Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 7 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1898
818
Det anförda, hvartill dock oändligt myc-
ket skulle kunna fogas, torde vara tillfylles
för att försvara det gjorda påståendet om
inackorderingsvärdinnornas yrkesoskicklig-
het. De visa i gärning, att de lika litet
förstå sin ställning som sitt arbete. De
snedvrida den förra och förfuska det senare,
icke med afsikt, men på grund af bristande
eftertanke och kunskap. Arbetet, som de
hafva i sina händer, vilja de icke kalla ett
yrke, utan något annat, man vet icke rik-
tigt hvad, men något som skall vara »fina-
re», och de vilja, att det skall lyda sina
egna lagar och bedömas efter sina egna
grunder. Hittills har det också skett dem
så, som de velat. Det vanliga förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetstagare har
inom inackorderingsyrket utan vidare kastats
om, fordringarna tagits från de förra och
lagts i de senares händer, och då ingen vå-
gat betvifla rättmätigheten af denna åtgärd,
har arbetet tagits till godo, hur underhal-
tigt det än varit.
En förändring i den gängse uppfattningen
af inackorderingsarbetet har emellertid nu
börjat förmärkas. Ett spirande missnöje
mot inackorderingshemmen kommer allt mer
till synes, de manliga pensionärerna före-
draga framför inackordering att hyra rum
och intaga sina måltider på restauranter,
deras kvinnliga kamrater göra i stor ut-
sträckning sammaledes eller sluta sig till-
sammans några stycken och bilda egna hem.
Detta är icke något som är utan bety-
delse — tvärtom ! Det visar, att inackor-
deringsarbetet icke längre intager sin gamla
särställning och bedömes efter sina egna
lagar, utan att det flyttats ned på sin rätta
plats bland annat yrkesarbete, och att det
värderas efter samma grunder som detta,
således — efter förtjänst.
När därför pensionärerna, så som nu sker,
börja draga sig bort från inackorderings-
hemmen, så bör detta tagas som ett all-
varligt »gif akt», riktadt direkt till värdin-
norna. I detta »gif akt» ligger en före-
bråelse för underhaltigt arbete och en be-
stämd maning att åstadkomma något bättre,
om afsättning vill vinnas för arbetet.
/. Stade.
■–––-*–––-
En sjuttioåring.
£
n inom Stockholms välgörenhet mycket
känd personlighet, fru Betty Lidell, f.
Roman, fyller i morgon lördag 70 år, hvar-
för vi anse oss böra bringa hennes bild in-
för våra läsare. Fru Lidell är Stockholms-
barn — dotter till protokollssekreteraren
Adolf Roman och Emelie Palmgren — hvar-
för hon tidigt fick sinnet tillgängligt för
de skuggsidor i ekonomiskt och socialt af-
seende, som vidlåda en hufvudstad, och i
sin mån har hon därför velat verka för de-
sammas afhjälpande. Sedan många år till-
baka har hon tillhört Klara församlings
skyddsförening, inom hvilken hon utöfvat
det synnerligen besvärliga kallet som »skydds-
fru», och inom samma församlings Frun
timmersförening efterträdde hon 1884 hof-
rättsrådinnan Schöne som arbetsförestån-
darinna och kassaförvaltare. Den sistnämda
föreningen har till ändamål att, så vidt
tillgångarna medgifva och behofvet påkal-
lar, tillhandahålla fattiga kvinnor inom för-
samlingen arbetsförtjänst samt att genom
personliga besök med välvilliga råd och
Bjjtty Lidell, f. Roman.
upplysningar, särdeles med afseende på
barnens vård och uppfostran, söka befrämja
en kristlig riktning inom hemmen. Denna
uppoffrande befattning, som hon nu inne-
haft i 14 år, sköter hon med oförminskadt
intresse och mönstergill ordning. Fru Li-
dell tillhör dessutom sedan 1879 »Röda
Korsets damkomité».
Fru Lidell har icke kunnat öfva välgö-
renhet genom att strö kring sig guld, eme-
dan hon icke varit i en sådan ekonomisk
situation, men hon har genom sitt ädla
sinnelag, sitt hurtiga och glada lynne kun-
nat bevisa mången tjänst, där pen’ningar
kunnat uträtta föga. Hon har ingifvit för-
tröstan, skaffat arbete, gifvit praktiska råd
och dessutom genom sina vidsträckta be-
kantskaper kunnat åstadkomma materiel
hjälp, såsom kläder, mat m. m.
I det enskilda lifvet är fru Lidell sär-
deles älskvärd och spirituel; hon är intres-
serad af alla på dagordningen stående frå-
gor, musikalisk och bär sina 70 år så att
man alldeles ofrivilligt, då det blir tal om
ålder, måste gifva henne en komplimang.
Hon är sedan 1854 gift med f. d. kans-
listen i ecklesiastikdepartementet fil. jubel-
doktorn C. E. Lidell och moder till bank-
direktören Per Lidell.
Säkerligen skall fru Lidell ännu många
år kunna utöfva sin välsignelserika verk-
samhet, och det är därtill vi lyckönska
henne nu på 7O-årsdagen.
–––- *––––-
Introduktion.
För Idun af Elisabeth Kuylenstierna.
»fw-od morgon, kandidat Vide; uppe redan?
Jo, jag tackar jag! Hur smakar den?»
Hans Vide skulle just lyfta på pälsmössan
för fröken Margot Ehn, prästgårdens yngsta,
då en väldig snöboll kom hvinande genom
luften och studsade mot hans rockärm. Hon
var då ett vilddjur, den tösen, tänkte han
med manlig, förtretad värdighet.
Men Margot bara skrattade, ett ystert och
gäckande ha, ha, ha, utan mörka underto-
ner, öppet och friskt, som hela flickan för
öfrigt var, en sjuttonåring med stora, tind-
rande glada ögon i ett litet, en smula för
rödblommigt ansikte.
»Fröken ser ut som ett juläpple, sade
kandidaten och såg på henne ungefär så,
som en konstnär ser på ett oljetryck.»
»Och kandidaten som en renett, inte fullt
så grön kanske,» replikerade hon. »Men det
är för resten så dumt att retas, tycker jag.
Kasta snöboll kan jag, och slåss kan jag
också, men munhuggas . . . det duger jag
inte till.»
»Ah, jag tycker inte det fattas er för-
måga i det fallet heller, » svarade Hans och
vred sina mörka mustacher sylspetsiga.
»Den där snöbollen måtte gjort rysligt
ondt den, stackars kandidaten, men när snön
var så frestande kram, kunde jag rakt inte
låta bli. Ska vi kasta ett slag på hvaran-
dra, hva’?»
»Nej, jag tackar. Jag brukar inte leka
snöbollskrig med unga damer, och för re-
sten tycker jag vi kunde ha annat att tänka
på i dag, både ni och jag.»
»På resan, menar ni, — den där stock-
holmsresan, som ska sätta pli på mig, och
som skall återföra er i vetenskapens dammi-
ga hägn. — Jag bryr mig inte om att tänka
vidare på den saken, förrän jag sitter i ku-
pén i kväll. Nu vill jag leka landtlif rik-
tigt grundligt. På förmidda’n ska jag åka
kälke — är det också för barnsligt för er,
store man?»
Hon spritade ut tio små knubbiga fingrar
i svarta yllevantar och neg djupt för den
ståtlige unge kandidaten, hvilken under jul-
ferierna läst med bror Gösta.
»Ah nej! Jag bara ville, att ni inte
ständigt skulle tänka på nöjen, fröken Mar-
got,» sade han tillrättavisande, »jag ville tala
allvar med er, innan vi skiljas, ty i Stock-
holm komma vi nog inte att träffas myc-
ket, där skall ni ju fortsätta att roa er och
jag har min plan utstakad, den heter arbete.»
»Allvar! Jaha, så tala vi väl allvar då,»
sade hon tämligen medgörligt, i det hon
började gå framåt vägen, hvilken slingrade
sig mjuk och hvit af nyfallen snö mellan
skiltvakter af höga, stela furor.
Han gick bredvid henne, obeslutsam, om
hvad han egentligen ville ha sagdt, icke,
att han var okunnig om, att hon var hans
flamma för tillfället, men det var frågan, om
det skulle bli lågor eller en falnande, en-
sam brand af detta tycke. Hans var filo-
sofiskt och resonerande anlagd, allt skulle
stå på förnuftets breda basis, och man fick
sannerligen icke bygga för mycket på käns-
lorna. Men det var också det, att om han
ingenting sade, kunde han mista henne; hon
hade snabba vildfågelsvingar, hvilkas djärf-
va flykt han gärna ville stäcka, ty han
tyckte mest om det han skulle göra af hen-
ne, icke det hon var. Han var modellören,
hon stoffet, stoffet som just ingenting be-
tydde, men som skulle förvandlas till ett
konstverk.
»Jaha, tystnaden är nog rysligt gripande
och allvarlig,» sade Margot om en stund,
»men jag tyckte ni ville tala.»
»Fröken Margot, hm, hm, tänker ni nå-
gonsin på framtiden?»
»Ja vars, ibland! — Nej, titta ni, titta
två ekorrar där uppe!» —hon drog honom
ifrigt i rockärmen ■— »kan ni se?»
»Ja!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
