Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 25 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 375
TEATER f|och|1 AVUS1K. fI
Kungl. teatern, som under de senaste veckorna
flitigt repeterat Stenhammars nya opera »Tirfing»,
antages kunna uppföra densamma första gängen
fredagen den 2 instundande december. Den nya
operan motses med lifligt intresse inom vid-
sträckta kretsar.
Södra teatern har äter ett program, som väl
förtjänar ses af alla, de där älska ett harmlöst
löje. Den lilla förpjäsen »Svärmödrar» är visser-
ligen en mycket obetydlig historia, men göres
njutbar genom fröken IJjorths uppenbarelse som
den sötaste unga lilla fru. Labiches därefter
följande lustspel »Sä pudrar man folk» äger där-
emot i sin kvickhet och träffsäkra karaktäristik
de bästa inneboende betingelser att göra lycka.
Det är en lustig satir öfver hederliga hvardcgs-
människor, som vilja synas för mer än de äro,‘
och som därför söka »slå puder» i ögonen på
hvarandra. Det har en äkta Bergströms-roll —
och hvad kräfves mer för dess framgång? -—
samt därtill tacksamma uppgifter, väl lösta, för
fruarna Forneil och Bergström, hrr Hagman, B.
Wagner m. fl.
Fru Agathe Baeher-Grandahl gaf i förra veckan
en konsert i Musikaliska akademins stora sal
härstädes med biträde af fru Dagmar Möller.
Konserten, vid hvilken uteslutande utfördes ton-
sättningar af fru B.-G., bief en fullständig succès
för konsertgifvarinnan, som torde fä räknas till
samtidens mest begåfvade tonsättarinnor. Hen-
nes pianostycken äro präglade af fantasi och en
rikedom pä målande detaljer, som stundom ver-
kar betagande. Bäst förefaller hon oss dock i
sina romanser, och en bättre tolk för dessa än
fru Möller hade hon näppeligen kunnat få. De
väckte ock formlig sensation, flere af dem, och
ett par tre stycken måste omtagas. Den full-
taliga publiken var särdeles belåten med sin
afton och belönade de uppträdande med det lif-
ligaste bifall.
En Lindbladsafton gifves nästkommande onsdag
i Vetenskapsakademiens hörsal af fru Emelia
Walter, f. Spångberg. Fru \\\. som genomgått
konservatoriet härstädes och sedermera studerat
i Paris, har, om vi ej missminna oss, före sitt
giftermål med n. v. professor A. Walter i Göte-
borg, konserterat härstädes.
–––- —*–––––-
I nöd och last.
Skiss för Idun af Göril.
B
örtjust och upprymd gick Johan Wide om-
kring och visade sin mamma det efter nu-
tida fordringar ganska anspråkslösa bo, som han
med sin unga fru om ett par dagar skulle taga
i besittning.
»Enkelt är här ju, förstås, men i alla fall bra
trefligt, tycker jag. Och jag hoppas Posa skall
bli nöjd.»
»Ja, den flicka vore väl underlig, som inte
blefve nöjd med ett sådant hem, när hon får
dela det med den hon älskar. Pappa och jag
började mycket blygsammare. Och Posa är ju
uppfödd i anspråkslösa villkor.»
»Ja, min .lilla fästmö blir nog nöjd, äfven om
hon måste underkasta sig en och annan liten
försakelse. Men jag ville så gärna att hon skulle
få ett riktigt vackert och inbjudande intryck af
sitt hem, då hon inträder här.»
»Salongen är då ett verkligt vackert rum, oak-
tadt möbeln ju onekligen är billig, och matsalen
riktigt stilig. Jag tycker, du har ordnat ett rik-
tigt vackert och bra litet bo, gossen min.»
»Och svärmor och svärdotter skola säkert för-
stå och tycka om hvarandra, och allt skall blifva
fröjd och gamman,» sade han muntert och klap-
pade om sin ståtliga mamma.
Modern nickade, men såg litet fundersam ut.
Hon visste nog, att hennes anpart i sonens hjärta
hädanefter skulle bli inskränkt nog, men hon
var alltför förståndig för att icke vara beredd
att utan knot underkasta sig en dylik ödets lag.
Så togo de unga sitt hem i besittning, och
allt vardt »fröjd och gamman», såsom Johan hop-
pats. Men så var också svärmor själfva grann-
lagenheten och hänsynsfullheten, och om hon än
tänkte ett och annat, yttrade hon aldrig en åsikt
i något, som rörde de ungas angelägenheter.
»Vi få visst försöka att lefva litet beskedligare,
min lilla Rosa,» sade Johan, då det första året
var gånget. »Skulle du inte vilja föra hushålls-
bok, så kunde vi bättre se, huru vi skulle kunna
inskränka oss. När jag sedan en gång blir skuld-
fri karl, så skall du få se på annat,» sade han
lekfullt och drog sin täcka lilla hustru intill sig.
Så svann ännu ett år hän i solskenslycka,
trots missräkningen öfver att det barn, vid hvil-
ket de fästat så många känslor af hopp och
glädje, dog vid födelsen. Men Rosas lif, som
sväfvat i fara, var räddadt. I sin tacksamhet
häröfver glömde mannen sin missräkning och
slösade tusen ömma omsorger på sin unga hustru.
Och lilla Posa tröstade sig småningom, och un-
der sin långa konvalscens njöt hon af att vara
så älskad och omhuldad.
Men från denna tid blefvo Rosas hälsa och väl-
befinnande det ständiga föremålet för hennes
intresse. Svärmor och doktorn tillrådde henne
slutligen att inte för mycket tänka på nerverna,
utan söka förströ och sysselsätta sig. Men Rosas
man gjorde sitt bästa att klema bort henne och
hon förblef lika ömtålig och pjunkig, trots hon
snart åter såg lika blomstrande ut. I samma
mån som den lilla frun blef alltmera loj och
klemig, började mannen se en smula trött och
jäktad ut.
Gamla fru Wide var i sitt sinne inte riktigt
glad. Hon tyckte, att hennes gosse fick sträfva
för mycket, och hon var inte längre riktigt nöjd
med sin svärdotter. Hon tänkte på de första
åren af sitt eget äktenskap. Hon hade som en
ganska bortskämd flicka trädt ut ur ett förmöget
föräldrahem för att dela mannens anspråkslösa
villkor. Men icke hade hon likt denna lilla för-
klemade Rosa — som dock utgått från ett fat-
tigt hem — gått omkring som en sorglös, onyt-
tig varelse i mannens hem och öfverlämnat ar-
betet och sträfvandet åt honom allena. Hon
skulle tvärtom funnit en sådan ställning föröd-
mjukande. Honom ålåg det att förvärfva pen-
garna, men hon, huru hade hon inte genom om-
tanke och flit sökt gifva drygsel åt hans tunga
mödors lön. Och huru lyckliga och glada hade
de icke sträfvat sig fram till oberoende och ett
begynnande välstånd, då maken plötsligt dog,
lämnande åt henne, sina mödors trogne kamrat,
att på egen hand draga fram sonen.
Hon skulle velat väcka sin lilla svärdotters
ambition, men för blotta råd och antydningar
var den för svårväckt. Den dag kunde dock
komma, då lilla Rosa genom oförstånd och själf-
viskhet tröttat ut mannen och förspillt hans kär-
lek. Gamla fru Wide höll sig allt mera borta
från sonens hem, ty hon kände annalkande be-
kymmer i luften och det var svårt att se sonen
och nödgas förblifva stum; men ställningen af
svärmoder gjorde henne ej till den rätta att
kunna öppna Rosas ögon.
»Nej, Rosa lilla, detta går inte,» sade Johan
Wide vid nästa nyårstid, »vi lefva högre än vi
böra, så länge jag har mina studieskulder att
amortera. Kom skola vi göra ett litet öfverslag
af mina affärer.»
»Söta du,» sade lilla frun och satte sig smek-
samt intill honom, i det hon kokett och rådlös
blickade ned på titelbladet i sin hushållsbok
med dess tillägnan åt svenska husmödrar och
måtto: ’Hon ser till huru det i hennes hus till-
står och äter icke sitt bröd i lättja’. »Jag har
verkligen försökt att vara så rysligt sparsam.»
»Ja, det var bra, min lilla vän, men vi få för-
söka att införa en smula metod i vår hushåll-
ning,» sade den ordentlige, men opraktiske man-
nen, som så väl förstod att arbeta och sträfva,
men som skulle behöft en liten praktisk och
förståndig hustru, som kunde besparat honom
omtanken för den husliga ekonomien.
Han förde gång efter annan samtalet med sin
lilla fru in på sparsamhetskapitlet. Men resul-
taten blefvo af föga praktisk betydelse. Rosa
underkastade sig än en, än en annan försakelse
af någon liten bagatell och sökte därpå inhösta
ett välförtjänt loford af mannen. Men denna
såg numera oftast blott trött ut, och det var
som om det börjat föresväfva honom huru litet
den sortens sparsamhet på det hela betydde.
Småningom började Rosa känna sig försum-
mad. Johan hade icke längre samma blick för
hennes små önskningar som förr, och han var
inte heller så kärleksfull och smeksam af sig.
Men det värsta af allt var, att han på sista tiden
jämt börjat slå fram om, att mamma brukade
så och mamma gjorde så. Detta sårade Rosa,
och hon var inte långt ifrån att tillräkna sin
sparsamma svärmoder ansvaret därför.
Alla mannens försök att väcka sin lilla frus
husmoderliga ambition studsade emellertid mot
den leende naivitet, hvarmed hon helt och hål-
let gick upp i tillbedjan af sin lilla person och
i föreställningen om att vara till blott såsom sin
mans ögonlust och fägnad. Slutligen uppgaf
mannen alla vidare försök att genomföra några
reformer i hushållsväg och slog sig i stället med
seg ihärdighet på det han förstod, nämligen att
arbeta.
Då Rosa numera blott sällan hörde talas om
klena tillgångar, upphörde hon alldeles att hysa
några bekymmer i den vägen och lade högst
sällan band på sin smak för små extravaganser.
Men hon var svartsjuk på detta arbete, som allt-
mera drog hennes man ifrån henne. Han log
matt, när hon beklagade s!g, under det hon fladd-
rade omkring honom. Han visste nog, hvarför
han behöfde söka sig extra inkomster, så att
arbetet drog honom så mycket ifrån henne. Allt
hvad han förtjänade rann ju liksom genom ett
såll. Det var vid mer än ett tillfälle han blef
trött på allt Rosas ömma joller, som innebar
så litet verklig förståelse och samkänsla, och
han tyckte, att hans husliga lif erbjöd en nog
klen valuta för hans tunga sträfvan.
Kom så ändtligen den dag, då Wide var skuld-
fri. Innan han knappt hunnit njuta behaget och
lättnaden häraf, gynnade honom den oväntade
tur, att han erhöll direktörsplatsen i ett nybil-
dadt bolag, hvilket med ens försatte honom i en
synnerligen fördelaktig ekonomisk ställning.
»Gifta er, ämnar ni gifta er på den platsen?»
sade han åt sin efterträdare i tjänsten, när den-
ne gjorde honom sin visit.
»Ja,» smålog denne, »det tänkte jag verkligen.
Lönen är ju redan nu inte så illa och med löne-
förhöjningen hvart femte år, så...»
»Ja, men man gör oklokt i att gifta sig för
ung,» afskräckte Johan Wide.
»Bry er inte om, hvad han säger. Han har
minsann inte själf lefvat, som han lärt. Och
jag kan då intyga, att man kan lefva lycklig och
nöjd med endast den lönen.» Och lilla Rosa
kastade en lekfullt onådig blick på sin herre
och man.
Han skrattade litet kort och bytte om sam-
talsämne.
Rosa var i full färd med att ordna den nya
större bostad, de nu slagit sig ned i, och hon
utvecklade en verksamhet och ett sakförstånd,
som man knappast skulle tilltrott henne. Ja,
det visade sig att fru Rosa nu funnit det lämp-
liga fältet för sin förmåga, ty arrangera och kom-
mendera en stor tjänstepersonal, det kunde hon,
och det var tydligt nog, att hon nu kommit på
sin rätta plats i lifvet. Den rikt försedda bör-
sen delade mannen troget med henne, däremot
visade han sig mindre benägen att deltaga i
hennes sällskapskrets och förströelser. Han
hade så innerligt väl kunnat undvaras förut vid
hennes talrika, men blygsamma små förmiddags-
bjudningar; men nu, när hennes umgängeslif
inrättades i en större stil, behöfdes en kavaljer
och en värd, om inte för annat, såsom dekora-
tion, Men Wide var föga road af det salongs-
umgänge Rosa åtrådde. Och då tid och till-
gångar nu medgåfvo, att äfven han kunde söka
vederkvickelse och förströelser, ansåg han sig
äga rätt att söka dem på de områden, hvaråt
hans smak och intressen lågo. Han hade med
ens blifvit en förstockad egoist, visade sig retlig
och nervös samt icke så litet bitter och satirisk.
Då den lilla frun emellanåt på lediga stunder
gentemot mannen pröfvade sina små tjusnings-
försök och konstgrepp, inskränkte han sig nu-
mera till en ganska passiv roll. Han hade blif-
vit en smula trött på kyssar och.kutter och midt
under hennes ansträngningar att dåra honom
kunde han helt kritiskt sitta och lägga märke
till de små rynkor, som uppstått vid ögon och
mun, och inse att hennes ungdomscharme nu-
mera väl behöfde en utstuderad toalettkonsts
hjälpmedel för att göra sig gällande.
Men för Rosa fick mannens ömhet ett ökadt
värde, i samma mån den förvägrades henne. Och
när den dag kom, då hon började tvifla på att
längre äga hans kärlek, kände hon sig riktigt
olycklig.
»Johan är så besynnerlig och nyckfull nume-
ra,» sade hon en gång halft förtviflad till sin
svärmor. »Vi voro mycket lyckligare, då vi voro
fattiga,» tilläde hon naivt.
»Såå,» sade den gamla frun mildt.
»Ja, han lämnar mig så mycket ensam och är
inte alls kärleksfull och vänlig,» sade hon med
gråten i halsen.
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg och bostäder, allt på stället — utan bortiörande af möbler. a
Rikstel. 34. —■ Kontor: Brunkebergsgatan 3j_B. — Allm. Tel. 7494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
