Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 4 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 1898
Den ensamme är blott skuggan af en människa, och den, som ej är älskad, är ensam öfverallt och bland alla.
George Sand.
Då erhöll en af hennes väninnor plats
på ett bokbinderi, men tröttnade efter ett
par veckor, Flor Lindström anhöll att få
intaga hennes post, och detta beviljades.
Föga inbjudande för den adertonåriga flic-
kan voro visserligen såväl verkstaden som
de fyra gesällernas umgängeston. Men
så småningom lyckades det henne att in-
gifva dem aktning för sin person och att
införa ett mera städadt skick bland dem.
Sin brinnande håg för läsning fick hon nu
ock tillfälle att tillfredsställa på de korta
fristunderna. Goda böcker lämnades till in-
bindning, och då kunderna ofta ej hade så
brådtom därmed, fann hon tid att draga
nytta af deras innehåll. Böcker af tvety-
dig anda voro då mera sällsynta, och dess-
utom kände hon aldrig någon håg för dy-
lik lektyr. På hennes svärmiskt anlagda
sinne slog poesien mest au, och af våra
svenska skalders mästerverk njöt hon i fulla
drag. Mera än en gång försakade hon ett
mål för att blifva i tillfälle att lägga sig
till med ett eller annat häfte af något
skaldeverk, som särskildt tilltalade henne.
En dag erhöll så Flor jämte tvänne an-
dra unga flickor, Anna Sjöberg och Tekla
Dahlberg, anställning hos Norstedtska fir-
mans bokbindare, C. M. Andersson. Där
var förtjänsten 8 kr. pr vecka samt sär-
skildt för öfverarbete, hvilket vid jultiden
kunde belöpa sig till omkring 2 kr. i vec-
kan. En gång om året firades s. k. »ljus-
kalas» hos mästaren. Detta inträffade om
höstarna, när ljusen i arbetsrummen för
första gången tändes. Mästaren tackade
då, ofta med tårade ögon, sina arbetare för
deras mödor och ansträngningar under det
gångna året, tack vare hvilka verkstaden
kunnat häfda sitt en gång vunna anseende.
Och arbetarne å sin sida kände lifligt, hvil-
ket ansvar de buro på sina axlar, och voro
både stolta och rörda öfver mästarens ord.
Väl kunde en eller annan mästares myn-
dighet urarta till stränghet, men i all-
mänhet ingaf den ett inbördes förtroende,
hvartill nutidens utvecklade industrialism
näppeligen kan uppvisa något motstycke.
De trenne flickorna, hvilka vi nyss nämnt
som kamrater på bokbindareverkstaden, voro
hurtiga, lefnadsfriska ungdomar, hos hvilka
lusten för själfständigt arbete var starkt
utprägladt. Under gladt skämt byggde de
luftslott, huru de skulle blifva sina egna
mästare, få råd bestå sig lyxen att för-
tära ett glas öl till middagen och hålla eget
»ljuskalas». En vacker dag blef leken all-
var, och »fruntimmersbolaget» grundades. Dess
unga kontrahenters hela rörelsekapital utgjor-
des af en fast föresats att arbeta och försaka
samt hundra kronor kontant, som hvar och
en insatte i den nya affären. Det var en dag
på hösten 1873; en gammal bagarestuga vid
Brunnsgatan, kall som ett uthus, hyrdes för
150 kr. pr år. Men den tidens ansträngande
bokbinderi utan alla modärna hjälpmaski-
ner höll det unga »bolaget» varmt, och
känslan att vara »sina egna» sporrade till
arbete sent och tidigt.
Böckerna bundos då för tiden oftast i
skinnband och med handkraft. En eller
annan mästare hade väl »skärmaskin», men
vanligen begagnades »skärpressar», hvilka
tvingade den arbetande att stå djupt ned-
böjd under den ansträngande sysselsättnin-
gen. Nu mera bindas böckerna mest i klot-
band, ett ringa besvär emot forntidens.
Och själfva måste »mamsellerna», som de
då benämndes, många gånger draga tunga
dragkärror med färdigt arbete bort till kun-
derna. Detta generade dem ingalunda. Men
hända kunde det, att deras arbeterskor köpte
musikportföljer att bära under armen, när
de gingo till och från arbetet, för att där-
med slå blå dumster i ögonen på sina be-
kanta.
Under glada sånger och visor gick arbe-
tet med lust och fart, och som belöning för
utståndna mödor kunde man bestå sig en
eller annan biljett på operans femte rad och
— eget »ljuskalas». Så en dag trädde frö-
ken Dahlberg ut ur »bolaget» som bokbin-
dare Alfr. Lundins brud, men blef dock
yrket trogen. De båda andra kompanjoner-
na fortsatte affären, tills för fem år sedan
fröken Sjöberg afgick med döden.
Ar 1883 träffades »bolaget» af en svår
ekonomisk förlust. Som en af sina största
kunder räknade det en firma, som visserli-
gen gaf god betalning, men hade årsackord.
Så gjorde denna firma konkurs och denna
inbegrep bokbinderiets till ett par tusen kr.
uppgående fordran. Mörka tunga dagar
fingo nu de båda vännerna genomkämpa.
Dock krisen uthärdades, och genom en fram-
stående jurists bemedling fingo de öfvertaga
den papperspås- och kuvertfabrik, som ännu
jämte bokbinderiet i n:r 8 Sergelgatan be-
drifves af fröken Lindström.
Huru trägen fröken Lindström än varit
med sina händers arbete, har hon dock hun-
nit att därbredvid tillägna sig rätt stora
bokliga kunskaper, ett bevis på hvad en
fast vilja och ett efter vetande törstande
sinne kunna åstadkomma. Och hon står
ännu vid fyllda femtio år med lif och lust
i spetsen för »sina flickor» (af hvilka en
varit i hennes tjänst i tjugu år), glad och
lycklig att äga fullt upp med arbete. Ty
sant är det, som skalden säger, att
»hvarje mänskas sällhetslott
mates efter samma mått,
som dess hjärtas anspråk mätes,
och dess anspråks giltighet
mates af dess ödmjukhet.»
Adelaide Nauckhoff.
–––- *–––-
Gammalt mögel.
et är åter ett blad af de papper, som
undertecknad ärfde efter den gamla
frun, född Nobilii, som här framlägges. Det
har till öfverskrift de betecknande ord, som
stå här ofvan, och denna rubrik synes mig
vara mycket lämplig för det ämne, hon här
behandlat.
Här finnes — skrifver hon — inom säll-
skapslifvet en oändlig mängd gamla rester,
förmultnade eller utslitna och urfällda åsik-
ter, seder och bruk, gamla mögliga tanke-
stufvar, som endast ligga . och skräpa i nu-
tidsmänniskans sinne och skämma den and"
liga atmosfären.
Jag såg en gång på en landsortsteater
en fars, som bar titeln : » Kvinnan har ingen ål-
der», och jag blygdes ännu mera än jag
skrattade öfver detta hvassa skämt med ett
mögel, som icke ens nutidens starkaste and-
liga korsdrag kunnat lufta bort ur flertalet
af kvinnosjälar.
Låtoni oss se till, hvarifrån det egentligen
förskrifver sig detta mögel, som ännu för-
anleder så mången af våra medsystrar att
försöka segla under falsk flagg och som
lämnar så mycket stoff till skämttidningar,
väcker ett elakartadt löje i den så kallade
vänkretsen och eggar kvinnor och män till
små försåtliga angrepp.
Skulle det verkligen, som en del män på-
stå, höra med till kvinnans natur och så-
lunda böra räknas bland outrotliga parasit-
växter i hennes karaktär? Jag kan omöj-
ligen få denna åsikt till att hålla streck, ty
jag har iakttagit, att just de mest natur-
liga kvinnor, vare sig att dessa kunna räk-
nas bland de bäst upplysta och, i ädlaste
mening, frigjorda eller tillhöra landtliga
områden, där endast sunda förnuftet före-
skrifver umgängesregler, känna icke ens
skuggan af en frestelse till att fördölja sin
verkliga ålder eller att söka ljuga sig till
en ungdom, som de redan genomlefvat. Nej,
detta eländiga mögel förskrifver sig helt
enkelt från förflutna tider, då kvinnan var
en handelsvara på äktenskapsmarknaden och
taxerades efter ålder; då skönhet och ung-
dom voro de enda värden, hvilka någorlunda
kunde mäta sig med kapitalet, som erbjöds
åt friaren.
Utan annat lefnadsmål än utsikten till
att »bli tagen till hustru», utan utvägar till
själfförsörjning, prickad och pinad af före-
ställningen att möjligen blifva föremål för
det grymma löjet, hångrinet, som kom
gamla flickor till del, drefs den ogifta
kvinnan till att förneka sin verkliga ålder
samt att medels mångfaldiga osmakliga
konstgrepp söka kvarhålla en flyende ung-
dom eller en skönhet, som ej funnit sin
köpare på äktenskapsmarknaden.
Allmogekvinnan med de starka arbets-
dugliga händerna hade däremot ett annat
värde, som kunde mäta sig med kapitalet;
i denna samhällsklass fordrades ej så myc-
ket för att sätta bo, ungkarlsståndet var där
en abnormitet, allmogekvinnan kunde dess-
utom förtjäna sin utkomst hos andra, hen-
nes själ angreps därför ej af det mögel, som
rotfäste sig hos hennes förfinade medsystrar.
Den åldersgräns, som för bondflickan skulle
afsluta ungdomslifvet, var ej heller så ömk-
ligt låg som hos de förfinade klasserna, hvar-
est den på sin höjd drogs vid tjugufyraårs-
åldern.
Jag medgifver gärna, att det är ett hos
kvinnan medfödt behof att vilja synas så
vacker som möjligt, och jag vågar påstå,
att detta finnes i lika hög grad hos man-
nen, och där detta ej på något sätt fram-
träder, är människan antingen moraliskt för-
fallen eller också alldeles förslöad af nöd
och för hårdt arbete. Men emellan den na-
turenliga skönhetsträngtan, som också ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
