Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 4 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 347
sig uttryck genom en omsorgsfull vård af
sin yttre människa, i en utsökt renlighet
samt i klädsamma dräkter, taktfullt lämpa-
de efter bärarinnans ålder, och de karrika-
tyrer som uppstå, där det gamla möglet
rotfästat sig, är lika stor skillnad som mel-
lan den enkla sanningen och den afsiktliga
lögnen.
Det har nu rent af blifvit den så kal-
lade bildade mannen till sällskapsregel att
låtsa sig tro, att hvarje kvinna i sällskapet
befinner sig antingen i sin ålders vår eller
i sin strålande högsommar, och det hör till
god ton att, om det så bär sig, förklara
den sextioåriga damen, att hon på sin höjd
uppnått de fyrtiofem. I sällskapslifvet an-
ses ju ingen försyndelse vara större än att
spörja en dam om hennes ålder, såvida
hon nämligen ej nyss fyllt femton år.
Det gick en gång genom tidningspressen
en anekdot, att vår kung på en bal yttrat
till en med honom jämnårig dam: »Man
dansade bättre i vår ungdom.» Hade han
ej varit den han är, skulle han aldrig fått
förlåtelse för detta »vår», men just att det
lades ett sådant märke därtill, af de när-
varande först och hela landet sedan, bär
nogsamt vittne om, att det gamla möglet
ännu frodas starkt bland oss.
Här är så mycket taladt och skrifvet om
nödvändigheten af att »lefva i sanning», i
synnerhet på det erotiska området. Men
man måste då verkligen med Pontius Pila-
tus spörja: »Hvad är sanning?» Kan det
kallas att lefva i sanningen, d. v. s. att
alltid ha sanningen till rättesnöre, då tusen-
tals ogifta kvinnor ej komma öfver den af-
skydda åldersgränsen — tjugufyra och tju-
gufem år — förrän de i verkligheten upp-
nått fyrtiotalet, hvilket då reduceras till
trettio? Hvarför tillåta de sig en dylik
förfalskning, om icke just i hoppet om att
göra eröfringar, väcka kärlek? — Hm, kvin-
nologik! —
Jaså, det skall kallas en lofvärd sträfvan
efter lycka, detta! Men förutsätt, att en
man fångas på detta nobla sätt och så
gör den oundvikliga upptäckten, att den
hustru han fått är minst sex år äldre, än
hon för honom uppgifvit, månne det då
icke blir mycket svårt för honom att före-
ställa sig ett samlif »i sanning» med henne?
Hvarje tänkande själ vet, att det förhål-
ler sig med lögnen som med den farliga
kvickroten på åkrar och trädgårdsland: får
bara en enda rotspets fäste i mullen, skju-
ter den skott efter skott nere i djupet, tills
hela fältet blir betäckt af ogräset. Och då
vill där både djupplöjning och eld till för
att rensa bort detsamma. Den ena osan-
ningen föder den andra, och ho räknar de
mer eller mindre olyckliga äktenskap, som
ha sin första orsak i en oriktig åldersupp-
gift?
Det är ett envist mögel detta. Har bara
den’ demoraliserande tankegång, som alst-
rar detsamma, fått insteg i den unga kvin-
nans själ, följa de andliga sjukdomssymp-
tomen henne in i äktenskapet och förleda
henne till att spela »ung fru» till och med
sedan hon — icke sällan till sin stora för-
argelse —■ ej längre kan undgå att föra sin
vuxna dotter ut i sällskapslifvet. Vi kunna
lätt tänka oss kärleksförhållandet emellan
en sådan mor och hennes dotter.
Do orsaker, som föranledde den ogifta
kvinnan till att i ord och uppträdande söka
dölja, att hon hade de egentliga ungdoms-
åren bakom sig, äro nu till största delen
undanröjda, så däri finnes ej längre någon
ursäkt för ett osant lif, som föranleder män-
nen till att bestå oss medlidandets axel-
ryckning eller ett ringaktande löje.
Och skall det granna talet om att lefva
ett lif i sanningen bli något mera än en
bålstor fras, måste vi först och främst söka
ordentligt lufta ut det gamla möglet ur våra
själar och därmed äfven ur sällskapslifvet.
Vi måste först och främst reformera vårt
eget tänkesätt, innan vi kunna påräkna att
fullt och helt få vara med om att refor-
mera det gamla samhället.
Eva Wigström (Ave).
–– –*––-
I inackorderingsfrågan.
vi.
Den inbjudning till diskussion i detta ämne
som Iduns ärade redaktion utfärdat till dem, som
däri äga någon erfarenhet, kan jag ej med tyst-
nad låta gå mig förbi, eftersom jag både haft
egna inackorderingar och själf varit inackorderad.
Att ämnet är rikt och att det är svårt koncen-
trera sina erfarenheter på ett par korta spalter,
må först uppriktigt erkännas.
Älskvärda Idunsläsarinnor, hur många inackor-
deringsvärdinnor tron I väl ha skaffat sig denna
titel för sitt nöjes skull, eller af »håg och anlag»
ägnat sina krafter åt detta otacksamma och föga
inbringande >yrke» —• ja, låtom oss gärna kalla
det yrke? De flesta hafva tillgripit det för att
skaffa sig en s. k. själfständig existens, och få
äro troligen de, söm ej med en lättnadens suck
hälsa hvilans stund välkommen efter en arbet-
sam dag. Uppfattar värdinnan sina plikter mot
dem, som hos henne sökt ett tillfälligt hem, så
som hon bör, är hon väl värd de penningar, hon
emottager, ty hon kar ett mödosamt arbete för
både kropp och själ.
Tio inackordenter hafva tio olika lynnen! Vår
värdinna har pliktkänsla och önskar att fullgöra
hvad som hvilar på och fordras af henne, så-
ledes måste hon med lugn, själfbehärskning och
hjärtlighet försöka att jämna ut det ojämna, för
att hennes hem skall i ordets rätta bemärkelse
äfven vara ett hem för dem, som betala henne
för att åtnjuta ett dylikt. Ej kan man tänka sig
att dessa tio personer äro lika många fullkom-
ligheter, som vid alla tillfällen behärska sina
lynnen. När värdinnan, uppjagad af spiselvär-
men och oron att allt skall vara. efter bästa för-
måga, skyndar in i sitt rum för att hastigt öfver-
blicka sin toalett, innan hon intar sin plats vid
bordet, möta henne kanhända trumpna och miss-
nöjda blickar från ögon, hvilkas glans aldrig för-
dunklats af köksspiselns heta ångor och rökupp-
fyllda luft. Vår stackars värdinna är ett välme-
nande, bildaclt fruntimmer med de bästa före-
satser — som jag redan påpekat — och hon lider
af de missnöjda blickar-ne, när hon vet med sig
själf, att hon ej gifvit anledning till dem. Bland
de 10 (jag har nu valt detta antal, men det kan
ju förminskas eller höjas efter läsarens behag)
finnes det kanske några, som med deltagande
omfatta vår värdinna och gärna skulle vilja hjälpa
henne i hennes svårlösta uppgift. De missnöjda
blickarne äro emellertid skarpsynta, en slags
afundsjuka mot de välvilliga insmyger sig — de
kallas hennes »favoriter» —- och partier bildas.
Och anledningen till missnöjet är kanske helt
obetydlig, t. ex. en till jungfrun uttryckt önskan,
som denna glömt meddela sin matmoder.
När aftonen kommer, har en inackorderings-
värdinna sannerligen »gifvit arbete för lön», och
att hennes arbetsdag icke varit en »normal-arbets-
dag», så mycket är säkert. Hvad har hon då
kvar vid årets slut efter allt detta släp? Hon har
kanske haft sitt lefvebröd och ärligt betalat
hvad hon inköpt —- därutöfver intet! Detta om
värdinnan.
De personer å andra sidan, som af en eller
annan orsak söka ett inafckorderingshem, må i
främsta rummet icke göra sig några stora illu-
sioner, ty det är inte alltid sagdt, att de fagra
leenden som mottaga dem, stråla åf vänskap i
afskedets stund, om man också å sin sida be-
mödat sig om att undvika stötestenarne i den
dagliga samvaron. Sant är äfven, att inackor-
denten är mera beroende af sin värdinna än
tvärtom i fråga om hemtrefnaden, som ju all-
tid måste skapas af henne. Om inackordenten
skjuter ifrån sig hvad som i välmening erbjudes,
stannar skulden naturligtvis på honom eller henne.
Men värdinnan tar kanske också saken som en
ren affär, vill icke besvära sig och anser, att hon
gifvit nog för inackordentens ofta nog dyrt för-
värfvade penningar, då åt denna — som sökte
ett hem med hjärtat ännu varmt och trånande
efter ett förloradt eller lämnadt — anvisats en
plats vid bordet och en stol i sällskapsrummet,
då han får äta sig mätt och har tak öfver huf-
vudet — men ingenting därutöfver! En och an-
nan kanske vänjer sig vid detta hemlöshetens
hem lättare än t. ex. den, hvilken råkat ut föl-
en värdinna med alla möjliga fordringar utöfver
de öfverenskomna kontanterna. En annan in-
äckordent åter tror sig hafva funnit ett verkligt
hem och känner sig nöjd och belåten, allt före-
faller så soligt och bra, till dess, o fasa! den
hemlöse en vacker dag upptäcker, att alla steg
äro bevakade, alla ord misstydda, rummet genom-
sökt af nyfikna ögon, och att för hvarje gång
en person, som icke hör till huset, kommer på
besök, smyger en lyssnare till dörren. Allt hvad
inackordenten företager, utlägges till det sämsta
och värsta, till dess slutligen »hemmet» blir ett
litet Gehenna, och man å ömse sidor önskar att
komma ifrån hvarandra.
Värderade läsare! Det är icke meningen att
uttrötta eder med en massa ögonblicksfotografier,
som dock icke äro några fantasiskapelser — in-
galunda! Vi, som nu mött för att »diskutera frå-
gan», böra väl i stället med råd och förslag i
välmening och efter bästa förmåga söka gagna
så väl det ena som det andra partiet.
Inackorderingsvärdinnan må, innan hon sam-
manför personer af olika lynnen och samhälls-
ställning, göra klart för sig och dem, hvad hon
vill och kan lämna och hvad de å sin sida fordra
af henne. Men det är just detta som så ofta
uraktlåtes, och har man verkligen gjort det, så
glömmer man det så lätt.
Önskar jag bilda ett hem för aktningsvärda
människor, hvilkas arbete ligger utom hemmet,
eller för dem, hvilka äga en liten årsinkomst,
men finna det bekvämare att söka ett hem hos
en annan, så måste jag meddela dem orsaken,
hvarför jag gör det, och inte endast säga: »Ni
är välkommen till det och det priset.» Afser jag
att utvidga min familjekrets genom att i den införa
främlingar, så må jag vara försiktig i valet och
låta dem känna min önskan, att de skola anses
som familjemedlemmar, de där själfva böra bi-
draga till trefnaden och ej draga sig ifrån mig
och mitt sällskap. Den sökande kanske tycker
annorlunda, vill tillbringa sin mesta tid på sitt
rum och deltar ogärna i sällskapslifvet — hvarför
då inte ärligt säga ifrån, att det icke öfverens-
stämmer med min önskan att taga emot främ-
lingar, som vilja isolera sig? Ty meningen är ja
att utvidga familjekretsen och göra det Ulligare
omkring sig. Är inte detta bättre än den van-
liga uppgörelsen att: »Det blir så bra, när vi
blifva bekanta med hvarandra.» Sedan trugar
man sitt sällskap på den stackars främlingen,
som icke alls kan känna någon sympati i upp-
fattning och åsikter m. m.
Eller ock: jag vill taga emot inackorderingar
för att därmed förtjäna så mycket att jag för-
sörjer mig, och då måste jag anse det som ett
»yrke» och själf arbeta i detta mitt »yrke». Så-
ledes är min tid upptagen och kan icke räcka
till att ägnas åt sällskapslifvet med mina pensio-
närer. Min skyldighet är att underrätta dem,
som vilja inackordera sig hos mig, att jag icke
i ordets egentliga mening kan bereda dem ett
hem, att de hos mig erhålla ett slags privatspis-
ning och själfva må ordna sällskapskretsen, där-
est de åstunda en sådan. Ingen blir ju då be-
dragen eller kan rättvisligen fordra mera än
hvad som utlofvas.
En annan inackorderingsvärdinna vill både för-
tjäna penningar och idka sällskapslif, således
måste hon betala tjänare, som förrätta arbetet
och bestämma sitt pris därefter. På henne hvila
naturligtvis stora fordringar, och hon är bra ta-
delvärd, om hon anser sig vuxen ett yrke, som
hon icke förmår sköta, ty bon tar emot lön för
att bereda hemtrefnad och sprida glädje omkring
sig. Men huru många hafva väl råd att betala
ett högt inackorderingspris? Jag vågar påstå att,
om uppgörelserna mellan inackorderings värdin-
norna och dem, hvilka anlita dem, noga detalje-
rades och efterlefdes,. skulle en stor del af de
ständiga obehagen försvinna. Naturligtvis må
såväl värdinnorna och deras familjemedlemmar
som ■ inackordenterna bemöda sig om att be-
härska sina lynnen, om också anledningar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
