Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 25 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 IDUN 1898
Kvinnonaturen är som hafvet: det gifver efter för det minsta intryck och kan dock bära de största bördor.
B. Nielsen.
lighetsförenings hushållsskola, Fruntimmers-
samfundets i Visby arbetsskola för fattiga
flickor, Visby stads missionsförening och
församlingsdiakonat samt Gotlands fång-
vårdsförening. Dessutom har fru von Schéele
ådagalagt ett verksamt intresse för Krist-
liga föreningen af unge män i Visby. Sam-
hällets fattiga och värnlösa, åldringar och
sjuklingar, alla hafva de en god vän i sin
biskopinna, som med både råd och dåd vän-
ligt står dem bi. Det är, som man ser,
icke i stilla, dådlös ro fri/ von Schéele fram-
lefver sina dagar, och man kan knappast
förstå, hur hon kan räcka till för så mycket,
isynnerhet som hälsan icke alltid varit god.
I främsta rummet är biskopinnan von
Schéele dock maka och husmoder, och man
bör se henne såsom sådan, för att rätt upp-
skatta henne. »För sin man är hon sär-
skildt genom sin ovanliga intellektuella be-
gåfning ett ovärderligt sällskap, och om sina
tjänare har hon en verkligt moderlig om-
sorg.» Om de båda makarnas skönhets-
och ordningssinne bär hela hemmet vittne.
Åren 1870—71 gjorde fru von S. till-
samman med sin man under 16 månaders
tid resor i Danmark, Tyskland, Österrike,
Schweiz, Frankrike och Italien, och dessa
länder har hon sedan flere gånger ånyo
besökt. Dessutom har hon farit vida om-
kring i det egna fäderneslandet, och i Norge
hafva färderna sträckt sig ända till Nord-
kap. Äfven har hon besökt England, Skot-
land och Spanien och gjort en utomeuro-
peisk färd 1885 till Algier i Nordafrika,
under hvars soliga himmel hon sökte bot
för en hotfull sjukdom, hvaraf hon då led.
Den rika erfarenhet, som biskop v. Schéele
och hans maka under sina vidsträckta re-
sor samlat, har, som man väl förstår, ländt
icke blott dem själfva, utan äfven deras
verksamhet till gagn och välsignelse.
Namnet von Schéele skall också med all
säkerhet komma att inristas i den ärorika
historia, som af ålder kännetecknar Tjelvars
fagra ö.
Anna Kockum.
£>ol är förmer än guld.
en första karleken var min farfar, och
på den tiden älskade jag honom öfver
allt annat i världen. Han bar mig på sina
armar, torkade mina små tårar, och så som
han kunde ingen trösta ett barnasinne.
Det är många goda lärdomar jag har i
minne efter honom, som nu för länge sen
slumrat in uti den sömn, hvarifrån ingen
mera vaknar.
Huru minnes jag inte hans valspråk:
»Sol är förmer än guld!» Jag blir riktigt
varm och glad i hågen, när jag tänker därpå,
och det gör jag mycket ofta. Jag ser då
framför mig nittioåringen med de hvita,
glänsande lockarne gungande på knät en
liten guldhårig barnunge, öfverstrålad af
sol, ja, midt ute i solskenet. Ute eller inne,
där solen mest ohejdadt strålade, där kunde
man vänta att finna honom. Om det var
denna hans förkärlek för sol och frisk luft,
som var orsaken till hans goda hälsa och
glada sinne, tills döden kom som en mild
ängel, eller hans i öfrigt enkla och åter-
hållsamma lefnadssätt, det vet jag inte,
men ett tror jag mig ändå veta, och det
är, att sol verkligen är förmer än guld. Ty
hvad vore väl lifvet och världen sol förutan?
Intet —- intet, vår jord vore då en kall
mörk öken, utan vare sig djur eller växt-
värld, och vi själfva skulle då icke vara till.
Men Gudi lof, dagens stjärna sitter ännu
där ofvan, ösande med fulla händer utöfver
jordens barn strålande sol, lifgifvande värme,
förädlande och uppehållande allt och alla.
Hon är en bild af kärleken, den stora out-
grundliga kärleken, om hvilken det heter:
»ju mer hon delar med sig, dess mera har
hon kvar.»
Med solens bevingade strålar sänder vår
Herre sin bästa hälsning till oss, hans barn
härnere på jordebanan, och med dem följer
det friska glada sinnet, det aldrig svik-
tande lefnadsmodet. De bringa hoppet och
kärleken till lifvet, de jaga onda och dåliga
tankar på flykten, och jag har alltid funnit
som om solens strålar liksom omgöte min
lilla varelse med ett skimmer af glädje och
välbefinnande.
Det är minnet af den första kärleken,
det är det bästa minnet i världen.
Kära medsystrar, tagen detta äfven ni,
ty det räcker mer än väl för oss alla. LåteD
solens strålar smeka edra och edra barns
kinder, kläden eder i porösa mjuka tyger,
som lämna fritt tillträde till sol och luft.
Varen stolta öfver den röda kinden och den
bruna näfven, ty det är det friska lifvets
adelsmärke !
Låten solen titta in i edra hem, i hvarje
rum, där I viljen att människor skola trif-
vas och frodas. Hvad gör det väl, om gar-
diner och möbeltyger blekas och brännas,
blott sinnet blir gladare, lycka och trefnad
mera bofasta därinne.
»Hvad skola vi, den stora stadens in-
vånare taga oss till?» hör jag en och annan
olycklig utbrista. Ja, stackars vänner, jag
har endast ett råd för eder. Dragen ut
från städerna och byggen eder en stuga så
pass fritt, att I kunnen få en smula sol
för egen räkning. Glömmen då aldrig bort
att den bästa och oumbärligaste dekoratio-
nen i hvarje rum är solljuset. Det är gläd-
jen, lifvet, och hvilket jordiskt guld kan
uppväga dessa gåfvor? Hvilka prydnader
eller bekvämligheter kunna ersätta dem?
Sol är för mer än guld! Ack att jag för-
mådde ropa ut denna sanning så, att den
hördes in genom rullgardiner och markiser,
in genom mörka murar i dystra kamrar, ja,
ända ned i mörka, osunda källarvåningar,
där pessimister och anarkister så gärna
alstras. Mycket, som nu lider och tynar
bort, skulle då glädjas och frodas, mycket,
mycket skulle då vara annorlunda. Ty veten:
ett friskt och förnöjsamt folk är äfven ett
godt folk.
Anita.
–––- *–––-
’’Hemmadottem”.
För Idun af R. E.
Met var soligt och hett i det lilla för-
*** maket, där mor och dotter sutto med
hvar sitt handarbete. Båda tego; fru Brand
virkade, som om det gällt ett rekord, men
Eline, med sömnaden nedsjunken i knäet,
stirrade på de solbelysta dansande damkor-
nen, som om hon velat räkna dem. Hon spratt
till när modem bröt den långa tystnaden.
»Gå ej till Noréns i kväll, de äro simpla
människor, och jag kan ej uthärda att veta
dig i dåligt sällskap, Eline,» sade fru Brand
med en af moderlig omsorg mättad röst,
men utan att se upp från sin virkning; »1,
2, 3, 4 maskor ... jag är så rädd om dig,
Eline ... 5, 6, 7, 8 . .. jag har alltid sökt
skydda dig för det som är ondt, och det
skall jag göra, så länge jag lefver ... se så,
nu är stjärnan färdig . .. hvad sade du,
Eline?»
»Jag har aldrig haft lust till dåligt säll-
skap,» svarade den tilltalade bittert, »och
till Noréns har jag redan sagt återbud, ty
min klädning är ej färdig.»
»Inte färdig?» — nu såg fru Brand upp
från sin virkning, »hvarför beställer du ej
i tid, du är allt mycket slarfvig, Eline ...»
Det kom intet svar, ty Eline sysslade med
sina egna tankar och blickade fjärrskådande
ut öfver den lilla trädgården, där junisolen
lyste och glittrade.
Hon var ej längre något barn, denna
Eline Brand, fast hennes mamma kramp-
aktigt fasthöll den tanken: i 25 år hade
hon bott i det gula huset med den nätta
trädgården, beläget vid den lilla stadens
bästa gata. Hon kom så väl ihåg, när hon
var liten och sprang på de putsade träd-
gårdsgångarne, som hennes pappa, krono-
fogden, själf brukade kratta; hon fick ej gå
på gräsplanerna, hon fick ej äta af smultro-
nen utan särskild tillåtelse, och hon fick ej
smutsa ned sina rena förkläden, och så lek-
te hon stillsamma lekar för sig själf på
gångarne, byggde små sandtorn, ref ned
dem och byggde upp dem igen. Sedan
började hon gå i skola; hvad hon kände
sig rädd första gången hon såg så många
flickor omkring sig, det var som skulle de
springa omkull henne, hon längtade hem
till trädgården, och hon grät. Men det blef
roligare med tiden, och hon blef »så förfär-
ligt god vän» med en af kamraterna; det
var ej nog, att de träffades hela förmid-
dagen, hon bad sin mamma om tillåtelse
att få spatsera med henne på eftermidda-
gen. »Jag känner henne ej,» hade fru Brand
svarat, »det är kanske en stygg flicka, och
jag är så rädd om dig, lilla Eline; du skall
få gå med mig till skomakaren i stället.»
Åren gingo fram genom det gula huset,
och det ena var det andra så förunderligt
likt. Eline blef konfirmerad, tog lektioner
i spelning, läste aldrig en bok som ej ge-
nomgått moderscensuren, och skulle hjälpa
till i hushållet. Hon tog på sig sitt hvita
förkläde med röda kanter, tog fram skorpor
till kaffet på morgonen, pepparkakor till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
