade sig igen för honom. Han
flätade meningar, hvilka alla brusto, därför
att de ej voro af äkta material.
»Men allt det där behöfde väl inte sägas.
Visst äro vi vänner. Inte är kandidaten
min bästa vän, för det är Greta Modigh,
men jag tycker vådligt bra om kandidaten.
Så, nu ringer frukostklockan första gången!
Vi komma alldeles lagom då. Ska vi
. springa kapp, det vore lifvadt!»
För första gången gick kandidaten in på
hennes »barnsliga» förslag, men när de and-
fådda kommo fram till den prydligt granri-
sade trappan, häjdade han henne ett ögon-
blick, tog bägge hennes händer i sina och
såg henne djupt in i ögonen.
»Fröken Margot,» sade han sakta, »när
ni en gång hunnit så långt, att ni inte hellre
kastar snöboll och springer kapp än dröm-
mer, längtar och spanar utöfver lifvets lyc-
kovidder, skall ni kanske erinra er den här
morgonen och förstå mig bättre, än ni nu
gör. »
Han släppte hennes små varma, mjuka,
nervöst rörliga händer och skyndade förut
uppför trappan.
Margot stod kvar en stund. Kandidaten
var allt underlig i alla fall. Han hade talat
precis som om han — varit — kär -— i ■—
henne. Till och med i tankarna dröjde hon
IDUN
att forma dessa ord, som hittills endast
varit romansatser för henne.
Det gled ett drag af allvar öfver hen-
nes friska, unga ansikte, en glimt af den
vaknande kvinnan, som en gång makt-
medveten och fordrande, men också öm
och smekande varm skulle möta lifvetmed
öppen famn och längtande blickar.
––––- *––––-
Sällskapsspelet “Hushålls-
planen“.
är en ung flicka träder i äktenskap, tränga
sig på henne en mängd plikter, om hvilka
hon ofta förut icke har någon aning och som
hon naturligtvis ändå mindre har lärt att fylla.
Jag talar icke om, att hon från och med nu må-
ste gå »i par»; oberäknadt detta, ställes hon i
spetsen för ett hushåll, hvilket, huru litet det
än må vara, städse kräfver hela hennes omtanke,
i sist antydda fall måhända ej minst.
Mannen är den förtjänande parten; han vet
att uppskatta värdet af de penningar, som han
genom dagligt, oförtrutet arbete, med insats af
hela sin personlighet och genom uppoffring af
dagens skönaste stunder tillkämpar sig af lifvet.
Förtroendefullt öfverlämnar han inkomsten åt
sin maka, i förhoppning att hon skall med den-
samma klokt fylla de gemensamma lefnadsbe-
hofven, så att penningarna må sprida välsignelse
och trefnad och så att oljan på lampan aldrig
må taga slut.
Men att handtera penningar har den unga
flickan tyvärr ofta icke lärt. Därpå ser man
dagligen exempel. Den unga dam, som på skrid-
skobanan betalar drickspengar för skridskornas
afspänning, har säkert ingen aning om värdet
af de penningar, som hennes far förvärfvar på
det mörka kontoret; hon tänker icke på, att
dessa slantar i förening med andra, lika onödigt
utgifna, under årets lopp växa till en liten sum-
ma, som skulle kunna på ett nyttigt sätt brukas
för hushållet eller garderoben. Därtill komma
de mångahanda anspråk, som ofta alldeles obe
medlade föräldrar i sin blindhet inplanta hos
sina döttrar och hvilka sedan blifva för dessa
lika naturliga som den luft de andas, för hvil-
ken de tacka lika litet som för solens ljus. Om
hon alltså icke lärt att riktigt och förståndigt
handhafva ens sina fickpenningar, huru skall
hon då kunna göra det med de mycket större
summor, som hennes make anförtror henne för
hushållet?
Men också männen fela stundom härvidlag
mot sin unga hustru, åtminstone inom köpmans-
ståndet och med detta likställda, där inkomster-
na äro osäkra. De förtiga beloppet af sin för-
tjänst, lämna bestämda hushållspengar och be-
hålla sina affärsbekymmer för sig själfva. I nöd-
fall anlita de någon gång sitt kapital i hopp om
bättre tider. Däri göra de orätt. Mannen är
under alla förhållanden skyldig sin hustru ab-
solut öppenhet i fråga om sina förvärfs- och
förmögenhetsvillkor; uppfyller han denna plikt,
skall hans lefnads farkost kunna uthärda .mån-
gen storm, som i motsatt fall bereder dess un-
dergång, ty hustrun förmår göra mycket af de
penningar, mannen öfverlämnar i hennes händer.
Ingenting underlättar så hushållspengarnas
ändamålsenliga användning som en väl uppgjord
plan. En sådan borde redan de förlofvade icke
underlåta att utkasta, ty detta skulle hindra den
unga frun att flyga högre än vingarna bära samt
genast ställa hushållet på säker fot. En i pen-
ningefrågor oerfaren flicka gör sig t. ex. blott
alltför lätt en alldeles falsk föreställning om den
summa hon årligen skall erhålla och menar, att
tre tusen kronor äro en stor, en outtömlig skatt.
Och huru många hafva väl tre tusen om året?
Icke få så kallade bättre fruar måste bestrida
allt med två hundra kronor i månaden, emedan
denna summa representerar deras mans hela
inkomst. En smula eftertanke borde kunna lära
dem, att de för sitt hushåll kunna påräkna hvar-
ken en präktig salong eller en bordservis för
aderton personer. Och likväl anskaffas båda,
blott alltför ofta på afbetalning. Därför uppre-
par jag: redan de förlofvade borde uppgöra en
hushållsplan.
»lisch, så odrägligt!» utropar säkerligen mån-
gen ung fästmö. »Skall jag på det sättet för-
därfva de sköna stunder, då jag är tillsammans
med min fästman? Liksom det inte funnes nå-
got roligare ... eller hur, min vän?»
Och ’vännen’ instämmer. Han trycker en kyss
på hennes friska läppar och säger: »Det kan
vara tids nog med det, när vi bli gifta.» Alla
andas lättare och taga åter itu med det afbrutna
sällskapsspelet.
Men hur skulle det vara, om vi af hushålls-
planen gjorde ett på samma gång underhållande
och lärorikt sällskapsspel, om vi klädde den
allvarsamma frågan i en gladare dräkt?
Sällskapsspelet »Hushållsplanen» spelas på föl-
jande sätt:
Far och mor samt fästfolket och andra förstån-
diga personer sätta sig kring bordet. Pappa tän-
der sin pipa, fästmannen sin cigarr — rökning
verkar lugnande på herrarne och hindrar dem
att bli häftiga —, och mamma tager fram kulört
papper, t. ex. rödt och gult, samt en sax. Af
det röda papperet klippas åtta aflånga remsor,
som läggas bredvid hvarandra på bordet.
På dessa remsor skrifves följande:
1. Hyra.
2. Kläder.
3. Mat och dryck.
4. Ljus och ved.
5. Läkare och apotekare, skatter och resor.
6. Löner och fickpengar.
7. Presenter, reparationer och kompletterings-
uppköp.
8. Oförutsedda utgifter.
Därpå klippas af det gula papperet trettio lika-
dana remsor. Dessa remsor föreställa årsinkom-
sten, hvardera alltså L/ä0 af denna.
Nu fördelas de gula remsorna så på de röda,
att en viss summa kommer på hvar och en af
de åtta posterna.
Om vi antaga, att det äkta paret har en in-
komst af tre tusen kronor, så representerar hvar
och en af de gula remsorna hundra kronor.
Våningen skall kosta nio hundra kronor; vi
placera alltså nio remsor under rubriken 1.
Till kläderna bestämmas sex hundra kronor,
hvilket gör sex remsor under rubriken 2.
Till mat och dry.ck begär fästmön blott hun-
dra kronor i månaden, öfvertygad att med dem
alla dagar kunna laga sin mans älsklingsrätter
och underhålla jungfrun; tolf gula remsor skju-
tas alltså under den tredje röda papperslappen.
Nu hafva redan tjugosju remsor gått åt, och
med förskräckelse ser man, att endast tre hun-
dra kronor återstå för de öfriga fem posterna.
»På det sättet går det inte!» ropar pappa.
»Med tre hundra kronor kunna ni icke bestrida
de öfriga behofven. För ljus och ved måste
ni beräkna ungefär hundrafemtio kronor, och
skatterna, läkaren och apotekaren — jag vill
bara bedja er tänka på tanddoktorn — sluka
det öfriga. Ni måste inskränka er, mina barn!»
»Men i hvad?»
»På hyran måste ni draga af hundra femtio
kronor,» svarar fadern. »Vi klippa en af de
röda remsorna i två bitar, hvar del motsvarar
då femtio kronor. De på hyran inbesparade
hundra femtio kronorna använda ni till lön och
fickpengar ...»
»Till jungfrun alltså!» replikerar fästmön.
»Men hvad blir det då af mina fickpengar?»
frågar fästmannen och rynkar pannan.
»Kan du inte i stället köpa dig litet mindre
kläder?» beder fästmön smekande och flyttar en
remsa från nr 2 till nr 6.
»Nå men hvad ha ni då till presenter, repa-
rationer och kompletteringsuppköp?» infaller
tant betänksamt.
Man skrattar, ty man vet, att tanten tycker
om att bli ihågkommen på sin födelsedag; men
se’n blir man allvarsam. Julen och födelseda-
garna kosta vackra pengar.
»Vi skola bara gifva hvarandra nyttiga pre-
senter till julen,» menar fästmannen, som alls
icke svärmar för tofflor, soffkuddar och cigarr-
etuier. »Men då reparationer och komplette-
ringsuppköp komma till, kunna vi icke reda
oss med mindre än hundra femtio kronor.»
»Men hvar skola vi få dem ifrån?» frågar
fästmön.
Det blir intet annat öfrigt än att draga af
denna summa på hushållspengarna.
»Men då kunna vi inte få göra någori resa,»
suckar fästmön. » Och jag, som hoppades på en
tripp till Dalarne —»
»Det går inte,» afbryter henne fadern. »Vi
hafva ännu inte afsatt något för oförutsedda ut-
gifter . . . Och dock finnas ögonblick, då hundra
kronor äro mera värda än eljes tre hundra . ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
