Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 18 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 IDUN 1898
intressant och ännu mindre blir det, sedan
herrarne drypa af till cigarrer och kort, är
doktorinnan dock nöjd, och hennes glada
lynne och lifiighet endast stegras i den mån
sällskapets aftager och mattas. Så gör
ändtligen tébrickan sin rund, och snart där-
efter börja gästerna taga afsked. Först se-
dan den sista af dem aflägsnat sig, kän-
ner doktorinnan, hur outsägligt trött hon är,
och huru stor spänningen, att allt skulle
aflöpa väl, varit.
Under det gästerna vandra hemåt och
kritisera tillställningen och sällskapet —
fru Stjärnström finner den förra anordnad
öfver Vitts tillgångar, och friherrinnan Lin-
dow anser, att det senare varit en smula
blandadt -— sitta man och hustrun nöjda
och tillfredsställda öfver en väl fylld sam-
hällsplikt och göra — af praktiska skäl —
upp att gifva ännu en middag, innan mån-
ga dagar hunnit förgå.
Men när den dagen inträffar, befinnes
herrskapet Berggren förhindrade, fru Karls-
son opasslig och herrn nödsakad att före-
taga en affärsresa. Fru Lindgren infinner
sig, kylig och syrlig, och fru Holst i en
lätt satirisk stämning. Och i stället för de
gamla välvilliga vännerna är det ett säll-
skap arga kritici, som slår sig ned vid
doktor Vitts gästfria middagsbord. Den
lilla doktorinnan, som har ömtåliga känslo-
spröt, finner sig tryckt af den ovilja, som
ligger i luften. Endast tant Boström är lika
vänlig som någonsin, fast fru Vitt känner
det, liksom om hon emellanåt betraktade
henne med spörjande uttryck. Gubben Bo-
ström pratar på, obekymrad och ogenerad
som vanligt, och håller tillika med värden,
som äfven är oberörd af den allmänna
misstämningen, humöret och målron vid
makt.
Soppan är kall och mayonnaisen tunn.
Fru Vitt, som vet med sig att ingen
möda lämnats ospard för att göra denna
middag lika fin som den förra, känner sig
förföljd af ett oblidt öde. Och deras vän-
ner, som aldrig intagit en finare middag
hos dem och under andra omständigheter
skulle funnit allting förträffligt inklusive
soppan och mayonnaisen, äro så nppdrifna
i sin känslighet, att de äfven finna krus-
taderna fadda och orren torr. Fru Vitt
känner sig såsom allt annat än segerherre,
då hon vid den hederlige farbror Boströms
arm lämnar sitt eleganta middagsbord.
Hon är en liten godsint, men föga hu-
moristisk själ samt ytterst känslig för ogil-
lande. Och hon har en tryckande känsla,
liksom firade de något slags begängelse öf-
ver sin första uppsättning af vänner. Och
då tant Boström, som vanligt, kysser hen-
ne vid afskedet, får hon tårar i ögonen
af ledsnad och ånger öfver att den goda
gamla frun blifvit inrangerad bland deras se-
kunda-umgänge.
»Hu, hvad det varit misslyckadt, bak-
vändt och ledsamt i dag,» utgjuter hon sig
för mannen, då gästerna äro gångna.
»Tycker du det,» säger han förvånad.
»Jag tyckte maten var utmärkt, och gub-
ben Boström är då väl så rolig som gamle
öfversten. »
»Ja, men de kände sig förbigångna och
stötta till höger och vänster.»
»Det är verkligen svårt, om folk skall
känna sig förolämpade af att blifva bjudna
på en god middag, » säger doktorn gäspande.
»De ville förstås varit bjudna häromda-
gen i stället.»
»Nå, herre Gud! Vi få väl slå ut väg-
garne då till nästa fête,» svarar doktorn,
som knappt är medveten om den svaga
dragning mot samhällets höjder, han på se-
nare tiden börjat erfara, och följaktligen ej
besväras af några skrupler.
Men hans lilla fru, som till fullo inser,
att hon är ett världens barn, gör sig i
stället bekymmer och förebråelser med hela
den lättrördhet, som ligger i hennes natur.
En lättrördhet, som ofta kommer henne att
känna sig betryckt och gör henne snar
till ånger öfver sina små förseelser, men
ännu oftare snar till återfall, tillgänglig som
hon är för världens lockelser.
–––.j.–––
VåP ppistagarinna.
Met har bekräftat sig, att Idun med frö-
ken Annie Quiding, författarinnan till
vår prisbelönade roman »Hvidehus», ännu
engång haft nöjet i ljuset framdraga en
spirande, hittills undanskymd ung talang.
Vi ha mottagit ett älskvärdt litet bref från
pristagarinnan, hvari hon uttrycker sin glädje
öfver den oväntade framgången, »en oskatt-
bar handräckning redan vid första steget på
den litterära banan, som ju för så många
unga författare är ytterst svårtillgänglig».
Hvad fröken Quiding föröfrigt meddelar
om sitt litterära arbete och sin person spara
vi att foga som ram kring det porträtt, hon
godhetsfullt lofvat taga för våra läsarinnors
räkning.
Den intressanta debuten sysselsätter emel-
lertid redan lifligt den allmänna uppmärk-
samheten. Tidningarna landet rundt om-
nämna densamma, och i Malmö, fröken
Quidings hemvist, har redaktören för den
stora dagliga »Malmötidningen» personligen
skyndat sig att interviewa henne. Ur denna
skildring tillåta vi oss anföra följande:
mindre än August Strindberg. Det är ett af de
få och första försöken i svensk litteratur till en
genomgående kritik af det nuvarande samfundet
och förslag till ett nytt på ett slags kommunism
bygdt samhälle.
Men fröken Annie Quiding delar icke Nils
Nilssons syn på tingen och människorna. Hon
är djupt konservativ till sin lifsåskådning och i
sin nu prisbelönta roman »Hvidehus» framlägger
hon en del af de åskådningar hon hyser.
Jag gjorde henne i går ett besök för att lyck-
önska henne och höra något utförligare om ro-
manen. Jag fann fröken Quiding ännu helt, fast
naturligtvis gladt, öfverraskad af framgången.
Om innehållet i »Hvidehus» kunde hon icke
gifva något utförligt referat. Det är en modern
samfundsroman från våra dagar och spelar på
ett skånkt gods, Hvidehus. Hjälten är en adlig
godsägare Hvide. Det är icke en tendensroman
i detta ords egentliga bemärkelse, men författar-
innan söker dock att i densamma uttala sina
meningar särskildt om våra dagars litterära ström-
ningar.
»Jag var så godt som besluten att aldrig
offentliggöra något af hvad jag endast för mitt
nöje skref,» sade fröken Quiding till mig med
ett blygt leende. »Men så kom frestelsen i Iduns
pristäflan. Man kunde ju försöka!»
»Och nu,» frågade jag, »efter denna första
framgång, nu tänker ni väl icke längre på att
skrifva blott för skrifbordslådan?»
»Nej! Nu vill jag försöka något mera.»
»Har ni några planer?»
»Ack nej ! Detta är ju ännu så nytt, så öfver-
raskande.»
Jag förstod det så väl. Jag frambar mina
lyckönskningar och uttalade mina förhoppningar
om hennes framtid.
Hvem vet? Kanske Anna Quidings namn kom-
mer att intaga en bemärkt plats i raden af unga
skånska diktarnamn.
Gusten.
–––- ❖–––-
jVled gamla liders toner...
ff^uarna Norries och Ina Langes musikaftnar
r under förliden vecka tillhörde utan gensä-
gelse höstens intressantaste konstföreteelser. På
tisdagens »vis- och romansprogram» funnos re-
presenterade så skilda framtoningar som Sten-
hammars pompösa musik till Heidenstams »Min
Ett kortfattadt telegram i går morse berättade,
att fröken Annie Quiding i Malmö vunnit första
priset, 2,000 kr, i tidningen Iduns romanpris-
täfling.
Har därmed den svenska litteraturen fått ett
nytt namn? Det är frågan. I allmänhet fäster
man ej så stor vikt vid pristäflingar af detta
slag. Men genom en stor — fast sällsynt —
händelse har tidningen Iduns pristäflingar fått
en större betydelse än andra sådana. Det var
nämligen genom Idun som Selma Lagerlöf upp-
täcktes och den svenska litteraturen plötsligt
vann ett nytt och lysande namn.
Aldrig glömmer jag den sensation, som uppstod
inom litterära kretsar i Stockholm, då manuskrip-
tet till »Dr Gösta Berlings saga» cirkulerade ur
hand i hand bland de mest intresserade. Det
var sent en afton jag fick låna den lilla luntan
— det prisbelönta arbetet var blott ett utdrag
af den senare utgifna digra romanen — och med
girig ifver grep jag mig i nattens stillhet an med
läsningen. De första sidorna framkallade först
ett löje, detta förvandlades snart till förvåning,
därpå till det mest spännande intresse, som kul-
minerade i den mest lefvande entusiasm. En
ny, frodig, lefvande och sprudlande talang, ett
verkligt geni, uppenbarade sig utan tvifvel i
dessa blad. Alla som läste dem voro öfvertygade
därom, och Selma Lagerlöf har icke kommit denna
öfvertygelse på skam.
Skall Annie Quiding lyckas lika bra? Hvem
vet det? Det vore egendomligt, om Idun ännu
en gång skulle göra en så stor upptäckt. Men
det är ju icke omöjligt.
Fröken Annie Quiding är ett Malmöbarn. Hon
är yngsta dottern till framlidne rådman N. H.
Quiding. Hon har sålunda litterärt påbrå, ty
fadern var på sin tid den anonyme författaren
till ett socialt verk »Slutlikvid med Sveriges lag,
af Nils Nilsson arbetskarh, ett verk som, när det
framkom, förbisågs och först många år därefter
drogs fram ur bibliotekens gömmor af ingen
stamfar hade en stor pokal», Halidéns med fleres
burleskt uppsluppna arrangement till Frödings
bondvisor och — profstycken ur Yvette Guilberts
varietérepertoar med dess nästan anarkistiska
bottenton! Nog funnos kanske de som korsade
sig inför denna djärfhet att föra »varietén» in i
konsertsalongen, men vi instämma af hjärtat i
den uppfattning, som i frågan uttalats af en af
våra högst aktade musikkritiker: »Bättre än att
rynka på näsan åt denna tidssmak är väl då att
taga den i konstens och kulturens tjänst, höja
den från kaféernas till konsertpodiets sfär, no-
bilisera den, betaga den all frivol bismak och
gifva den en nationel innebörd af verklighetsty-
per, rörande eller komiska, där folket känner
igen sig själft. Detta sker, när man så som hr
Scholander eller fru Norrie sjunger Dahlgrens och
Frödings visor.»
Huru som helst — en sant konstnärlig tolk-
ning, smidigt fogande sig efter stämningarnas
skiftning, gaf fru Norrie åt detta sitt program,
och hon lyckades lyfta äfven dess skenbart hvar-
dagsklumpigaste nummer inom gränsen för det
äkta mänskligt kända, som väl dock egentligast
bör utgöra råmärket äfven för konstens vida ge-
bit. Och att hon tog sin publik med, därom
vittnade otvätydigt dess varma och omedelbara
bifall.
På fredagen hade programmet en helt annan
karaktär — hade det senaste varit fladdrande
nutidslek, var det nu genomföid historisk stil.
Redan den läckra lilla textboken, med sina gam-
maldags vignetter och seriöst naiva herdescener
— utförd på Iduns Kungl. hofboktryckeri — för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
