Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 7 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 319
»Nej, men se goddag, Elial Hvad i all värl-
den står du och funderar öfver? Tänker du pä
själfmord? Så ser du ut,» hördes en glad, frisk
flickröst, och ett par lifliga, ytliga ögon stodo på
vid gafvel mot Ella, som spratt till och blef röd
i mörkret.
»Nej, jag bara står och studerar bästa sättet
att utföra ett dylikt för att sedan ge ut en hand-
bok och hjälpreda och bli rik i detta själfmor-
dens och handböckernas tidehvarf,» svarade
Ella i samma ton, men med ett bittert drag kring
sin leende mun, som den andra icke såg.
»Uscb, du är dig alltid lik, men allvarsamt
sagdt, hvart skall du ta’ vägen?
»Jo, jag skall väl gå hem för att i sinom tid
inta’ min enkla måltid och sofva min vanliga
sömn.» Det retade henne, att den andra öfver-
raskat henne, och hon ville inte för sitt lif låt-
sas om någon misstämning.
»Inte annat, då kan du gärna följa med mig
hem. Sten kom hem vid middagen och sa’, att
några af hans kamrater skulle komma hem i af-
ton på spelparti, och då är det alltid mycket
trefligare vid kvällen, om det är någon mera
flicka än jag. Vi kunde ha riktigt roligt, kom du ! »
»Ja tack skall du ha’,» svarade Ella och tick
ett betänksamt ansikte, hon borde allt egentligen
gå hem och hjälpa sin mamma att sy, »men ser
du, Betty, jag sa’ hemma, att jag bara skulle gå
ut och gå ett litet tag.»
»Då skicka vi hem ett bud, Ni bo ju inte långt
ifrån oss,» sade Betty beslutsamt och tog Ella
under armen för att draga henne med sig.
Och Ella stred i sin själ, men tänkte till slut,
att det kunde då vara lika så godt att gå med
Betty, som att sitta hemma och tiga och sy och
bli allt bittrare och bittrare, och Betty var då
åtminstone naturlig och snäll, och högt sade hon :
»Ja, men då är det bättre, att jag springer upp
själf, vi gå ju ändå förbi oss,» ty då kunde hon
på samma gång passa på att taga på sig bästa
blusen.
»Ja, som du vill,» sade Betty, och så gingo de
tillsammans ner åt Kungsholmen.
»Hvilka är det, som skola komma?» frågade
Ella för att säga något och försöka vara treflig.
»Jo, det är Einar Lindvall och Thure Back-
man och doktor Landell. De ska’ spela vira eller
priffe, hvilket det nu är man skall vara fyra till,
Kortspel tycker jag är lika konstigt och tråkigt
som räkning.»
»Doktor Landell?» frågade Ella intresseradt.
»Ja, känner du honom?
»Jaa, — nej det gör jag då förstås inte, men
jag har hört så mycket talas om honom, att jag
nästan tycker jag gör det.»
»Så, af hvem då?» frågade Betty mera liknöjdt.
Hon tyckte att både Einar Lindvall och Thure
Backman voro mtmket roligare. Doktor Landell
såg så kritisk ut, och det kändes alltid som om
han hade sådan pretention på allt hvad man
sade.
»Jo, af en doktor Alm, som jag träffade på
landet i somras,» sade Ella ifrigt, ty nu var hon
intresserad af ämnet, men när hon märkte, att
Bettys intresse var nästan lika med noll, beslöt
hon att vända samtalet åt annat håll.
»Men han är väl äldre än Sten, doktor Landell
menar jag?» frågade hon.
»Ja, flere år. Han är nog gammal, öfver 35
år tänker jag.»
»Det är doktor Alm också,» måste Ella med-
dela, men sedan lät hon Betty prata både om
sista kälkpartiet på Djursholm och balen hos
Backmans, då Thure anordnat ett särskildt kottil-
jongsnummer, som han själf hittat på, bara för
hennes skull.
Den lilla biten ner till Kungsholmstorg gick
snart, och när de kommo utanför Ellas port, ro-
pade Betty gladt åt Ella, som sprang uppför
trappan: »Välkommen snart efterl»
»Ja, om ett par minuter!» ropade Ella. Och
det höll hon ord med, det var riktigt roligt att
få komma bort för en afton, och mamma var
mera glad däröfver, än om hon suttit hemma
bredvid henne och sytt.
Visserligen gick det i början litet trögt att
sitta i salongen och konversera med Bettys
mamma och se i album, medan herrarne sutto
inne i Stens rum vid sitt spelbord, men intres-
set att få se doktor Landell höll Ella i spänning,
och efter kvällen blef det mycket bättre. Då
slogo sig herrarne också ner i salongen, och
Betty spelade på pianot alla möjliga lösryckta
valsbitar och ropade: »Kommer du i håg!» än
åt Thure Backman och än åt Einar Lindvall,
som båda kretsade i behaglig närhet af piano-
stolen, och så skrattade de, och så berättade
Thure en historia, och Betty snurrade rundt på
pianostolen för att sitta stilla och höra på. Det
var omöjligt att höra hvad de sade, det var ett
prat om hvartannat och skratt och spel på pi-
anot, och de hade visst mycket roligt.
Och Bettys mamma, som var godhjärtad och
vänlig och visste, att ungdomen hade roligast,
när de fingo vara för sig själfva, satt i salen
hos sin man. Sten var artig värd och delade
sig än mellan Betty och hennes kavaljerer och
än mellan doktor Landell och Ella, men borta
hos Betty var ett sådant skratt om det, som
han inte förstod var något roligt, och dessutom
var hon ju hans syster, så han slog sig till sist
på allvar ner hos Ella och doktorn. De började
ett samtal i den vanliga stilen om teater och
böcker, men Elias personliga anmärkningar och,
som Sten kallade det, ologiska kritik gjorde det
snart till ett riktigt hetsigt meningsutbyte. Ella
njöt, hon sade flere kvickheter, så båda herrar-
ne skrattade/ och Sten måste medge, att hennes
ologiska kritik just var det, som eggade och gaf
nya uppslag, riktigt inspirerande.
Ella undrade hela tiden, om doktor Landell
hört talas om henne. Hon trodde det nästan,
ty ibland satt han och bara iakttog henne och
lät Sten prata, och i sådana ögonblick kunde
Ella plötsligt rodna, då hon mötte hans blick.
Hon hade så gärna velat fråga honom något om
doktor Alm, men hon visste inte, hur hon skulle
börja, och hon fick hjärtklappning, bara hon
tänkte på att försöka, så hon fann det rådligast
att låta bli. Det kanske går på hemvägen,
tänkte hon.
Och då gick det också, men på helt annat
sätt än Ella tänkt sig. Thure Backman och
Einar Lindvall, som Ella icke talat många ord
med, togo hastigt afsked och försvunno nsd på
närmsta tvärgata, och sedan doktor Landell frå-
gat, hvar hon bodde och några andra likgiltiga
frågor, sade han tvärt och utan inledning, all-
deles som de kommo under en gaslykta: »Jag
kan hälsa fröken från doktor Alm.»
Det högg till i Elias hjärta, och hon sade med
konstlad röst: »Jaså, tackar.» Hon kom icke
ens i håg att bli förvånad eller fråga hur han
mådde.
Och doktor Landell beslöt sig för att taga reda
på, hurudan hon var, denna flicka. Koketterade
bra, det gjorde hon, men det låg liksom något
under allt hvad hon sade och gjorde, så man
icke riktigt visste, hvar man hade henne, och
ögonen hennes kunde se så hjälplösa och hän-
gifna ut. Hans gamle vän, som var en präktig
karl, hade ju först gått och talat om henne helt
rörd i ögonen och sedan, då han sökt henne
förgäfves ett par gånger, aldrig mer nämnt hen-
nes namn, bara ibland med vemodig röst hän-
tydt på att han var gammal nu och dessutom
sjuklig, och att unga flickor borde gifta sig med
något så när jämnåriga, och så hade han igen
kommit in i sitt gamla ironiska, hypokondriska
ungkarlslynne och smått pedantiska vanor.
Nej, han måste åtminstone ta’ reda på, om
flickan var värd hans vemod, och så sade han:
»Han har varit mycket farligt sjuk, legat till
sängs ett par månader, men nu är han bättre
och går hemma i nattrock och promenerar mel-
lan soffan och sängen.» Elias ögon sägo stora
af förskräckelse upp på honom, och han nicka-
de: »Han blir nog bra nu. Han var och sökte
fröken ett par gånger i höstas, men Ni var visst
inte hemma, och frökens porträtt står på hans
skrifbord. En gång, när en af kamraterna ny-
fiken på denna ovana prydnad började skämta
och fråga honom, blef han ond och stoppade
utan ett ord porträttet i fickan. Ja, det var
riktigt som att tända eld på krut att se in i
hans ögon då,» sade han vänligt, då Elias ögon
hängde vid hans ansikte i lyssnande andakt.
»Men här är det ju fröken bor?» frågade han
då Ella i tankarna gick förbi sin egen port, och
hon rodnade upp öfver öronen, men det var
med ett ganska strålande ansikte hon räckte
honom handen och sade litet generad, men
hjärtligt: »Hälsa doktor Alm från mig»
»Ja tack, det skall jag visst göra», svarade
Landell, »och jag hoppas det inte är sista gån-
gen vi träffas. Vi äro ju så godt som gamla
bekanta,» tilläde han skämtsamt, i det han höll
upp porten åt Ella.
Det tog ju bra, mitt lilla tal, tänkte han be-
låten, när han gick därifrån, och nu skall jag
också hälsa Alm från flickan till den verkan
det hafva kan. Hon ar bestämdt värd en så
bra karl som Alm, och det är ju galet att få
skrupler, bara därför att han misslyckats ett
par gånger, då han ämnat göra visit. Hon är
bestämdt inte en vanlig liten flaxhjärna.
■Men Ella sprang uppför trappan med glödan-
de kinder och kom in till sin mamma och sade.
att hon haft så roligt. Visserligen hade hon,
först tyckt, att det var både obehagligt och inte
taktfullt heller af doktor Landell att tala, som
han gjort, men så hade hon tänkt på att han
var doktor Alms bäste vän, och så hade hon
bara blifvit glad, ju längre hon hörde honom
tala. Hon tyckte det var underligt, att hon
blifvit glad, fast än hon fått höra, att han varit
farligt sjuk, — men det var ju öfver nu, — och
att hon blifvit glad alls.
Hon somnade med kinderna heta och sof så
godt, som hon icke gjort på länge, och på mor-
gonen, när hon gick och städade i rummen, er-
tappade hon sig plötsligt med, att hon tänkte
sig gå i doktor Alms rum och ställa i ordning,
medan han låg på soffan med en filt öfver sig
och såg på henne, där hon gick och styrde.
Det var underligt, hvad hon var glad! Var
det inte dumt af henne? Hon visste det ej,
men på förmiddagen, när hon gick på torget för
att köpa mat, tog hon sin sista och enda en-
krona och gick in i saluhallen och valde länge
i blomsterstånden för att få den vackraste ro-
sen, och sedan tog hon 25 öre af sin mammas
torgpengar till stadsbudet och skickade rosen
till doktor Alm.
Det hade regnat, så att alla husväggar voro
mörka och våta, och på gatorna silade det rik-
tiga små strömmar mellan stenarna. Men det
var ändå en fröjd att gå ute nu, ty hela det
tjocka lagret af brun smutsig snö, som smälte,
hade man hackat sönder och skottat undan.
Inne i parkerna lågo drifvorna ännu kvar, smut-
siga, som om man hällt ett regn af sot öfver
dem, och i snön, som sjönk och smälte ihop,
stodo de nakna träden våta och blåsvarta. Här
dröjde det allt ännu någon vecka, innan det
blef fint. Vattnet forsade på gångarna, och san-
den rann med. Också voro de nästan tomma,
ty folk gick hellre rundt om och följde gatorna.
Uppe bland de drifvande grå molnen började
det ljusna, och här och hvar strålade det upp i
klaraste blått, och solen lyste. Den riktigt värm-
de på kinden, så man fick en aning om sommar,
och vinterkappan blef tung och kvaf. Det blåste
en frisk vind, som liksom förde med sig något
nytt långt bortifrån, och somliga gator voro re-
dan torra. Alla människor gingo så fort. Det
var, som om de hade brådtom och voro glada
för något särskildt roligt de skulle ha för sig.
Ella höll upp klädningen med båda händerna,
och hon hade måst träda alla sina paket på alla
sina fem fingrar. Hon visste knappt, hur hon
skulle reda sig, men det gick väl.
Hon hade fått en biljett från doktor Alm, en
sådan lustig biljett: »Ehuru ovärdig både till
hälsningarna genom bror Landell och — rosen,
— ja, fröken, den kom utan namn som ett frun-
tinrmersbref utan datum, och som jag ingen
fruntimmersbekantskap har mer än Eder, som
möjligen skulle tänka på mig därmed, — vågar
jag tacka Er. Den gamle brumbjörnen från i
somras, som inte ville följa med ut på segel-
festen, Ni minns, hade dragit sig in i sitt ide,
men nu står er ros på mitt skrifbord och den
bara ringer i mina öron: veni, vidi, vici. Ja,
fröken, jag är nu snart så frisk, att jag får
gå ut, och jag hoppas personligen få tacka
Eder, hvilket skall bli mig mycket kärt.»
Hon kunde hela brefvet utantill. Det _där
veni, vidi, vici? — Jag kom, jag såg, jag seg-
rade! — Jo, så betydde det. Det var en bland
deofå saker hon kom i håg från historien.
Ah, hvad solen sken härligt! Det var
varmt, att hon riktigt måste sucka för att få
luft, och hon gick och väntade och längtade.
Hon tänkte på det där brefvet hela dagarna,
men inte var det därför hon var så glad. Åh
nej, visst inte ! Det var bara därför, att vädret
var så vackert och det snart skulle bli som-
mar, hyacinter i Kungsträdgården och nya vår
klädningar.
Ella hade fullt arbete med att hålla reda på
sina paket och sin klädning, så att den inte
skulle släpa i marken, och hon gick och såg
ner, då plötsligt en skugga föll öfver den soliga
gatan, och hon såg upp, log och rodnade varmt,
som när känslorna sjuda öfver.
Framför henne stod doktor Alm med hatten
i hand, blek och tärd i den glada solen, och
hans blick fångade hela hennes person, där hon
stod och tittade på honom.
»Det var oväntadt snart,» sade han glad, »jag
gick just och väntade på att bli tillräckligt kry
för att kunna göra visit med heder.» Han gjorde
TJ -P
g B
ta F->
É*
f-° ^4
Ph ta
’8
p<
-2D«
O ©
wpc|
bO+ä
G <>>
ocS £4
8 ‘8
fl
o
N
0)
H
Pi
(12
%
W”
ol
< i
si
Bl
ffls
Qi
m
3
1 ’S
; s
I ^
I rQ
. c8
M -M
*:0
Sqd
- b
DI
o (Xj
Ö
ci
•ö
ci § .
alS
TÎTJ’ô
to © o$
4-t 0+3
o c
.9 »’ö
fi-p Pi
ö ”
t+H©J-r-t
IQ
H
14
<4
o
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Desinfection.
i rum, iartyg och bostäder, allt på stället — utan bortförande at möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: 4 Stallgatan 4. — Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
