Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 9 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 !DUN 1398
Till sängkammaren hör gärna en skärm
i tre eller flere veck, en möbel som här är
mera praktisk och användbar än i salongen,
där den vanligen endast är »til lyst». Denna
skärm bör vara lätthandterlig, den bör ock-
så vara klädd med ett ljust tyg, öfverens-
stäminande med rummets öfriga stoffer och
lätt att aftaga för tvättning.
Möbleringen i öfrigt innesluter en hvil-
soffa eller chäslong samt fruns byrå och
herrns chiffonier. Den förra plägar allt för
ofta blifva ett slags »athénienne» eller upp-
lagsplats för just de fula prydnader som på
ett eller annat sätt, vanligen »lysningspre-
sentvägen», kommit till huset. En bättre
användning för den är såsom toalett, då
den med sin draperade spegel kan göra en
synnerligen behaglig dekorativ verkan. Bland
alla de toalettbord i växlande former, som
under tidernas lopp framkommit, äro de
både enklaste och vackraste dessa helt
draperade bord med löst stående draperad
spegel, hvilka voro typiska för 1700-talets
senare år och ännu rätt ofta begagnas.
Ett aunat slag af bord minst lika behöf-
ligt är »nattduksbordet», ett för hvarje säng-
plats. Bäst äro dessa utan den duk, som
nam.net innebär och som den kvinnliga fli-
ten så gärna vill förse dem med. På de-
ras hyllor eller på en särskild vägghylla
förvarar man de böcker, man älskar mest
att läsa, de gamla vänner på hvilkas blad
man finner glömska af dagens äflan och
oro, och med hvilkas hjälp man under några
korta stunder förflyttas från verklighetens
värld in i fantasiens, för att, sedan då man
lagt boken ifrån sig och släckt sin lampa,
få sjunka hän i sömnen, som stillar tankarna
och jagar bort bekymren.
1
Htfad skall man gifva
drickspengar?
För Idun af Resa.
(Forts. o. slut.)
Till kusken beräknas femtio öre för skjutsning
från och iika mycket för skjutsning till station,
som sammanslaget: lämnas vid sistnämnda till-
fälle, då det är en privatkusk det galler. Bar
han haft extra körning, hämtning o. s. v. för en
gästs räkning, gifves naturligtvis mera. Att där-
emot, som många för sed hafva, lämna kusken
drickspengar, när någon af husbondefolket bju-
dit på promenädåkning och själf medföljer, är
ofint, så väl å den giftandes sida som ännu mer
af ägaren att låta det ske. Den höflighet, som
förbjuder sådant, förstå sig engelsmännen på,
och ’ det skulle kunna ges exempel på, huru de
vid inbjudan till sitt hem ej ens tillåtit gästen
att anskaffa järnvägsbiljetten — ej därför att
ömmande ekonomiska förhållanden förelegat, utan
endast af finkänslig önskan, att ett besök, som
gjorde dem själfva ett nöje att mottaga, ej skulle
ställas i förbindelse med någon penningeutgift
för gästen. Tankegången är onekligen vacker
och värd att taga vara på — för den som kan,
men <iet är nog ofta så, att de flesta af dem,
som äro i en ställning som, låter en dylik fri-
kostighet, begagna den icke, och för andra, som
nog gärna skulle vilja utöfva den, faller det sig
för dyrbart.
Jag talade något om drickspengar till kusken,
låt mig i sammanhang därmed fälla ett godt ord
för hans närmaste man, skjutspojken. Ej den
’snaksame’, oförbrännerliga norska skjutspojken,
som guppande dagen lång på karriolens baksäte
pratar med all världens folk om all världens ting
och når en fast otrolig slagfärdighet och tillför-
sikt, — den håller sig nog framme, — men för
vår egen svenska skjutsgosse, som man någon
gång råkar på, när man tagit af från de stora
stråkvägarna, där järnbanan stryker fram, och
färdas landsvägen efter med häst och vagn. Ar
vädret riktigt dåligt och gement, händer det ej
sällan, att när ekipaget, som man beställt från
åkeriet eller gästgifvaregården, kör fram, har den
ordinarie kusken eller drängen, eller hvad nu den
vuxne körsvennens titel är, tagit ledigt och låter
i sitt ställe den eldiga springaren tyglas af en
liten ömkansvärd figur, som med kutig rygg inom
en vidlyftigt tilltagen sorts livrékappa och för
tidigt allvarliga drag bär vittne om för hårdt
arbete, bristande hvila, ja, nog också om en be-
handling, som ej alltid varit den bästa.
Tag ej tillfället i akt att vara sparsam och gifva
mindre åt en sådan pojke, än du ansett dig kun-
na göra åt en vuxen karl. Öfverhufvnd taget,
låt ej din drickspennings storlek bero på den
mottagandes mer eller mindre imposanta före-
teelse, utan på den tjänst han gjort dig. Denna
enkla handling af rättvisa bär belöningen med
sig, och det är förvånande — det är af egen er-
farenhet jag talar — hur den tacksamt öfverraska-
de blick, som lyser upp t. ex. en stackars skjuts-
pojkes anlete, när han mottager sin skärf i dricks-
pengar, kan följa gifvaren som ett godt minne,
medan han lyckligt framkommen till sin bestäm-
melseort njuter skydd och hvila och vet, att hans
körsven i ur och skur färdas vägen tillbaka.
Många, många återstå ännu, med hvilka man
icke enligt gängse bruk kan komma i beröring,
utan att låta drickspengarna droppa dem i hän-
derna. Hotellets portier skall efter en eller två
dagars uppehåll där ha sin krona och två eller
tre, om vistelsen blir något längre och han med
upplysningar och tjänster stått den resande bi.
Kyparen på restauranten väntar sin tioöring,
sedan han ställt framför gästen en kopp kaffe,
te eller dylikt. Summan ökas efter beställningens
storlek, och icke ens ett fruntimmer anses vara
fullt honett, om ej likviden för en middag med
några rätter serverad för fyra, fem personer, åt-
följes af minst en krona för uppassning. Om
därtill, som på finare ställen utomlands, — mig
veterligen har bruket ännu ej nått Sverige, —
särskild inbasserare finnes, som när gästen ön-
skar lämna lokalen, på kyparens anmodan in-
finner sig för att uppbära betalning för intagna
förfriskniugar och så väl som kyparen väntar
sina drickspengar, men i den propotion större,
som hans ställning är förmer än den sistnämn-
des, är det ju ieke underligt att endast utgiften
för drickspengar för en resande kan blifva be-
tydlig nog.
Innan jag afslutar mitt vanskliga försök att
bringa ett sorts metod i drickspenningsystemet,
vill jag nämna några ord om, hvarför jag ej sökt
lösa frågan genom det enkla sättet att för-
orda, att drickspengarna helt och hållet afskaffa-
des. Försök härtill ha gjorts, föreningar ha .till
och med, om jag ej missminner mig, vant på
förslag att bildas med detta mål i sikte, men
när intet resultat har följt, tyder det på att den
stora allmänheten hvarken vill eller kan fullt
biträda ett sådant förslag. Den vill det icke i hvad
som gäller privathemmen, där drickspengarna,
eller hvad man med ett bättre ord vill kalla
denna uppmuntran till tjänarna, är det enda
sättet for gästen att visa dem erkänsla för det
ökade besvär, hans uppehåll i ett främmande
hem medför. Ty det är ökadt besvär, glömmen
det icke I fruar och fröknar, edra besök hos
vänner och bekanta åsamka, i bästa fall endast
tjänarna, och det är ej mer än rätt, att någon
ersättning lämnas därför, ja, jag tror till och
med de flesta af oss icke ens skulle vilja slippa
därifrån. Vidare, den stora allmänheten förstår,
att på ett hotell eller en restaurant skall natur-
ligtvis uppassning så väl som allt annat betalas,
och det. sker och skall ske i drickspenningens
godtyckliga form, ända till dess tålamodet brister
och man får ögonen öppna för det odrägliga i
detta system. Då kanhända en fast majoritets
påtryckningar skall förmå ’rörelseidkarnas’ skrå
att till alla kunders tillfredsställelse begära er-
sättning för uppassning liksom för allt annat
efter viss bestärnnd taxa. Skulle detta varaut-
förbart? Ja, och jag hänvisar till det förträffliga
hotel! Hospiz i Dresden, där alla drickspengar
äro förbjudna, men afgift för uppassning utgår
med tio procent af den öfriga utgiftssumman.
Skola vi i Sverige någon gång hinna därhän?
Hvem vet, men under väntan därpå är det emeller-
tid vår fulla rätt att söka ordna drickspennings-
frågan för oss på bästa sätt och på en rådvill
fråga: hvad skall jag gifva? söka komma till und-
sättning med råd efter bästa förmåga-
Resa,
^ ^ ^
1AN IDUNS
SËKRETSW
Från en af våra norska läsarinnor — tj» Idun
har äfven sådana — ha vi mottagit följande
hjärtliga rader:
Jiilsen og tak îra en norsk kvinde.
Det er undertegnede en hjsertets trang at sende
»Iduns» ærede redaktion en hiisen og en inder-
lig tak for det åndelige udbytte, der er tilflydt
hende gjennem bladets spalter. — Idun har i
flere år ved en bekjendts imödekommenhed været
hende en stadig gjæst, —• Men en gjæst, selv
den kjsereste, ved vi jo — en gjæst har vi intet
krav på, ingen ret til at beholde hos os; altfor
snart lukkes dören efter det glade samvær, og
— den er borte. Derfor vil hun nu lukke op
for »Idun» som for en af sine egne, og lade den
fæste bo i huset, så den altid kan være at finde
der, så hendes opvaksende ungdom gjennem den
kan lære at kjende og skatte sine frænder hin-
sides Kjöleåi, således som hun selv har lært det,
lære at giæde sig i fostbroderskabet folkene
imellem, det åndelige fostbroderskab, denne af
Gud engang givne fælles grundvold, som ikke
kan rukkes, og hvorpå så mangen herlig byg-
ning kan reise sig. — Og ikke mindst tak for
de svenske kvinders »bi1ledgalleri» ! — De har
fæstet sig i hendes hu, disse åsyn, som — hvert
af dem — bærer sjælens fuldlödige adelsstempel
på sin pande. — De har fæstet sig i hendes hu,
disse sagaer om kvinders mod og bramfri færd,
om kjerlighedens kamp og seier, så skjönne i
sin enkelhed, hvad enten de har rullet op for
livets fest, når den går höiest under jubeltoner
eller for dets travle, jævne arbeidsdag, hvad
enten de så lunt og let har åbnet dör til fyrste-
bolig, eller givet lov at titte ind i stillest jomfru-
kamtner.
Hiisen og tak til den svenske kvinde for det
lysende exempel hun har skjænket sin norske
söster ! Hiisen og tak !
November 1898. En norsk Ester.
NOTISBOKEN
Fröken Eschelsson — professor. Sedan
professor Ernst Trygger anmält att han såsom
ledamot af riksdagens första kammare icke ön-
skade under tiden den 1 februari till den 15 maj
1899 uppehålla professorsämbetet i processrätt,
har juridiska fakulteten beslutit hos kanslers-
ämbetet anhålla ont förordnande för docenten
juris doktor Elsa Eschelsson att under ofvan-
nämnda tid uppehålla den med professorsämbe-
tet i processrätt förenade undervisnings- och exa-
minationsskyldigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
