Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 11 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 IDUN 1898
Kärleken ej gränser tål,
Och det språk den hulde talar
Är näturens modersmål.
B. E. Malmström.
att bereda döttrarna en vårdad uppfostran.
Och så framlefde de sin första ungdom, dels
under allvarliga studier, dels med de nöjen
och förströelser, som vanligen tillhöra deras
ålder. Lifvet i den fria naturen inverkade
ock mäktigt på deras för allt skönt öppna
sinnen.
Mäktigare än af allt annat grepos de
dock af den underbara rörelse, som i bör-
jan af„ femtiotalet uppstod i Norge och i
dess nyaste kyrkohistoria blifvit känd un-
der namn af »Lammerska väckelsen». Den
framkallades nämligen af den i många af-
seenden rikt begåfvade pastor Lammers,
som med Eliasnit uppträdde mot rådande
världsanda och missbruk inom kyrkan samt
i tal och skrift framhöll nödvändigheten af
en ny tingens ordning. Den egentliga här-
den för hans verksamhet var den lilla na-
turskönt belägna staden Skeen, men rörelsen
spridde sig därifrån vida omkring i landet
och utmynnade omsider i en s. k. friförsam-
ling med Lammers till föreståndare och
ledare.
Det är dessa andliga strömningar, som
fru Gjör i en senare tid så iifligt skildrat
i flere af sina böcker, men särskildt i »Et
Oveier», hvilket hon själf anser för det be-
tydelsefullaste af sina arbeten, grundadt
dels på hennes egna iakttagelser, dels på
samtidas berättelser därom. Det var en
företeelse, som mera hade karaktären af ett
häftigt stormväder än af en stilla andens
vind, ett stormväder som sträckte sig vida
omkring i landet, hvarunder det äfven nådde
det landtliga hem i Hedemarken, hvarom vi
här talat, och utöfvade så väl på modem som
döttrarna ett afgörande inflytande. Bryt-
ningarna voro dock så våldsamma och fram-
kallade så mycken inre och yttre strid, att
svagare naturer äfven kroppsligen ledo där-
af. Den känsliga Bolettes hälsa syntes så
angripen, att hon för en befarad bröstsjuk-
dom hösten 1858 skickades till Madeira,
där hon kvarstannade två hela år, hvar-
under de nya känslor, som blifvit väckta
inom henne, fingo i ensamhet och stillhet
utveckla sig och mogna. Själf anser hon
denna tid af stor betydelse för sin blifvan-
de lifsgärning, ty jämte åtskilligt osundt
innebar utan tvifvel den Lammerska rörel-
sen mycket godt och hälsosamt, så snart
de första svallvågorna något lagt sig, samt
blef för mången en väckelse att lefva lifvet
på allvar.
Medan den ena systern sålunda i främ-
mande omgifning tillbragte sina dagar på
Madeira, njöt af dess härliga natur och för-
djupade sig i dess äldre och nyare historia,
gjorde den andra ett längre besök i det
svenska grannlandet. Härunder kom hon
också att vistas någon tid hos baron Her-
melins på det gamla herresätet Gripenberg
i Småland. Här fick hon första gången
höra talas om den då nyss upprättade sven-
ska diakonissanstalten, som med varmt in-
tresse omfattades af husfrun på stället, dot-
ter till den gamle missionären P. Fjellstedt.
Den norska gästen fattades snart af samma
intresse, och ju mer hon hörde, dess inner-
ligare blef hennes önskan att en sådan an-
stalt måtte komma till stånd äfven i den
norska hufvudstaden, där den ju var lika
mycket af nöden som i den svenska. Och
hvad skulle hon väl hellre önska än att i
någon mån få bidraga härtill? Uppfylld af
detta nya intresse återvände hon till hem-
met i Hedemarken. Här sammanträffade
efter någon tid de båda systrarna och det
med en ny blick på lifvet och de allvarliga
kraf det ställer på den tjänande kärleken.
I stället att såsom hittills lefva ett själf-
viskhetens lif, ville de nu ägna sig åt ar-
bete och verksamhet för andra. Till en
början sökte de genom åtskilliga småskrif-
ter och uppsatser i tidningar och tidskrif-
ter väcka det allmänna intresset för en blif-
vande diakonissanstalt, hvartill Mathilda
Foys ypperliga svenska broschyr: »Vet du
hvad diakonisshuset är?» gaf ett godt upp-
slag.
Emellertid åtnöjde sig den äldre systern
icke i längden ensamt med denna mera
teoretiska verksamhet, hon ville äfven prak-
tiskt sätta sig in i diakonissarbetet, hvar-
för hon ock genom en tids vistelse i Kai-
serswerth och Neuendettelsau sökte utbilda
sig för detsamma, och när tiden kom att
hennes lifligaste önskan nådde fullbordan
och en diakonissanstalt verkligen upprätta-
des i Kristiania, ingick hon genast såsom
»syster» i den och blef lärarinna för de
unga profsystrarna. Här öppnades ett rikt
och välsignelsebringande lif för henne, ehuru
hon ofta långa tider måste framlefva det
på sjuksängen. Därifrån redigerade hon
dock det första diakonissbladet och utgaf
den ena upplysande och vägledande boken
i ämnet efter den andra. Ty utom det,
att hon var en på hufvudets vägnar ovan-
ligt begåfvad kvinna, var hon i besittning
af en själskraft och energi, som satte henne
i stånd till ett oaflåtligt arbete.
Denna lilla afvikelse från vårt egentliga
ämne, författarinnan Margrethe, må motive-
ras af de båda systrarnas intima förhållande
till hvarandra och särskildt af det stora in-
flytande, som den äldre systern under hela
sitt lif utöfvade på den yngre, Bolette.
Deras intressen voro under olika perioder
alltid gemensamma, den enas varma del-
tagande för diakonissverksamheten har allt-
jämt delats af den andra, och Margrethe har
äfven i sina skrifter ägnat den ett varmt
erkännande.
Dels genom öfversättniDgar och dels genom
mindre originaluppsatser hade »Margrethe»
alltmer fäst uppmärksamhet vid sig. Hen-
nes klara blick och lediga penna gjorde
henne bemärkt, icke blott inom literära
kretsar, utan äfven af den stora allmänhe-
ten, och under det hon äfven praktiskt äg-
nade sig åt ett mångskiftande arbete i
människovänligt och kulturellt afseende,
fingo hennes skrifter alltmer prägeln häraf
och lästes med allt större begärlighet.
I början af 1870-talet ingick hon äkten-
skap med pastor Gjör, en man som fullt
delade hennes tänkesätt, och med hvilken
gemensamma intressen sammanfört henne.
Deras första hem var en fjällbygd i Öster-
dalen, där pastor Gjör under fem år var
församlingspräst. Härifrån flyttade de till
Kristiania, där pagtprn alltsedan verkat som
präst i Jakobs församling, med öppet hus
för sina församlingsbor och varmt delta-
gande i deras andliga och lekamliga ange-
lägenheter.
Fru Gjör är en af de kvinnor, som gå
med öppna ögon genom lifvet och räcka
till för mycket. Sedan flere år är hon en
aktiv medlem af Kristliga föreningen för
unga kvinnor i den norska hufvudstaden
och har inom denna förening hållit mycket
besökta bibelstunder. Hon har äfven utgif-
vit flere tidskrifter för barn och ungdom.
Hednamissionen har varit ett af henne med
förkärlek omfattadt arbetsfält, hvarför hon
vid norska missionssällskapets femtioårs-
jubileum utgaf en mycket uppmärksammad
bok, »Missionsbarnet», tillägnad hufvudbe-
styrelsen för nämnda sällskap, en bok, som
alltid skall läsas med intresse och glädje af
missionens vänner och därtill särskildt läm-
par sig för gemensam läsning i hemmen.
Liksom » Margréthes » böcker i allmänhet, bär
den omisskäniiga spår af lefvande verklighet
och är en trogen framställning af stämningar,
som under årens lopp rört sig hos missions-
vänner i landet. Icke heller är det till skada
för verklighetsintrycket, att man alltigenom
har en stark förnimmelse af att författa-
rinnan själf lefvat med i dessa stämningar.
Man ser för sina ögon den unga kvinna,
som gifvit boken dess namn, man lär sig
att deltaga med henne i hennes kamp och
tvifvel så väl som i hennes hopp och se-
ger. Hvar och en, som något känner till
de kretsar, i hvilka vi här införas, vet att
personer och förhållanden äro gripna ur det
kristliga folklif, som i själfva verket har
burit och bär det från norska kyrkan ut-
gående missionsarbetet. Åtskilliga af »Mar-
grethes» böcker äro öfversatta på svenska
och utgifna på F. Skoglunds förlag.
Yi sluta med att tillönska författarinnan
en fortsatt verksamhet på de olika fält hon
redan så framgångsrikt beträdt.
L S.
–––––*–––––
Skiften.
är hängde uppå väggen
en vissnad lagerkrans,
med band, som hunnit blekna,
och skrift af mörknad glans.
”Till tack för ädel njutning!”
där stod i guld och rödt
bredvid ett gammalt årtal,
till hälften undannött.
Och han, som kransen vunnit,
en gång i ärans dar,
satt åldrad vid min sida,
gråskäggig, hjässa bar.
Dock medan björkvedsglöden
i vinterskymning brann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
