Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 11 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
IDUN 355
vi letade bland minnen
och funno där hvarann.
Alltsom vi glasen tömde
med vemodsfyllda: skål!
vår ungdom korn tillbaka
med drömda konstnärsmål,
med hvad vi varmast velat,
med hvad vi rikast trott,
med allt, som undér jubel
likt sol i hjärtat bott.
Då väckte oss en stämma,
som bjöd: ”Om jag tår be,
en liten enkel smörgås
står redo till supé.”
U töfver skymningsstämning
sig bländhvitt lampsken spred.
Björkglöden blef till aska—
och våra drömmar med.
Vi togo lilla supen
och åto lax med dill
och prisade värdinnan
för hennes goda sill.
Då såg hon bort mot kransen
med fryntligt raljeri
och sade: ”Mine herrar,
där är mitt skafferi.
Fast bladen äro torra,
de ha sin smak ändå,
som ni ju nu, dess bättre,
belåtna pröfvat på.’’
Då log min vän och sade:
”Det kan man kalla tröst”,
och fortfor som i tankar
med halft beslöjad röst:
”Ja, praktiskt folk, de veta
hvad skräp kan duga till:
att man med vissnad lager
ännu kan krydda sill!”
Sigrid E/mblad.
iSJ/ren åt husgudarne.
€
tt synnerligen tilltalande moment i den
gaminal-romerska mytologien är offran-
det till Imsgudarne (=penaterna). Det verk-
ställdes ock af de gamla romarne med
större innerlighet än öfriga offer och tyckes
inneburit själfva kärnan af deras gudsdyr-
kan. Det var ett föreninghand för famil-
jens medlemmar: alla samlades de kring
samma helgedom, den husliga härden, alla
framburo de offer till hemmets gudom.
Huru väl behöfdes ej äfven i våra dagar
ett föreningsband, som kunde, mer än van-
ligen sker, sammanhålla familjens medlem
mar kring hemmets härd! Den gudomlighet,
som alla familjens medlemmar borde enas
om att dyrka, den hvartill de alla borde
offra, är hemtrefnaden. Och offret, som hvar
och en borde frambära, det är något af sig
själf, eller kanske rättare något af sin själf-
viskhet, en eller annan vana eller egenhet,
som stör sammanlefnadens trefnad.
Mången anser att i hemmet bör härska
fullkomlig frihet, där behöfver ingen, åt-
minstone ingen af dess hufvudpersoner, lägga
band på sina nycker och egenheter, sina
fula vanor, sitt dåliga lynne. Men på detta
sätt uppstår ej ett idealiskt hem, ett sådant
hvartill medlemmarne längta åter, då de
äro borta,1 och hvari gästen njuter denna
känsla af fullkomlig trefnad, som kan er-
faras, men ej beskrifvas.
Nej, offren alla åt husgudarne, offren för
hemmets trefnad! Du husfader har kanske
ett retligt lynne, sök att öfvervinna det!
Låt ej dina affärer helt upptaga ditt sinne
och göra dig liknöjd för ditt hem. Du hus-
moder är utledsen af köksarbete, du har
tråkigheter af tjänare, låt dock ej detta
blifva samtalsämnet inom familjen ; du är
trött och nervös, sök att lägga band därpå,
så att du ej verkar nedtyngande i ditt hem.
Och I föräldrar, käxen ej på barnen, utan
unnen dem barndomens och ungdomens
glädje i så rikt mått, som förhållandena
medgifva. Gören hemmet gladt för dem,
därigenom blir det dubbelt kärt och en stark
makt i striden mot den yttre världens fre-
stelser. Men tillåten aldrig själfsvåld! Lä-
ren det späda barnet att i föräldrarne se
en makt, som måste lydas. Lären de upp-
växande unga att också de maste göra
offer för hemtrefnaden, dämpa sina larman-
de lekar, torka sina smutsiga fötter, ordna
sina skräpande leksaker och i sin mån söka
att bibehålla hemmet trefligt och inbjudande.
I vuxne söner och döttrar, offren ock I
till hemmets gudar. Läggen band på eder
allt för stora lust efter nöjen och ungdoms-
sällskap. Pröfvas edert tålamod i umgän-
get med de gamla, så visen det ej, lyssnen
med uppmärksamhet till en många gånger
förut hörd historia, och då, som ofta hän-
der, de gamlas och de ungas uppfattning
går stick i stäf mot hvarandra, så tigen
hellre än att säga emot. Ären i nödgade
att yttra eder mening i sådana fall, så gö-
ren det vördsamt och undfallande, att det
ej må såra.
Alla hafva vi offer att göra, alla någon
egenhet, om än så oskyldig, som bör mot-
arbetas för den allmänna trefnadens skull.
Att fel, såsom oordentlighet, slöseri m. m.,
böra bortläggas, faller af sig själft, men
äfven det, som i sig själft är en dygd, kan
öfverdrifvas, så att det blir till skada för
hemmets trefnad i stället för att befordra
den. Öfverdrifven ordentlighet blir pedan-
teri, en egenskap, som medför vantrefnad
för såväl de öfriga familjemedlemmarne som
gästerna. Någonting obeskrifligt stelt och
tryckande ligger i den ständiga oron att
rubba ett föremål i rummet ur dess före-
skrifna ordning eller draga in ett sandkorn
på det skinande golfvet.
Att en mor själf vårdar sitt barn är
rätt, men om hon så helt hänger sig därat,
att hon ej mer kan vara sin makes säll-
skap, ej bereda trefnad i hemmet, utan
tvingar honom att söka den utomhus, sa
handlar hon hvarken rätt eller klokt.
Och lika nyttig som fliten är, lika skadlig
för en själf och andra samt för hemmets tref-
nad är den rastlösa arbetsifver, som ej un-
nar sig ro vid måltiderna, ej tillåter ett
lugnt samspråk, ej behöflig hvila dag eller
natt. De som hafva ett sådant lynne, böra
motarbeta det och söka lära sig hvila och
lugn, annars blir följden ett förstördt nerv-
system och dessutom — störd hemtrefnad.
Ett godt hem är något så oändligt ljuft
och dyrbart, det är så väl värdt dessa små
offer, som rikligen löna sig själfva och
blifva så lätta att göra, om vi alla bära
inom oss ett ideal för hemtrefnad och efter
bästa förmåga söka förverkliga det. Men
det måste vara ett opersonligt ideal; en af
hemmets medlemmar får ej upphäfva sig
till dess gudom och göra sina infall och
nycker till lagar. Där så är och de andra
i ovis välvilja blott sträfva efter att lyda,
där lider hemmets trefnad, men allra värst
lider dens karaktär, som gjort sig själf till
»husgud».
Alla måste vi offra till husgudarne, alla
ena oss i sträfvan att bygga ett godt, ett
ljust och varmt hem! Ett dylikt hems in-
flytande gör sig gällande i vida kretsar,
det land, som äger många sådana hem, är
starkt, rikt och lyckligt. A. W.
I inackorderingsfrågan.
VII.
Ett tack till Stade.
Helt visst har ni genom er uppsats i Idun n:r
40 inkastat en brandfackla i inackordenngsvä-
sendets natt, och synes mig en fråga som denna
både behjärtansvärd och vidlyftig. _
Som jag själf under mer än ett tiotal ar icke
haft något annat hem än af åsyftade slag, djärf-
ves jag härmed uttala min åsikt och erfarenhet
i ämnet. Det är med vemod jag tänker tillbaka
på de många föga solljusa åren. Arbete har va-
rit hufvudsak, ty kontors-fordringarna ha mån-
gen gång kräft »högtryeks»-kraft i utförandet.
Strax man börjar kampen för tillvaron erbjudes
man en jämförelsevis ringa lön, hvilken med
tacksamhet antagea, emedan meriten »praktik»
är hvad som behöfves och som framdeles sedan
skall höja de ekonomiska förhållandena.
Med en liten och strängt begränsad summa i
sin börs går man så åstad för att söka rum i ett
hem. Man annonserar, får 40 à 50 svar, det
ena i det närmaste det andra likt, »stort ljust
rum godt bord, angenämt hem» etc. Sedan man
sökt ut några med det fördelaktigaste läget, sa
börjar jakten gata upp och gata ned. De »ljusa,
trefliga rummen» hägra blott fortfarande i dröm-
men, ty det är sorgligt att se, hur anspråkslösa
omdömen flertalet haft, då det gällt att utbjuda
»ett hem». .
Oftast kommer en allt utom proper jungfru
och gläntar på dörren, när man ringt, så små-
ningom visar sig värdinnan, som för en igenom
tamburen o. s. v, det vill säga, sällan har rum-
men, som bjudas ut, egen ingång, utan man "per-
suaderas att stiga öfver, om ej salen, så något
annat rum. Och rummet man hamnar i, som
»för närvarande är ledigt», är allt utom inbju-
dande och trefligt. Både kalt och kallt, utan en
matta eller ringaste spår af beboelighet — så står
det framför en! Man söker ett ögonblick i
minnet, om man kan på något rimligt sätt kom-
plettera det felande, nervös och trött hoppas man
på möjligheten däraf, och så beslutar man sig,
med tungt hjärta och slitna nerver, att fästa sig
vid detta.
Dagen för ankomsten är inne och dar star
man nu med sina anspråkslösa kolly inburad
inom fyra så godt som tomma väggar.
Om man sedan af en slump så småningom ra-
kar på ett liktänkande element i detta »hem»,
är det både lycka och tur. Det är sällan, om
någonsin, inackorderingsvärdinnorna välja sma
pensionärer. Oftast händer det, att vi flickor fa
nöja oss med »deladt rum», och icke sällan att
mycket olika individualiteter råka samman. Skulle
man våga fram med en anmärkning härom, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
