Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 18 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 i Dü N 863
seende och mindre förmåga att genomskåda
dem hos det motsatta könet än hos det
egna.
Den »nimbus» af »öfvermänniska», den
atmosfär af renpektingifvande fordringsfull-
het och vördnadsbjudande allvar, som om-
gaf forntidens föräldrar i förhållande till
deras barn, var till men för det fria, otvung-
na umgänget. Innerligheten i förhållandet
mellan föräldrar och barn har också betyd-
ligt vunnit på att man i detta afseende
lättat på hemmets stränga fordringar på
dekorum. Men allvaret och auktoritetsför-
hållandet — dessa omständigheter, som stå
i vägen för att barnen önska göra föräl-
drarne till fullständigt förtrogne ■— kunna
icke uppgifvas med mindre än att föräldra-
ställningen mister i inflytande och hälgd.
Låten därför barnen först få anförtro ba-
gatellerna åt sina utvalda; mor och far kun-
na verkligen, med mindre afsaknad än de
äro böjda att föreställa sig, cedera att i
detta afseende vara deras förtrogne. Att
få förblifva den säkra skyddande hamn, till
hvilken barnen med tillförsikt fly i lifvets
allvarsstunder, det är för föräldrarne det
väsentliga och det mest önskvärda.
En middag.
En lifsbild för Idun af Hälla.
Inga herrskapet Vitt hade under de för-
sta åren af sitt äktenskap fört ett mera
tillbakadraget och anspråkslöst lefnadssätt.
Men med doktorns växande praktik och
åtskilliga på senare tiden iråkade förbin-
delser med det lilla N—s honoratiores hade
de sett sig alltmera framdragna ur sin obe-
märkthet.
Nu hade de beslutat sig för att gifva sin
första större middag. Den lilla doktorin-
nan fann det rent af oundvikligt, doktorn
fann det önskvärdt och lämpligt. Och när
den ordentlige och metodiske doktorn fann
en sak lämplig, så kundo man vara förvis-
sad om, att den verkligen var det. Hans
studieskulder voro i det närmaste betalda,
han tyckte därför, att han kunde unna sin
lilla fru nöjet »att lefva med» en smula.
Dessutom var det inte så utan, att icke
doktorn själf börjat blifva något svag för
umgängeslif och fina middagar.
Kom så den viktiga frågan, hvilka som
skulle inbjudas, en fråga, som blef kinkig
nog att afgöra, då utrymmet var begränsadt
och umgängeskretsen blifvit alltmera ut-
vidgad.
Öfverste Holters, baron Lindows och di-
sponenten Stjernfälts afgjordes det utan
vidare.
»Doktor Holmströms ...» undrade därpå
lilla frun.
»Ja, det är ju nödvändigt efter vi äro
kolleger,» sade herrn. »Och Berggrens?»
»Dem tycker jag då inte vi behöfva bju-
da, » förklarade lilla frun.
»Å nej, det kan vara onödigt,» medgaf
herm. »Nå, Boströms?»
»Tant har ju alltid varit så obeskrifligt
vänlig mot oss,» sade lilla doktorinnan efter-
sinnande.
»Ja, men gubben är för ogenerad och fri-
språkig, och tillsammans med öfverstens
och Lindows ... Nej, vet du, det får vara.
Vi få nog ändå, som vi talade om förut,
loE att göra en middag till i samma vefva.
— Men Karlssons?»
»Den tråkiga, vulgära frun ihop med öf-
verstinnan! Nej, vet du, dem sammanföra
vi då inte,» sade frun afgörande. »Och inte
bjuda vi väl heller Karlströms?»
»Jo, det är alldeles nödvändigt, honom
står jag i stora förbindelser till,» sade dok-
torn. »Fröken Hult då?»
»Henne ha vi då alldeles inga skyldig-
heter till,» förklarade frun.
»Nej, det kan du då ha rätt i.»
»Löjtnant v. Hall då?» frågade frun.
»Ja, honom bjuda vi, det är en sådan
sällskapskarl.»
Därefter utsände doktorn och doktorinnan
Vitt bjudningskort till de lyckliga, som vid
denna vägning icke funnits för lätta.
Omsider kom den stora dagen. Och det
begaf sig då, att endast ett fåtal af deras
gamla stamtrupp af umgängesvänner skulle
få vara med på festen. Lilla doktorinnan
såg eller tyckte sig hafva sett sura och
missnöjda miner både här och där hos de
uteslutna vänner och bekanta, som hon
händelsevis mött, sedan bjudningskorten ut-
gått; och medan hon sprungit omkring och
gjort beställningar i fiskhallar, hos vildt-
handlanden och hos konditorn, hade hon re-
dan i sitt stilla sinne gjort upp en ny till-
ställning för de uteslutna.
Den, som. såg den yppiga effekt, hvilken
den lilla piffiga doktorinnan lyckats fram-
trolla i salongen med sina arrangeringar af
växter, näpna småting och lampskärmar
med magiskt sken samt den; verkligt ly-
sande taffeln med sitt appendix af iskylare,
vinbuteljer och vaktmästare, kunde knappast
tro att härskaren öfver all denna härlighet
någonsin vetat af, hvad det ville säga att
med en blygsam praktik balansera en be-
svärlig och tryckande studieskuld.
Men all denna tillfälliga elegans, som
kom den hederlige doktorn att svälla af
själfkänsla och hans lilla fru att stråla af
förtjusning, låta däremot den praktiska fri-
herrinnan Lindow eller den rika fru Stjern-
fält — som lilla fru Vitt hyser en sådan
respekt för — icke blända sig utaf och
knappast någon annan heller. Friherrinnan
Lindow lägger märke till det fina gamla
damast-duktyget, som varit fru Vitts för-
äldrars, i öfrigt lämnar hon stäten obeak-
tad. Fru Stjernfält vet precis det pris
karpen betingar och finner den rätt mager
i förhållande till det oblyga priset. Och
alla äro de vana att — utom hos baron
Lindows, som själfva hålla betjänt —
blifva uppassade af dessa långa räklar till
vaktmästare. Det är blott den lilla dok-
torinnan, som trots hon många gånger blif-
vit betjänad af dem, är alldeles imponerad
af att se dessa herrar i sitt eget hus, där
man hittills nöjt sig med den uppassning
hennes nätta husjungfru kunnat bestrida.
Värden, som fört friherrinnan Lindow
till bordet, konverserar och »trycker» gä-
sterna en efter annan, medan han ger akt
på, att hans lilla fru icke glömmer deras
öfverenskomna ordning, så att ingen gäst
skall blifva öfverhoppad. Gästerna småle
och konversera, så man har alla skäl att
tro placeringen lyckad. Men öfverstinnan
är vid dåligt humör, emedan hon fått major
Grip, som hon inte kan tåla, till bordska-
valjer och doktorinnan Holmström är miss-
lynt, emedan man gifvit kaptenskan Vall
disponenten Stjernfält till bordskavaljer,
men henne däremot endast ingeniör Karl-
ström, och gamle direktör Ros är ursinnig,
för det han fått till bordsdam det fulaste
fruntimret i sällskapet. Löjtnant v. Hall
sprider emellertid solsken vida omkring sig
och underhåller sina grannar med vanlig
känd virtuositet. Fröken Hult — som i
följd af återbud från fru Grip samma dag
blifvit inbjuden — fyller, såsom skick och
bruk fordrar med hänseende till ogifta da-
mer d’un certain âge, platsen vid ena bords-
ändan och har den gamla döfva lektor Gren
till bordskavaljer. Vid andra bordsändan
tronar ett par medelålders herrar, hvilka
tyckas taga bristen på dam med mycken
ro och i blid gemytlighet låta sig rätter och
vin väl smaka.
Värdinnan småler till höger och vänster.
Nu 1er hon mot baron Lindow, som säger
henne komplimanger för den sprängda gå-
sen. Men är baronens själ hos gåsen och
legymerna så dväljes värdinnans i köket
hos ostsouffléen, hjärpen och glacen. Måtte
bara fru Nilsson få souffléen att höja sig
riktigt! Så vänder hon sig hjältemodigt
till höger med en liten anmärkning och ett
småleende mot den gamle öfversten, hvil-
ken, som vanligt, sitter tyst och beskedlig
och sparar sig för hvad som komma skall.
Ty såsom den så godt som själfskrifne ka-
valjeren till hvarje middagsgifvande värdin-
na i den lilla staden, åligger det honom
nästan såsom en samhällsplikt att föreslå
tacksamhetsskålen för värdfolket. Och han
träffar som bäst valet bland de åtta, tio tal,
han för på lager, och som han för hvarje
specielt tillfälle till husbehof stufvar upp
och varierar.
Omsider kommer man till festens klimax,
hjärpen, champagnen och värdens tal för de
ärade gäster, som han för första gången har
nöjet att se i sitt hus. Så kommer glacen,
smidig och delikat, och då drar den lilla
doktorinnan en lättnadens suck. Nu kan
intet misslyckas, desserten står där läcker
och retande och, såvida inte vaktmästarne
rent af skulle tappa skålarne i golfvet, så
vet hon inte hvilket olycksöde som skulle
kunna träffa densamma. Och när den
gamle öfversten aflevererar sitt skåltal, så
småler hon af uppriktigt och rördt hjärta och
har inte minsta tanke på att detta vältalig-
hetsprof för henne är ett uppkok af sam-
ma fraser, som hon för ett par månader se-
dan hörde riktas till unga fru Viström, med
hvilken hon nu står på krigsfot.
Men känner sig nu värdinnan segersäll
och lugn, så har det i stället under en
stund varit värdens tur att oroas ; han rik-
tar misstänksamma blickar på champagne-
flaskorna och fruktar, att han skall hafva
beräknat för otillräckligt antal. Och cham-
pagnen kunde varit bättre, tyckte han sig
känna, ehuru han snarare såg det på baron
Lindows kännarmin, hvilken dock aldrig
plägade uttrycka fullt gillande, när det gäll-
de champagne. Herrarne vid bordsändan
synas redan hafva fått hvad de kunna tåla,
konsumtionen öfvergår nu till portvinet, och
doktorns öfvergående ängslan upplöses i
harmoni.
Så reser man sig ändtligen från bordet.
Vid öfverstens tappra arm skrider den lilla
doktorinnan, såsom en segerherre från en
ärorik valplats, ut ur matsalens hetta till
salongens svalka och ro. . Och här gör nu
den lilla frun under ett par korta lyckliga
timmar på det älskvärdaste sätt les honneurs
för stadens notabiliteter. Och fast inte kon-
versationen är så särdeles spirituel eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
