Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 25 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
kaffet på eftermiddagen samt damtorkade
sitt rum och förmaket; hade hon gjort mer,
skulle jungfrurna varit sysslolösa, och det
hade sett galet ut. Så fick kronofogden
slag och dog en junidag. Det blef be-
störtning i det gula huset, men snart var
allting sig likt igen, och på hvar årsdag af
hans död läste fru Brand en begrafnings-
psalm högt för sin dotter och sina jungfrur.
När Eline var omkring 20 år, kom hon på
den oförklarliga idén, att hon skulle stu-
dera till lärarinna ; hon ville helt enkelt bli
något. »Du talar, som om du vore en man,»
hade fru Brand svarat; »var tacksam för
ditt hem och tänk på de stackare, som ej
ha något. I min ungdom satt man alltid
hemma. Världen är farlig och jag vågar
ej släppa ut dig.»
»Men en gång mister jag kanske mitt
hem,» hade Eline invändt, »det kunde ju
hända något så rysligt, som att mamma
dog, hvad skulle jag då göra?»
»Sörj inte för morgondagen,» hade fru
Brand svarat, full af förtröstan ; och det blef
aldrig mer fråga om, att Eline skulle bli
något. Hon stannade i sitt goda hem, och
tanterna, som kommo på besök och hade
måst skicka ut i världen några af sina
många döttrar, sade vemodigt till henne:
»Hvad du är lycklig, lilla hemmadotter, om
du visste, hvad du har det godt, som ej
behöfver ut i världen; du skulle veta, hur
Anna och Aina och Hilda och Thelma ha
det.» Och Eline kände sig som en stor
synderska, ty hon hade ibland önskat sig
i deras ställe.
Det var juni, den månad, då fru Brands
reumatiska krämpor började göra sig för-
nimbara. Hon trodde själf, att de kommo
just i den månaden, emedan det var då,
hon miste sin älskade man, men det kunde
kanske också bero rent af på sjukdomens
natur. Fru Brand afskydde badorter, fast
hon aldrig besökt någon. »Där många män-
niskor äro samlade, finnas alltid många
dåliga,» brukade hon säga, och det var ju
ganska logiskt. I år var emellertid reu-
matismen för svår, och efter mycken kamp
med sig själf beslöt fru Brand att med
Eline fara till en kurort. Eline visste knappt,
hur resan hade gått till, allt var så nytt
och underligt; men när hon en vacker dag
befann sig midt bland ljusklädda damer och
skämtande herrar, alla obekanta, då kände
hon sig till mods ungefär, som när hon för
många år sedan kom in i skolan och trodde
att flickorna skulle springa omkull henne,
och som en ofrivillig afiedare för häpenhe-
ten trampade hon en mager ung man midt
på hans stora fot. Han måtte ej ha haft
några liktornar, ty han såg inte alls öfver-
raskad nt, i stället lyfte han på sin hvita
mössa och sade »förlåt». Eline hade en
obestämd känsla af att vara förekommen,
men från den dagen var kandidat Sallberg
hennes gode yän. De möttes ofta, än i
parken och än ute i bergen, och hon blef
alltid glad, när hans långa figur nalkades.
Han talade ej mycket, och när han talade,
var det antingen om de döda språken, som
han studerade, eller om bokbinderi, som
han roade sig med på mellanstunder, men
Eline kom snart underfund med, att han
besatt lärdom, och ju mindre hon förstod
af hvad han sade, dess mer beundrade hon
honom.
Hon fick också en annan vän. I samma
hus, som fru Brand och dottern bebodde, resi-
derade också fru Lavén och dotter; de båda
IDUN
familjerna stötte ofta tillsammans, och när
fruarna gingo före och talade om syltning
af aprikoser eller svårigheten att få tjänste-
folk, gingo döttrarna efter och talade om
de sist anlända badgästerna. Elsa Lavén
var icke mer än 20 år, och Eline tyckte
sig aldrig ha sett en sötare flicka: hon var
så liten, så spenslig, ungefär som man tän-
ker sig en älfva, hon hade den raraste lilla
mun och de oskuldsfullaste blå ögon. Eline
var alltid glad, när hon träffade på henne,
och de gingo ofta ut på promenader till-
sammans. Ibland dök kandidat Sallberg
upp och sällade sig till dem och de tre
vandrade långt utåt vägen. När de voro
trötta, satte de sig på en klippa, och kandi-
daten sjöng vackra gamla sånger, och Eline
kände sig så varm och lätt om hjärtat, allt
var ju så nytt och så uppfriskande. Han
dök allt oftare upp på deras väg, och fast
Eline alltid rodnade litet, när han kom,
tyckte hon ej alls, att hans närvaro störde,
snarare tvärt om.
En eftermiddag satt hon ensam på en
klippa och läste en bok, som hon fått låna
af Elsa Lavén. Den handlade nästan bara
om kärlek, och hon kände sig underligare
till mods för hvar sida; boken sjönk ned i
hennes knä, och hon föll i tankar. Hon
hade föga satt sig in i, hur det skulle vara,
att ha ett eget hem, att vara älskad, som
kvinnorna i boken; hon hade sin mammas
hem, och där skulle hon stanna och agera
solstråle, så hade hon alltid tänkt sig det.
I dag föll det henne in, att det måtte vara
härligt att ha sitt eget lilla rike att råda
öfver, att det måtte kännas ljuft att veta
sig vara centrum i hemmet, och hon kände
sig så vek, så drömmande och längtande
till sinnes. Hon var så långt borta från
verkligheten, att hon blef pionröd af för-
färan, då en hvit mössa dök upp bredvid
henne och kandidat Sallbergs milda stämma
frågade, om han störde. Hon visste ej,
hvad hon svarade, men han satte sig ned,
och han såg så hemlighetsfull nt, att hon
genast förstod, att han hade något viktigt
att säga.
»Vi ha blifvit rätt bekanta på dessa
veckor,» började han tvekande, och så
blef det så tyst, att man kunde höra
hvarandras andedräkt. »Tycker fröken en
smula om . . . förfärligt illa om mig?» fort-
satte han efter en stund. Elines hjärta
klappade allt häftigare, nu bultade det så
hårdt, att hon tyckte, hån måste höra det.
»Nej», sade hon med darranderöst, och
åter blef det så tyst, så tyst.
Han sträckte på sig, som om han-fattat ett
beslut, och hans röst lät mindre tveksam :
»Jag har något på hjärtat, som jag ville
fråga.» Eline såg inte längre, vare sig de
små villorna i dalen eller klippblocken vid
sina fötter, allt flöt samman i en dimma och
berget, som hon satt på, blef så ostadigt,
det vacklade, som om det skulle falla bort
under henne. Åter ljöd stämman vid hen-
nes sida, men det lät som om den kommit
långt ned ifrån dalen: »Vågar jag fråga
något?» Hur hon fick kraft att svara ja,
förstod hon aldrig. »Men blif inte ond.»
Skulle det då aldrig komma? Var det hans
afsikt att tortera henne? Han väntade emeller-
tid ej på svar: »Tror ni, att fröken Lavén
tycker litet, litet om mig?» frågade han.
Det var, som om en kall hand kylande lagt
sig på Elines panna, hon kände, att hon
blef lika blek, som hon förut varit röd, och
i stället för dimman nere i dalen såg hon
371
stora, underliga figurer sväfva fram och
tillbaka, de kommo allt närmare; hu, hvad
det var kusligt. . . Hon for med handen
öfver ögonen för att se klarare, hon reste
sig med en öfvermänsklig ansträngning.
»Jag mår så illa,» sade hon, och i nästa
ögonblick var hon försvunnen bakom berget.
Kandidat Sallberg satt länge kvar och
tänkte: »Hvad gick åt henne? ... Blef hon
ond ?... Hon, som alltid varit så vänlig
mot mig ...» Och så gick han hem.
»Du ser så blek ut, du längtar väl hem,»
sade fru Brand samma dags afton till sin
dotter. »Du är ej van att se så mycket
människor, och inte tror jag att det är
nyttigt för dig,» fortsatte hon, »människor
äro så dåliga nu för tiden, annat var det
i min ungdom . . . Akta dig Eline, du kan
ej tro hvad jag är rädd om dig. . . Den
där kandidaten ... ja, han är den snällaste
man jag sett, men jag skulle aldrig våga
att släppa ut dig, Eline, aldrig . . . världen
är så ond, Eline ...»
Fru Brand fick aldrig sorgen, att se sin
dotter draga ur hemmet. När Elines jämn-
åriga kommit nt till skilda arbetsfält eller
egna hem, satt hon själf kvar i sin mam-
mas lilla förmak och sydde korsstyng; hon
hade det så bra, visst hade hon skäl att
vara tacksam . . . Och hur det gick med
henne, när hon blef ensam i det gula hu-
set ... ja, det hör inte hit. . .
–––- ❖–––-
I inackorderingsMgan.
Ett sista inlägg och redaktionens slutord.
IX.
Mötas på halfva vägen ...
Î
nnan diskussionen i denna fråga nedlägges, vill
äfven jag »draga ett strå till stacken». Det
första villkoret för trefnad i ett inackorderings-
hem synes mig vara att såväl värdinna som in-
ackordenter stå på ungefär samma bildningsgrad
och äro af likställig samhällsklass, samt att den
förstnämnda är nog lycklig att äga ett godt, jämt
lynne och ett tillmötesgående väsen, hvilket
inger förtroende och vänskap bland inackorden-
terna. Äro sedan de öfriga familjemedlemmarne
mindre taktfulla (hvilket ju kan vara händelsen
med t. ex. husfadern, som möjligen har ett häf-
tigt, uppbrusande lynne), betyder detta då icke
så mycket, ehuru det naturligtvis mången gång
är obehagligt för såväl den ena som den andra.
Husmodern måste dock vara n:r 1, af henne
fordras allt: hon skall utjämna kantigheterna,
hon bör tyst fördraga mången misstämning från
sin omgifning. Hon skall på ett vänligt moderligt
sätt bemöta sina skyddslingar, så att de känna
med sig, att de hafva ett hem, isynnerhet om
dessa utgöras mest af unga flickor. Alla böra
med förtroende kunna nalkas sin värdinna (hvil-
ken ej får favorisera någon särskildt) för att be-
gära hennes råd i ett som annat. Då först för-
nimmes hemlifvets sanna anda.
Jag medger, att en stor del af de unga flickor,
som komma upp till Stockholm från de mindre
städerna eller landsbygden, oftast blifva så in-
tagna af storstadens många behag, att de mindre
fråga efter trefnaden i det nya hemmet. Blott
de få sitt komfortabla rum, sin goda mat och
uppassning, se de sedan helst att de få sköta
sig själfva och de nöjen de ha tillfälle tillgodo-
göra sig.
Men — utom dessa yngre damer finnas ju
äldre, hvilka sätta ett högt värde på trefnaden
i hemmet, de böra känna detsamma, som de en
gång förr gjort vid egen härd. Värdinnan skall
finna sitt nöje uti att kunna bereda dem det. Öppna
din salongsdörr för dem alla, sällskapa de långa
vinteraftnarne med dem, och försök att göra
hemlifvet så angenämt som möjligt. Du får ej
blott och bart ägna din tid åt mat och dryck
{då först får inackorderingsväsendet karaktären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
