Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 47. 25 november 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 IDUN
O
«
fe!
IQ
S.p’*
fȕ
Il B
Pî a> o:
&aa
pï%
is
©5K"
?"
m
0’b
*
Den gamla frun betraktade henne forskande.
»Ja, Johan är icke sådan han borde. Men är
du så säker på, att ni hade så mycket mera ge-
mensamt förut.»
»Ja, ja visst. Hvad menar svärmor?»
»Å, jag vet inte så riktigt, hvad jag menar,
men jag känner mig bedröfvad.»
»Säg ut allt hvad svärmor menar,» bad Bosa,
som lärt sig hålla af den milda, gamla frun.
»Nåja, lilla barn. Det förefaller mig som om
du aldrig känt något behof af gemensamhet i
hans sträfvanden, men däremot nu i nöjen och
världslighet.»
Eosa spärrade upp ögonen.
»Hvad, hvad säger svärmor?»
»Jo, barn, jag säger att du varit en oförstån-
dig liten hustru, och det är endast fruktan för
att saker och ting skola gå alldeles i sär, som
kommer mig att tala ut, och jag tror det är lät-
tare och rättare att vända sig till dig, än till
min son.»
Och hon framlade i milda men tydliga ord
Johans ensamma tunga sträfvan och Eosas bri-
stande vilja att uppfatta, och underlätta den.
Hon kunde inte hjälpa, att hon tyckte, att Eosa
fört en mera sorglös och onyttig tillvaro, än hon
såsom en fattig mans hustru bort göra.
»Och detta säger du mig först nu,» utbrast
Eosa med bruten röst. »Och du tänkte allt detta
om mig och visade dig dock alltid så vänlig och
tillfreds med mig.»
Den gamla frun skådade med en förskräckt
blick in i Eosas heta, förebrående ögon.
»Ja, lilla barn, vänlig kände jag mig alltid
mot dig. Men jag har nog varit en stor egoist.
Ser du, man blir lätt skygg och feg, då det gäl-
ler ens sons kärlek. Och det är en så vansklig
sak för en svärmor att söka råda och leda sin
svärdotter. Tror du, att det skulle tjänat något
till, om jag sagt dig detta förr?» Hon klappade
Eosas hand och såg på henne med en bedröfvad,
urskuldande blick.
»Nej, jo,» sade Eosa dröjande och bittert.
»Men det hade nog blifvit, som du fruktade,
att du fått betala omkostnaderna,» tilläde hon
ärligt.
»Ja, barn, då önskar jag nu att jag erlagt dem.»
»Har Johan beklagat sig för dig?» frågade
Eosa passioneradt.
»Nei, mitt barn. Men den elaka satir och
hänsynslöshet, som blifvit honom en så stygg
vana, afslöjar hans sinnesförfattning. Erfaren-
heten skärper blicken, och en mor anar och för-
står mycket, som aldrig utsäges.»
»Men mor, ytlig och själfvisk som jag är, så
omfattade jag dig med ett barns känslor och
—- mor, du har nog rätt: det var din tystnad
och mildhet mot mig, som lärde mig det. Men
ack, din kärlek kunde jag aldrig äga, och Johans
har jag förspillt.»
»Nej, det gifve Gud, att du inte har; men nu
kommer din tid att vara’ tålig och fördragsam.
Jag är långt ifrån nöjd med Johan mer.»
»Hvad, hvad skall jag då göra? Sträfva nu,
när det ej behöfves, det blir att gifva honom
ett tacksamt ämne för hans satir.»
»Nej, men var tålig och kärleksfull, stilla och
lugn. Kärleken blir din bäste vägvisare.»
Den själfviska lilla Eosa hade fått en törn i
hjärtat, som tog glädtigheten ur hennes öga och
gjorde hennes väsen stilla och försagdt. Hon
hade känt sig så fullkomligt säker i besittning
af mannens kärlek, men tviflet om att längre
äga denna fyllde henne med sorg och kränkte
i grund hennes tillförsikt till sig själf och öfver-
modet i fråga om oemotståndligheten hos hen-
nes lilla person. Den hårda glimten i hans öga
kylde henne ända i hjärtegrunden, hon dristade
aldrig mera att ens försöka något af sina forna
små konstgrepp för att tjusa honom.
Det gick långa tider om, innan Wide ens lade
märke till sin hustrus förändrade väsen, men
då han ändtligen gjorde det, blef han mildare
och hans bitande anmärkningar upphörde små-
ningom alldeles.
»Jag är rädd du tappat förmågan att njuta af
våra förändrade villkor, lilla Eosa?» sade han en
dag med ovanligt vek ton och betraktade henne
uppmärksamt. »Är du säker på, att du är rik-
tigt frisk?»
»Ja, nog är jag frisk,» sade hon och fick tårar
i ögonen, »men njuta af välståndet kan jag inte
längre. Jag tog mitt i förskott,»
Han fick ett förundradt uttryck och frågade
mildt hvad hon menade.
Då brast Eosa i gråt och aflade den mest för-
krossande syndabekännelse.
»Stackars lilla Eosa,» sade han vekt. »Du är
för skoningslös mot dig själf och för skonsam
mot mig; men nu lämna vi det kapitlet. Vi
hafva nog kommit ifrån hvarandra, det skulle
vara fåfängt att söka förneka det. Men vi skola
väl försöka att återfinna hvarandra. Jag vet
knappt, hvad för en ond ande, som farit i mig,
sedan medgångens dagar började; men jag har
känt mig bitter mot dig och de flydda åren och
hela världen.»
»Det behöfdes för att sent omsider öppna mi-
na ögon,» sade lilla Eosa undergifvet. »Men
vill du försöka att glömma och förlåta, att jag
blott varit dig till en börda i stället för till en
hjälp i nöd. och lust? Och vill du försöka ha
öfverseende med mig, Johan? Min kärlek är dock
starkare än min själfviskhet. Och jag skulle
aldrig trösta mig, om jag har förspillt din kärlek.»
De sutto helt stilla och tankfulla, deras öm-
. hetsyttringar voro, efter den långa tiden af kall-
sinnighet dem emellan, blott blyga och tillba-
kadragna, men han satt med hennes hand i sin,
medan skymningen mildt och stilla sänkte sig
ned öfver dem.
När Johan på kvällen måste gå ut på ett sam-
manträde, sprang lilla Eosa bort till sin svär-
mor, kastade sig i den gamla damens armar
och sade, att hon hoppades att allt åter skulle
bli godt — bättre än det någonsin varit.
–––- *–––-
Innehållsförteckning:
Gustava von Schéele ; af Anna Kockum. (Med porträtt.)
— Sol är förmer än guld; af Anita. — »Hemmadottern»;
för Idun af B. E. — I inackorderingsfrågan ; ett sista in-
lägg och redaktionens slutord. — Adelina Patti — svensk
friherrinna 1 — Snorres rimkrönikor. XI. — Nyttiga jul-
bref _ När det lider mot aftonen; skiss för Idun af So-
phie Linge. — Huslig ekonomi; efter d:r Cleves föreläs-
ningar. VI. — Från lduns läsekrets. — Ur notisboken. —
Teater och musik. — I nöd och lust ; skiss för Idun af
Göril. — Tidsfördrif.
iïc
äg
&
3
ö
a.
g ;
& ;
C
a
s
CD*
ÏI
*1
§0
CO Jî
(12
tö
ro
ja
o
ö
3. B
Bidrag mottagas med tacksamhet.
TIDSFÖRDRIF
’mm
Logogryf.
Lugn står jag alltid under världens
äflan,
Men tar på sätt och vis dock del
däri.
De lärdes teser och de dårars skräf-
lan
Mitt inre ständigt blandar sig uti.
Det kan förgifta dina sunda tankar,
Kan såra dig och röfva sinnesro.
Det kan ock lugna känslorna i svall-
ning
Och lysa lycka in i ensligt bo;
Det kan förtala, ljuga, hyckla, döma,
Och det kan öppna fängslets dystra
port;
Det kan ock lyckligt komma dig att
glömma,
Hvad ondt din nästa emot dig har
gjort;
Det kan upplyfta dig till lyckans
höjder,
Till ryktets Eden med dess lager-
krans,
Kan ge dig kärleksve och kärleks-
fröjder,
Kan lugna dig, kan röfva bort din
sans.
Ja, tårar, löjen, hat och kärlek födas
Utaf mitt inres oliktydda språk.
Jag ännu aldrig af dess verkan stör-
des,
Kritiklöst vållar jag all världen bråk.
Hvad språkar muntert om när vå-
ren kommit?
Hvad som däröfver löper ock ibland.
Och om så icke är, hvad kan du
göra?
Hvarmed en gud en gång har kört
i spann.
Ett djur utaf ett släkte som bär —
hvad?
Hvad äger katten som ej grisen har?
En kroppsdel nämnd uti en pro-
fetia.
Ett gods du känner, där en drott-
ning var —
Jag säger icke hvilken, gissa bara!
Hvad som man finna kan i dagligt
bröd.
Ett trefligt sällskap. Nämn så ett
pronomen.
Hvad finns till färgen olika, än röd,
Än hvit, än gul, än grå, än svart,
än brun?
En tuktad samling. Hvarur stoden
togs.
Hvad ungdomen har varit, är och
blifver.
Hvad sände landet ut, förrn slaget
slogs?
Hvad mycken skada gör, fast han
är liten.
Hvad finns i många former och fa-
soner ?
En som kan vara varm, fast den är
sliten.
Hvad lockat mången ifrån rätta
vägen?
Af människor förfärdigade nästen.
Ännu en del af kroppen nu mig
sägen.
Och nu så kan det vara nog för-
resten.
Amalia.
Palindromer.
Eättfram jag seglaren leder,
Bakfram jag hvila bereder.
Eättfram jag hoppar så lätt
Uppå mitt bakfram så nätt.
Siri K—n.
Ordspråks-aritmogryf.
1
2
3
"T
2
3
4 1
4 5 6 7
8I
5 2 7 9
6 10 11 12
7 6 12 13 14 15
C
O
“
1
14 16 10 17 6 12
9 i 17 18 11 8 12 9 15
10 14 19 15
11 20 1
12 1 9 10
13 9 12 21 22 14
14 21 17 1 8 10
15 1 9 15
16 10
L
17
F 23 4
L
18
I11
14 9 18 15
i
191 5 24 9 14 1 3 18 IM
Orden beteckna:
1) vokal, 2) konsonant, 3) konso-
nant, 4) vapen, 5) musikterm, 6)
ljud, 7) mansnamn, 8) fisk, 9) en
ömtålig tingest, 10) en sort skal,
11) vokal, 12) ej utan värde, 13)
rotfrukt, 14) tillbehör till ett fisk-
redskap, 15) fågel, 16) vokal, 17)
järnvägsstation, 18) kvinnonamn,
19) kunglig begrafningsplats.
Äro orden rätt lösta, bilda bok-
stäfverna i den lodräta mellersta
radens rutor, lästa uppifrån och ned,
ett ordspråk.
Moster Lisa.
Förvandlingsuppgift.
Den lilla damen med plymen å
gröna själen är Pehr Hages kusin
Diken L.
I annan ordning satta, bilda de
bokstäfver, som ingå i denna me-
ning, två rader ur ett poem af B.
E. Malmström.
Pensé.
Rebus.
@ 0 0 0 000000
Moster Lisa.
Lösningar.
Logogryfen : Obeständighet : snitt, bot,
sot, het, ’Don, ett, nio, tio, sond, steg, si-
den, nät, Odin, bonde, _ stig, stese, sigte,
näste, beting, stöd, bi, bind, ton, ben, bäst,
get, bit, botten, son, id, bot, ed, idet, bog,
en, gistet, ände.
Bortplockningsgåtan : Broderi: broder, ro-
ber, Ebro, bro, Ob.
Kedjegåtan: Kanada: 1) Kampania, 2)
Arkansas, 3) Nebraska, 4) Aberdeen, 5)
Dholagir.
Bokstaf’suppgiften : Amerika-—Spanien : 1)
ananas, 2) mikroskop. 3) Eleonora, 4) Ru-
ben, 5) inuti, 6) Kinnekulle, 7) Aachen.
Ordgåtan: Socker—honung : 1) Schah, 2)
oro, 3) citron, 4"» kukeliku, 5) en, 6) råg.
■ist*
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0380.html
