Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 9 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 IDUN 1898
Q
i>
K
M
Ui
D*® £
ö “s
Ö®»
£^*5 C5
os © B
rt-O K>
P © OÎ
§££
• B*5
Ib
turfcrq
JJJ®,
Oîw
»i-51
SJ?
V®*1
tf?
2«
K O
OOP
r-p
O: tU
?3’
5 S 1
|?j
» , »
.
0*
& g
o
ä
©
»a
H
!d
is
>
o
inH
So co
g s
3 a
«*• »
fe »
1 »
ö* »
I 5
a o
kl. S
tt •
Q.
C
CO
ns
H
(I)
W
îd
o
ö
O P
<*-(*»
e»
Wg
o o
m i
g-O
stilla och lugnt, alldeles som i juni. Och
ofvanför stranden började skogen, först med
små granar, förkrympta furor och björkar,
se’n kommo lindarne och almarne och ekarne.
»Jag bodde i en stuga på stranden, hade
hyrt mig in hos ett fiskarfolk och lefde
lugnt och i fred de första dagarne. Men
så kom hon. Det är nu alltid mitt öde,
att något störande skall träffa mig öfverallt
jag kommer. Inte kan jag hjälpa, att så
många kvinnor råkat korsa min väg.
»Men hon var så frappant. Hennes ut-
seende slog mig genast, och så hennes säll-
samma namn: Divina. Inte kan jag säga,
att jag sökte henne, ej heller att hon sökte
mig. Hon bodde nog härute för att få lefva
i ensamheten, som äfven jag sökt för en
tid. Men vi fördes tillsammans af en slump
och —- som väl lyckligt var —- hastigt
blefvo vi åter skilda från hvarandra, utan
att något saknadens minne ligger gnagande
och sargande på djupet — åtminstone inte
hos mig. Hvarje kärlek jag haft är ett min-
ne, som hvar gång det dyker upp för mig
glimmar som en solstråle genom själen. Men
aldrig har jag träffat någon, som förmått
lysa lifvande och värmande därinne för be-
ständigt.
»Hennes utseende slog genast mitt konst-
närsöga. Ett blekt madonnaansikte, ett guld-
skimrande renässanshår och ett par ögon,
obestämda och skiftande som kameleontens
färg. Och så hennes sätt att tala, beslöjadt,
vemodigt och vekt. Aldrig ett skratt, blott då
och då ett drömmande, mjukt leende, svår-
modigt glidande öfver hennes smala läppar.
»Hon bodde i en villa i skogsbrynet till-
sammans med sin gamla moder. Hon var
nog tjuguåtta år eller något dylikt. Hon
hade debuterat som sångerska en gång, men
hastigt fått afbryta sin konstnärsbana af
skäl, som den hektiska rodnaden, som då
och då flammade öfver hennes kinder, eller
ett lätt rosslande i hennes bröst kunde med-
dela.
»I denna kvinna vardt jag nu vansinnigt
kär. Du vet, huru högt jag älskar hösten,
hur jag dyrkar de praktfullt brinnande fär-
ger, i hvilka skogarne skifta — björkarnes
ljusa, genomskinliga guldglans, lönnarnes
lågande karmosin och prålande crocus.
Denna kvinna syntes mig som en inkarna-
tion af hösten själf. Min pänsel kittlade i
handen, jag kände en intensiv, tärande lust
att måla henne. Och med ett vekt, sakta
småleende fogade hon sig i att stå modell
för mig. Hon valde själf sin dräkt, en vid
svart sidenklädning, som präktigt stack af
mot hennes hvita hy. Jag målade som
jag aldrig förr har målat. Jag målade med
blodet i brand och nästan med raseri öfver
att det gick för långsamt, fastän dagrar
och skuggor flöto fram under pänseln med
en brinnande fart som aldrig förut.
»Ja, så var det den där morgonen, då
vi sutto ensamma nere vid stranden, som
det hände. Det är nu alltid så, att då hö-
sten susar sin griftsång i skogarne, brusar
genom mig en känsla att sitta i fred och
ro vid en »egen härd».
»Jag vet ej, hvarifrån orden kommo, men
de flöto som en ström från mina läppar.
De färger med örd, som skildrade min dyr-
kan för henne, voro säkert lika brinnande
som de på taflan. Jag försökte draga henne
intill mig, men hon lösgjorde sig sakta.
Åh, hvad det tjusade mig, hennes leende,
så vemodigt och vekt, där hon stod fram-
för mig och såg på mig med en blick, som
jag aldrig skall glömma. Hennes stämma
var lugn och klar, men ögonen hade en
fuktig glans då hon sade:
»Nej, nej, inte så! För er blommar kan-
ske åter en majdag, men för mig — —»
»Ett rosslande i bröstet afbröt hennes ord,
och hon vände sig om. Jag böjde mitt huf-
vud och stirrade i sanden, och då jag åter
såg upp, var hon borta. — Och jag såg
henne aldrig mera. Den närmaste veckan
kom jag flere gånger om dagen till villan,
där hon bodde, och klappade på dörren.
Men ingen släppte mig in. Så en dag fann
jag fönsterluckorna förskrufvade. De som
bodde därinne hade rest.» —
Min vän tystnade. En lång stund satt
han försjunken i funderingar, så reste han
sig hastigt upp ur stolen, fattade pänseln,
som han kastat bort, och gjorde en liten
ändring i draget kring munnen på porträttet:
»Se så där, ja,» sade han, och rösten,
som ljudit så vek och melodisk förut, hade
plötsligt fått en hård, kall klang. »Nu ser
hon ut alldeles, som då hon stod framför
mig, när vi skildes.»
–––––-*––––
Innehållsforteekning:
Anna Boberg-Scholander ; »Tirfings^ diktarinna; af
Gurli Linder. (Med porträtt.) — Förspelet till »Tirfing»,
mytisk sagodikt af Anna Boberg. — »Fullt upp att taga
vara på»; några funderingar af Fanny Chrysander — Ett
hems möblering; för Idun af E. G. Folcker. VL Sofrum-
met. — Hvad skall man gifva i drickspengar? För Idun
af liesa. (Forts, och slut). — Från Iduns läsekrets: Hil-
sen og tak fra en norsk kvinde. — Ur notisboken. —
Teater och musik. — Divina; en höstsaga af Johan Le-
vart. — Tidsfördrif.
Bidrag mottagas med: tacksamhet.
TIDSFÖRDRIH
. y v ^
fr-* .£
Julklappsdeviser
för Idun af F. M. C.
1.
Blott i hemmets lugna sköt det
passar
Att med oss du går omkring och
tassar.
Passar bättre ock att i oss gå
Än att under någon af oss stå.
2.
Att blifva i min tjänst utsliten,
Det nu mitt öde varda skall.
Men ända intill sista biten
Jag troget fylla vill mitt kall,
Och skall på tidens frågor svara
Samt lära dig att ta på tiden vara.
3.
Uppå resan genom 1ifvet,
Där man i mitt första kör,
Man behöfver, det är gifvet,
Månget vikligt tillbehör.
Samt kan i mitt andra proppas.
Dock kan sådant där ej stoppas,
Som vill gärna gå i kras.
Men mitt hela helt försiktigt
Gömmer allt, som anses viktigt,
Om till reskamrat han ta’s.
4.
Hvar yngling drömmer ju om här-
nadståg,
Och hjältebragder hägra för hans
håg;
Till polens isar vill han sig bege
Med Nordenskiöld, med Nansen och
Andrée.
Han genom Asien i fantasin
Gör djärfva upptäcktsfärder med
Hedin.
Och där ekvatorns sol så glödhet
lågar
Han genom Afrika med Stanley
tågar,
Med unge Nordenskiöld han sen
styr färden
Till indianerna i nya världen
Jag följer med och visar honom
vägen,
När han om kosan skulle stå för-
lägen.
Bokstafsuppgift.
1
a a a a a 1 a 1 a
a d d d e
e e f i k
i 1 i 1 i m n
n n o p r
r r r r 8
s t u u v y Ö
Bokstäfverna skola omflyttas i fi-
guren så att de längre orden i den-
samma på följande sätt beteckna:
a, a, a, a, a, a, a = kvinnonamn,
a, a, e, 1, n, r, s = mansnamn,
a, e, k, n, r, s, ö = berg i Eu-
ropa,
s, t, u, u, v, y, ö = ö i Stora
Oceanen.
Orden utgående från mellersta ru-
tan i figuren beteckna:
1, f, d, a = finnes i Idun,
1, i, d, a = bibliskt uttryck,
1, 1, m, n = ö i Atlantiska oce-
anen,
1, p, r, ö = kvinnonamn,
1, o, r, u = kemiskt ämne,
1, n, r, s = retmedel,
1, 1, 1, 1 = sjömansterm,
1, e, d, a = svensk stad.
De mindre orden beteckna:
e, f, i = pseudonym,
e, 1, n = längdmått,
i, 1, p = på vattnet,
n, o, p = mansnamn.
Moster Lisa.
Cirkelgäta.
2, 3, 4, 5 plus ett streck = syd-
europeisk stad,
4, 5, 6, 7 = både fast och fly-
tande,
5, 6, 7 = stad,
6, 7, 8, 9 = transportmedel,
7, 8, 9 = snara,
7, 8, 9, 10 = mansnamn,
10, 11 = segt och smidigt,
10, 11, 1, 2 = kan blott en kvin-
na blifva,
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 =
en lysande sj^skonkrets.
Moster Lisa.
1, 2, 3 = förrådsrum,
3, 2, 3, 4 = mansnamn,
Fyrkantgåta.
a a e e
i i g g
g h i 1
i 1 m n
1) högtid, 2) gammalt namn,
socken, 4) sjö.
b—g.
3)
Lösningar.
Logogryfen: Vigilansen: glans, galen, val,
visa, vin, vig, vals, niga.
Palindromcharaden: Domsaga: Saga,mod,
dom, agas.
Ghiffergåtan :
Gåtan: »Myrägg».
Triangeluppgiften: Siljan, Nissan, Söm-
men.
j d d.UHHL t t 3
-a, 6-, o, ■d. ■&. J, v ^ /■
3 3 □ □ B E E EHH
4 / /yr’/ ’rr> P, f’1, & fs, sUf
H FI Fl Fl F F F
v-t X’’ a’’ ^
Ett bo är godt, • [•[ -
Fast det är litet; -[-[■’
Hvar man år herre hemma. ’ ’ ’! ’
Fast tvänne getter endast
Och halmtëckt s*l man äger,
Det bättre är än tigga.
(Tänkespråk ur »Edda».)
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO G-nld.med.alJ
vid 1897 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
