Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 9 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 1DUN 391
Och likväl skall den blifva
Obs alla dubbelt kär,
Ty midt i snön den minner
Om vårens dag så skärl
Du, gamla, är den blomman,
Du var vårt släktes vår,
Din knoppning gömt vår barndom,
Och — du är ännu vår!
Haf tack för knoppens löfte,
För allt hvad blomman höll,
För allt hvad frukten skänkte,
När kalkens blomprakt föll!
Haf tack från barn och barnbarn,
Haf tack du Farmors Mor! —
Haf tack du vinterns blomma,
I hvilken våren bor!
Willi. Nyström.
Jane Hading mottogs i tisdags middag i
audiens af konungen, som till henne öfverläm-
nade såväl medaljen Literis et artibus som ko-
nungens fotografi, försedd med smickrande på-
skrift. Konungen uppehöll sig med madame
Hading i öfver en half timme och förde henne
själf omkring i olika rum, visande konstverk
m. m.
–––- *–––-
AUS!K.
TEATER § fjOGI
mil
Jane Hading-föreställningarna.
De med så stort intresse motsedda Jane
Hading-kvällarne på Svenska teatern äro nu ett
minne blott — men ett vackert, ett betagande
minne! Det bevisade sig, att den parisiska stjär-
nan kunde både glänsa och värma. Ljusstrå-
larne sågo vi först — vi funno dem briljanta,
men kalla, ty vi voro ännu icke nog känsliga
att förnimma de bleka, oändligt fina värmestrå-
larna i detta ljus. Och så hette det efter de
första föreställningarna: en öfverlägsen teknik,
det är sant, i hvarje detalj medveten om sina
medel och utnyttjande dem med en fenomenal
säkerhet, men dock endast medelbarhet, en glän-
sande yta utan djup! Men vi kommo igen, och
vi fängslades allt mer... Efter hand började
där vakna som ett nytt sinne inom oss, och vi
blefvo mottagliga äfven för de osynliga vibra-
tionerna från detta sällsynta konstnärskap. Vi
började läsa allt tydligare och djupare bakom
detta nervöst skälfvande ansiktsspel, i de smärt-
fullt veka dragen kring dessa bleka läppar, i
det tårade skimret öfver dessa vemodiga ögon.
Det var något obeskrifligt af smekande ljuf kvinn-
lighet, som tog oss, tog oss och höll oss fast
med allt flere och finare spunna trådar. .De
»stora scenerna», de starka utbrottens patos,
som till en början mest blixtrande hade blän-
dat oss, blefvo oss småningom också mest lik-
giltiga, medan den spröda grundton, som hör-
bart klingade fram först i det bäfvande lugnet
mellan ansatserna, blef det helas anda och me-
ning. Och medan Jane Hading genom dessa
fem kvällar spelade igenom den slitna listan af
braskande bravurverk alltifrån Dumas fils’ vid-
underligt tillskapade »La princesse de Bagdad»
intill Ohnets lånbiblioteksromantik i »Le maitre
de forges» och »Kameliadamen» och Dumas igen,
trädde det personliga inom henne allt klarare
fram för oss, till dess vi belt besegrade sträckte
våra i otid resta vapen inför en konstnärlighet,
som gaf själfva själlösheten själ.
Dramatiska teaterns nya program kommer helt
visst att vinna publikens tycke som källa till en
angenäm rekreation i dessa trist gråa december-
dagar. Den lilla enaktskouiedi af Paul Alexis,
som inleder detsamma och bär det långrandiga
namnet: »Den man inte gifter sig med», är emel-
lertid en både spirituel och känslig utläggning
af det äkta parisiska temat, hur en »fri» förbin-
delse genom vanans och kärlekens makt till sist
kan smidas till en lifslång »äkta boja». Stycket
fick ett godt utförande af fröken Jansson, fru By-
ström samt hrr Personne och Hansson.
Bissons därpå följande lustspel i tre akter,
»Svartsjuk», är ett äkta barn af sin kvicke mä-
stare och målar genom en serie lifliga och oemot-
ståndligt skrattretande scener allt det spektakel
en ung fru kan ställa till genom sin oresonliga
svartsjuka. Det är inte mindre än tre lyckligt
afslutade och två tillämnade äktenskap, som äro
på väg att ohjälpligt omintetgöras genom denna
fula benägenhet hos en vacker liten fru, men allt
slutar dess bättre med försoning, harmoni och
kyssar. Fröken Widell gör den svartsjuka lilla
ofrfdstifterskan så lustigt och intagande lifligt,
att man egentligen aldrig kan bli riktigt ond på
henne, och hr Palme sekunderar henne ypperligt
som den stackars plågade mannen. Föröfrigt må
nämnas fruarna Fahlman och Byström, fröken
Bäckström samt hrr Bœckstrom och Ekelund, hvil-
ka samtliga göra sin sak förträffligt. Stycket är
onekligen bland de muntraste i sin muntra genre.
Södra teatern har under veckan bjudit på nytt
program: »Fröken Yrväder» (Mademoiselle Tour-
billon), fars i tre akter af Curt Kraatz och Hen-
rik Stobitzer. De tvänne tyska författarne hafva
här försökt sig på att skrifva en pjäs i den äkta
franska lustspelsgenren och så till vida lyckats
däri, som det hela är rätt roande och bjuder på
ett par ganska originella figurer, men man mär-
ker dock -väl, att stycket ej är ett verk af den
spirituelle fransmannen. Andra och tredje akterna
bjuda emellertid på flere roliga scener, hvilka spe-
la i en fransk kasern, där en hel Dreyfusaffär
i miniatyr utvecklar sig, under det att publiken
fägnar sig åt anspelningarna på moderna fran-
ska militärförhållanden. I titelrollen excellerar
fru Lambert som en veritabel yrhätta, och i den
på chokladpraliner och stora sedlar så frikostige
chokladfabrikantens roll tog hr Gustaf Bergström
oemotståndligt skrattarne på sin sida. Hrr E.
Wagner, Lambert och R. Wagner skötte förtjänst-
fullt öfriga mera framträdande roller, och ehuru
premierepubliken var fåtalig,’hade den dock ro-
ligt.
–––- *–––-
Dh/ina.
En höstsaga af Johan Leoart.
jr¥teliern låg fyra trappor upp och med
r V utsikt öfver Adolf Fredriks kyrkogård.
Liten var den och naturligtvis originel, som
en artistatelier skall vara, isynnerhet som
den man, som bebodde densamma, var en
af de besynnerligaste bland konstens unge
idkare, som jag träffat på.
I ett helt år hade jag nu känt honom,
utan att ändå ha kommit riktigt på det
klara med honom. En högst blandad natur
var han, det var det enda jag kunnat kom-
ma underfund med. Då och då råa, bru-
tala utbrott, ofta glimtar af friskt, naturligt
geni öfver hvad han sade, ofta den naivaste
barnslighet. Stundom trodde jag mig kanna
läsa i hans väsen som i en uppslagen bok
— för att därpå strax finna, att han lik-
som snäckan drog sig in i sitt skal, där
han så alldeles oåtkomlig från hvarje håll
kunde förblifva långa tider.
Jag var intagen af en sällsam sympati
för honom. Och ändock hade vi inga ge-
mensamma, minnen, inga gemensamma vän-
ner. Han stod isolerad bland sina kamrater,
de andra unga artisterna. De begrepo sig
på honom ännu mindre än jag, de förarga-
des stundom af hans brutal-sarkastiska ut-
fall, de höllo sig oftast på afstånd från ho-
nom, liksom från en sensitiva, som. man är
ängslig att röra vid. Men hans begåfning
måste de erkänna, fast de skakade sina huf-
vuden.
»Han är en fantast,» sade de och togo
på sig en min, som vore de fast beslutna
att för evigt beskydda det »sunda och rea-
listiska» i konsten.
Ja, det kunde man då sannerligen säga
om honom, utan att anses öfverdrifva. Jag
minnes, hur förbluffad jag blef då jag för
ett år sedan för första gången trädde in på
hans atelier. Hemska drakar och alla möj-
liga konstbesynnerliga odjur grinade emot
mig från väggarna. Landskap med gula
himlar, rödstammiga träd med gredelina
blad — färgsammansättningar så skrikande,
att till och med en Willumsen skulle kännt
sig frapperad. Meu några äldre kamrater
hade sedermera tagit honom under behand-
ling och »bragt honom till förnuft». Nu
målade han mest svårmodiga, ensliga land-
skap, då och då ett intressant kvinnohuf-
vud i affekterad belysning.
Det var framför ett dylikt han stod den-
na höstmorgon med penseln i hand, kritisk
min och en rykande cigarett, som hängde
slappt ned i ena mungipan. Han hade varit
borta en mindre tid pålandet »för studier»,
och det var första gången jag träffade ho-
nom sedan dess.
En sällsamt vacker morgon var det. Inte
en vindpust i almarna därute på kyrkogår-
den, mellan hvilkas svarta grenar ett och
annat ensamt löf lyste som en glänsande
gnidpaljett. Enstaka gråhvita molnskyar,
mellan hvilka himlen lockade fjärrblå och
luftig som om våren. En bred gyllenstrim-
ma från höstsolen silade sig in genom ru-
torna till fönstret, där spindlarne en längre
tid tycktes ha fått spinna sin väf i fred
och ro, och flödade i all sin glans öfver
porträttet på staffliet. Det var en kvinna
i en lång, kolsvart klädning, med brunrödt,
yfvigt hår, som tycktes glimma som gnid
när solljuset spelade däröfver, och ett par
stora, underligt drömmande ögon af obe-
stämd färg. Hon stod stödd mot en träd-
stam. och rundt om henne log en vacker
höstdag i skogen med löfmassornas rika,
effektfulla, nästan brutala färgskiftningar.
Det var ett ansikte, som . till den grad har-
monierade med den höstligt lysande omgif-
ningen, att det nästan tycktes flyta fram
af sig själft ur densamma.
Plötsligt kastade min vän bort penseln,
snurrade häftigt rundt på klacken, så den
ljusblå röken från cigaretten stod i fladd-
rande hvirflar kring hans hufvud, och kastade
sig därpå vårdslöst tillbaka i en hvilstol, så
den knakade i alla fogningär.
»Katten ska måla på taflor, som man i
alla fall inte kan sälja! Nu är ju förresten
slut på den kärleken också.»
Och han lade armbågarna under hufvu-
det, fäste sina flackande ögon i taket och
gungade med den ena tåspetsen. Jag såg
på honom, att han ville säga något vidare,
och teg. Så satte han sig hastigt upp i
liggstolen, placerade ena handen under ha-
kan, pekade med den andra på porträttet
och såg frågande på mig.
»Bvad säger du om’et?»
Som jag visste, att han alltid blef, om
inte förargad, så åtminstone misstänksam,
då man berömde honom, drog jag blott
halft likgiltigt på ena mungipan:
»Åhjo. Hvar har du fått tag i den mo-
dellen?»
Han rynkade ögonbrynen en smula, för-
blef tyst en stund, men började så slutligen
sakta och vägande på orden, som om han
reciterat ur en bok:
»Vill du höra på, skall jag berätta dig
min saga från i höst. —— En enslig trakt
var det, en långsträckt, öde strand, där
vågorna kluckade sakta mot kullerstenarne,
ty förundransvärdt vackra dagar var det,
hela tiden jag lefde därute. Det var så
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget resmfection
i mm, t«rtyg och boMtader. allt pä stället — utaD bortlörande at möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: Brunkebergsgatan 3 B. — Allm Te!. 74<M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
