Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 28 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 339
Och nya våningen tör hända
Ej alltför muntert gör vårt sinn’,
I trappan går det knappt att vända
Och kanske spiseln ryker in.
Och — för att nu det värsta taga —
I skafferiet råttor gnaga.
På våra prydnader "af värde”
Kanske att pigan ända gör
Och vandrar sen den ijugufjärde
Med hyrå och med tillbehör.
I stället för en Albertina
Vi få en Tilda eller Mina.
Ifrån min barndom väl jag minnes,
Hur djupt en sådan afskedsstund
Båd’ fru och jungfru gick till sinnes,
Och hur man grät af hjärtans grund,
Nu byter man båd höst och vårar
Totalt förutan alla tårar.
Den "nya" kommer, man sig gläder,
I början allt tycks gå så rart,
Men blir hon varm i sina kläder,
Så blir det samma visa snart,
Och illusionerna knappt räcka
För fru och jungfru i en vecka.
En tjänare i tjänsten grånad,
Ilvar finnes hon i våra dar ?
Snart flyttar man hvarenda månad
Oeh längre fram på åtta dar,
Och när än längre fram man hunnit,
Har "’jungfrun” absolut försvunnit.
När nästa sekels midi man hinner,
Hon som ett minne blott står kvar,
Och på Panoptikon man finner
Ilanske i vax ett exemplar,
Och flyttningen den tjugufjärde
Har fått "kulturhistoriskt” värde.
I tidningen jag såg, den sista,
En nyhet rätt pikant jag fick:
Som mumie och lagd i kista
Att porträtteras nu är ”chic’,
Och den idén, jag vill ej dölja,
Att själf jag gärna ville följa.
Nu fotografen exercerar
Ens arma fattiga gestalt,
I vridna ställningar placerar,
Så att det stramar öfverallt,
På hufvud, hand oeh arm skall dragas,
Och sist en glädtig min skall tagas.
Och därför är det ej så galet,
Men bra jag tycker med besked,
Att bara krypa i fodralet
Och se’n få ligga där i fred,
Och glada minen kan nian spara:
Ej mumier bruka muntra vara.
Jag tror man rentaf borde blunda,
Det bättre till ”kostymen” hör,
Och kanske att med kinder runda
Man inte riktigt ”ligger för’.
Månn ej professor Piehl kan veta,
Om mumier få vara feta.
Med lugn den dag jag vill förbida
— Den kommer, därom är jag viss —-
Då uppå Iduns förslå sida
Som mumie står en ryktbar ”miss”.
Är början gjord så — damer hören!
Sen kommer kanske krönikören.
Selma Giöbel och den svenska
konstsiöjden.
Ö
m jag vore ögonläkare, skulle jag an-
tagligen med framgång förelägga en
hel del patienter att fylla sitt arbetsrum
med sådana alster i garner, som dessa da-
gar funnits att bese i Svensk Konstslöjds
utställning här i Stockholm. Därmed är an-
gifvet, att dessa alster äga, ej blott färg-
tonernas harmoni, utan äfven deras glädje,
på samma gång formernas lugna lifiighet
svarar mot färgsymfonien, ty blott i ett före-
måls glada lugn kan blicken finna en hälso-
bringande hvila.
De ifrågavarande utställningsnumren äro
också produkter af ett djupgående konst-
närligt studium. Hos få af våra konstin-
dustriella förmågor finner man ett så full-
lödigt artistiskt skaplynue som hos Selma
Giöbel; knappast hos någon af dem torde
konstnärsanläggningen mer harmoniskt än
hos henne förena flykten mot de fria kon-
sternas fält med det konstindustriella geniets
gedignaste egenskaper.
Frukten af hennes studier å textilkonstens
område visade sig å utställningen ypperst
i gobelinsalen. Mellan artisten A. Wallander,.
som komponerat kartongerna till dessa för-
tjusande bilder i garner, och konstväfver-
skorna, bland hvilka skånskan, fröken Bengta
Ohlsson, är den förnämsta, står Selma Giö-
bel som den enande länken, hvilken genom
sina insikter såväl i artistisk komposition
som i det handtverksmässiga utförandet läm-
pat Wallanders bilder till att fängslas i
dukarne.
Till vår glädje funno vi, att man i den
nyuppväckta, förnäma gobelinväfnadskonsten
hållit människogestalten utom ramen för
dessa studier, ty äfven i de finaste gamla
gobeliner har species homo förefallit oss
mindre lämpligt som motiv. Djur, fåglar,
blommor, träd ha cäremot användts på ett
sätt som genom lifiullhet och elegans föra
tanken till japanska målningar å siden. Den
långa, breda bården med skator bland frukt-
bärande äppelkvistar är redan känd och be-
römd sedan föregående utställningar. Nya,
för gobelinens adliga prakt ypperligt funna
motiv har herr Wallander framlagt i de fyra
utsökta gobelinerna: guldfasaner bland blom-
mande nyponkvistar, påfåglar i kastanje-
träd, ugglor å tallgrenar samt vallmoblom
med bandslingor. De båda förstnämnda ha
ett så lysande färgskimmer öfver sig, att
det nästan härmar sidenets glans, men äro
på samma gång så delikat hållna, att ögat
med djup ro hvilar i dem. De mörkbruna
tallgrenarna med djupgröna barr mot en
mörkblå bakgrund få en egendomlig mot-
vikt i ugglornas bjärta hvithet och i en viss
humor, hvarmed dessa förnumstiga varelser
äro tecknade, hvilka drag på ett fulländadt
sätt rädda gobelinen från all dyster ton.
Skada blott, att detta liffulla, storstilade
mönster, hvilket å utställningen presentera-
des som väggbonad, är. beställdt till hög-
bänksbeklädnad. Så mycket bättre passade
vallmon i detta syfte.
Men låtom oss nu, innan vi lämna salen,
blicka något bakom gobelinkulisserna, om
det också blir ända bort till Rotebro. Där
har aktiebolaget Svensk Konstslöjd funnit
sin lokal för gobehnväfnadsindustrien i Bo-
tesunda, tydligen en gammal herrgård från
föregående sekel och med denna hemtrefna
prägel, som man i våra dagar mest får söka
i gamla byggnader. Å nedre botten är
ateliern, där fröken Bengta Ohlsson leder
arbetet, i öfre våningen bor fröken Giöbel,
som är öfverhufvudet för det hela. Väl-
uppfostrade, å stället inackorderade kvin-
nor ha här funnit ett arbetsfält; äfven unga
flickor i trakten däromkring ha med glädje
sökt sig till ateliern och blifvit skickliga i
haute-lisse-väfnaden. Hushållet förestås af
en bildad ung dam, som med lif och lust
sköter sitt kall. Under hvilostunderna rör
man sig hurtigt i det fria och bedrifver om
sommaren gärna trädgårdsskötsel i den gamla
trädgården. Det är här i skog och lundar man
kan få se Selma Giöbel profva garnernas
färgverkan mot solbelyst löfverk. Vi ha
ej velat afstå från en skisserad skildring
af denna verkstad, hvilken redan är känd
i utlandet. Krupp i Essen, den store ka-
nonkungen, har beställt ett par af de vackra-
ste, här nämnda gobelinerna, i dagarne har
en stor beställning ingått från Eûgland, och
det gäller alster värda tusentals kronor.
Sedan flere år tillbaka har fröken Giöbel
till specialstudium att frambringa färgernas
hållbarhet i förening med deras finaste ny-
anseringar. De äro döda nu, forna tiders
allmogekvinnor, som afloekat naturen hem-
ligheten om, hur man i örterna skulle finna
de kraftigaste färgmedel, och deras dyr-
bara recept torde till det mesta vara för-
komna. De gamla allmogemönstrens kraf-
tiga motstånd mot tidens grånivellerande
åverkan har onekligen något af vikingalynne
hos sig, det ligger mer djärfhet än finhet
i konsten. För nutidens mer utvecklade
konstsinne fordras lugnare färgtoner, och
att eviggöra dessa, därpå går Selma Giöbels
konst i den vägen ut. Knappast torde de
människor, som lefva hundra år efter oss,
kunna döma om, huruvida hennes profetia
slagit in, att hennes gobelinväfnader då ej
skola ha undergått en nämnvärd skiftning.
Men det är vackert så, att hon på sitt pro-
gram upptagit dessa experiment och med
den soliditet, som utmärker hennes arbete,
sträfvar att rädda en stor del af vår textil-
konsts ädlaste alster från en förtidig död.
’ Redan i gobelinsalen, där en gyllenläder-
skärm med furstlig prakt lockade blicken
till sig, trädde oss till mötes ännu en fram-
stående mönsterkompositör, herr Sidney Gib-
son. Stiliserade påfåglar voro här i skär-
men hans motiv. I nästa sal för konst-
sömnader framstod af samma hand å en
portière ett förtjusande och originelt mönster
för påläggssöm, hvita orchidéer med ljus-
gröna blad. Bland redan kända namn ly-
ser här vid hans sida å sömnadsområdet
fröken Maria Adelborgs genom den nobless,
som alltid utmärker hennes kompositioner.
Nya lofvande förmågor äro fröken Frida
Lönngren, som presterar utmärkta saker,
samt fröken Cederborg, allt i en riklig sam-
ling dukar, portièrer, gardiner, kuddar m. m.
I nästa rum, tidsenligt anordnadt med
möbel i empirestil, framträder åter hr Gib-
son med fina studier i silkets och sidenets
konstnärliga behandling. Med rätta försmår
han ej nåldynor, om ock hans komposition
tar högre flykt i en synnerligt vacker fön-
sterjalousi af tunt siden, där den unga för-
näma engelska konsten tycks ha tjänat som
förebild. I sammanhang med detta åter-
gifva vi fröken Giöbels uppgift, att silkets
färghållbarhet redan var omhändertagen af
framstående engelska firmor, af hvilka de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
