Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 28 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Likasom ugnen pröfvar de nya krukor, alltså bepröfvar bedröfvelsen människans sinne.
Syracjh.
präktiga, hjärtegoda människor, gästfria och
roade af ungdom. Hemlifvet hade en flärdlös,
patriarkalisk prägel, med allvarligt arbete och
oskyldiga nöjen. Umgänget’ mellan de båda
familjerna var af intimaste och hjärtligaste
slag, ntan pretentioner i fråga om kläder
eller traktering. Att tillrygga]ägga halfmilen
mellan de båda hemmen till fots, efter
framkomsten oafbrutet leka och dansa nå-
gra timmar och sedan gå samma väg till-
baka var naturligtvis ett intet för de
unga friska viljorna i Andersonska och
Geijerska hemmen. Vid högtidligare till-
fällen däremot, såsom t. ex. vid julkalasen,
då gästande släktingar och vänner gjorde
familjekretsen dubbelt så stor som vanligt,
spändes allt hvad hästar heter för åkdon
af alla möjliga slag, och så bar det i väg
mellan Deijefors och Dömle. Nattgäster
och oväntadt främmande orsakade aldrig nå-
got hufvudbry: hjärtrum och sängrum och
svängrum fanns det öfvernog af. Och al-
drig tröttnade man heller på hvarandra.
För hvarje nytt bjudningsbref till och från
granngårdarna stod glädjen hos de invite-
rade lika högt i tak.
På Dömle leddes döttrarnas studier af
ett par guvernanter. Vid sexton års ålder
sändes Ida till Stockholm, där hon erhöll
lektioner i språk och musik samt konfir-
merades af den gamle varmhjärtade kyrko-
herden Eothlieb, då ännu i sin krafts da-
gar. Efter hemkomsten öfvertog hon tillsam-
mans med sin äldre syster, Augusta, de
yngre syskonens undervisning, hvarjämte
de båda unga lärarinnorna hvarsin månad
hade åtskilliga hushålls- och serveringsbe-
styr på sin lott.
Och så . kom kärleken. Den hade vuxit
sig stor under barndomsvänskapens skyd-
dande förklädnad. Först äktade Augusta
barndomsvännen Adolf Geijer, numera bank-
direktör i Kristinehamn, och sen skänkte
Ida dennes broder Axel sin tro. Ett par
år därefter stod det senare parets bröllop
»med lekande fröjd» i föräldrahemmen, och
så — var Ida Geijer härskarinna på Förby.
Ett år senare blef hennes make dispo-
nent på Deijefors efter sin far. Då drogo
de båda unga åter in i det hem, som för
dem bägge så lifligt minde om barndoms-
och ungdomsfröjder och som nu blef vittne
till deras samlif och föräldralycka.
Bruket var stort. Till dess fasta stam
hörde omkring hundra arbetarefamiljer.
Från hem till hem förde disponenten Geijer
sin unga maka, som de flesta af hushållen
kände från hennes barndom, liksom han
var dem bekant från sina gossår. »Kan
du vara något för dem, så var det,» bad
han enkelt och varmt.
Och hon kunde det, och hon var det,
och det vackraste föredöme hade hon i sin
man. För fru Ida öppnade sig nu ett nytt
verksamhetsfält, som på det högsta intres-
serade henne och som i en framtid skulle
för henne bli af största betydelse. Under
insiktsfull ledning af en läkare, som två
gånger i månaden besökte bruket, började
hon nämligen syssla med sjukvård, d. v. s.
fick närvara och biträda vid operationer,
sy hop sår, anlägga förband m. m. d. Och
under tiderna mellan doktorns besök var
det till henne man vände sig och fick hon
vänja sig att på eget ansvar taga saken
om hand.
Värdinneskapet i det stora hemmet, barn-
kammaren, hushållet, ladugården, mjölk-
kammaren och trädgården —• allt kräfde
den unga husmoderns personliga ingripan-
de, hvartill kom, att hennes man till hem
nes stolthet och glädje högst ogärna före-
tog någon längre affärsresa utan hennes
sällskap. »T morgon reser jag till Köpen-
hamn — till Kristiania — till Stockholm.
Är du färdig?» Och hon var eller blef
färdig.
Men så kom pröfningarnas tid. Barnen,
de båda små flickorna, tre samt fyra och
ett halft år gamla, sjuknade i skarlakans-
feber och difteri samt dogo och begrafdes
ett par dagar före julen. Nu blef det rika,
solljusa hemmet med ens mörkt och öde.
Men Axel Geijer och hans hustru sörjde
ej som de, hvilka intet hopp hafva. En
ädel tanke, född af saknad och ömhet,
slog rot i deras själ, där den i all stillhet
grodde och spirade, tills den ett par år
efteråt slog ut i blom.
Det var under en Stockholmsresa. Me-
dan fru Geijer gjorde uppköp i en bod,
gick disponenten väntande af och an utan-
för. Då fick han se två små flickor, som
liknade deras älsklingar. Han tog reda på
hvar de bodde, följde dem jämte sin hustru
til-1 deras hem, talade med deras föräldrar
och upptog med deras samtycke som egna
barn de båda små, hvilka under sorgfällig
vård utvecklades till själfständiga och verk-
samma personligheter.
Efter en resa i öppen järnvägsvagn an-
greps disponenten Geijer af en tärande sjuk-
dom, från hvilken han aldrig tillfrisknade.
Samma vinter bröts för alltid fru Ander-
sons hälsa. Då blef det för fru Geijer täta
färder mellan Deijefors och Dömle. Men
under sjukbesöken i fädernehemmet ringde
i hennes öron hennes mans afskedsord:
»Kom ihåg att jag ser på klockan, ända
tills du kommer hem.»
Änka och moderlös samma år, bröt fru
Geijer, 1883, upp från Deijefors, hemvist
för hennes ljufvaste och bittraste minnen.
Någon tvekan fanns icke om hvar hennes
plats för den närmaste tiden kunde vara.
Tomrummet hemma hos den åldrige fadern
skulle fyllas. Hvem stod närmare denna
uppgift än hon?
Fyra år därefter stod ett nytt smärtsamt
uppbrott för dörren. Då tvekades, och då
valdes, men valet blef godt. Efter en prof-
månad å Lunds hospital, ansträngande, men
i högsta grad lärorik och intressant, blef
fru Geijer, 1887, antagen till förestånder-
ska för Kristinehamns nygrundade hospital,
som hade plats för 150 kvinnliga och lika
många manliga patienter.
Det var en underbar värld, som nu öpp-
nade sig för Ida Geijer, en värld af tomma
och själlösa blickar, osammanhängande tal,
skärande skratt och våldsamma, naturvi-
driga utbrott. Men hon ryggade ej till-
baka för detta lifvets hemskaste sorgespel.
En enda tanke behärskade henne: önskan
att göra tillvaron så dräglig som möjligt
för dessa arma, otillräkneliga varelser. Hon
intresserade sig för dem, studerade dem,
lefde, arbetade och roade sig med dem,
längtade tillbaka till dem från samkväm
med likgiltiga eller af ytliga intressen be
själade människor. Och som rättesnöre för
sitt uppförande mot dem hade hon att ej
behandla dem som sjuka, aldrig tala om
deras tillstånd i främmandes närvaro —
äfven de slöaste kunna därvidlag kännbart
såras — alltid hålla hvad hon lofvat dem,
vore det än aldrig så besvärligt att utföra,
och aldrig visa sig rädd.
Ar 1891- erbjöds fru Geijer platsen som
föreståndarinne-husmoder på Sabbatsbergs
sjukhus. Stora vidder, som här blott med
få ord kunna antydas, öppnade sig nu
för henne. Högsta uppsikten öfver köksde-
partementet och öfver de ansenliga förråden
med ty åtföljande utlämningar och invente-
ringar äro henne anförtrodda. Gent emot
sköterskorna och eleverna intager hon en
noggrant fixerad öfvervakande ställning.
Den vidlyftiga korrespondensen rörande elev-
kurserna är lagd i hennes hand, liksom de
antagnas placering å de olika afdelning-
arna och deras förflyttning mellan dessa,
hvarjämte hon äger att till undersköterskor
föreslå elever och förslagsvis uppsätta de
sistnämndas betyg.p
Denna del af Ida Geijers historia är lyck-
ligtvis ännu icke afslutad. I Sabbatsbergs
minnes och tideböcker ristas dagligen nya
runor om hennes betydelsefulla insats i den
bakom sjukhusets murar förda kampen mot
lidande och död, en verksamhet, som för
visso står i fullaste samklang med hennes
föregående lif och sålunda väl lämpar sig
att värdigt afsluta hennes lifsgärning.
Tom Kjellberg.
–––- ❖–––-
X.
Idoler kan jag icke prisa,
fjUBf Ty den är ledsam, tycker jag,
Den tarfvar nog sin egen visa,
Fast icke af det vackra slag,
Ty kan man väl den mana’n rosa,
Som är så fylld af lifvets prosa !
Ifrån det minsta till det största
Skall allt i hemmet dragas ned,
Och flyttar man därtill den första,
Så har man trefligt med besked.
Och pengar gå och herrn hörs brumma,
Och muntert ä’ de1 för hans gumma.
Och ändå är hon ju ett mönster
Och gnor från morgon och till kväll.
Ställ herrn och klistra innanfönster,
Så får man höra annat gnäll,
Men det var inte lönt försöka,
Långt hellre må man ensam’ stöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
