Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 16 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 ! DU N 1898
ffiSlföSTKtSISSg
I undangömda dalar,
där fridens blomma gror,
en andestämma talar
till den, som ödmjukt tror.
Ett snöhvitt jungfrusinne
vet mer än forskarn vet,
och bär i djupet inne
Guds rikes hemlighet.
C. D. af Wirse«.
merförbundet 1884 uppstod, ägnade hon åt
detta sin mesta tid, sitt lifligaste intresse.
En af inbjudarna vid förbundets stiftande
blef hon dess vice ordförande och dessutom
medlem i förvaltningsutskottet, i bokkomi-
tén, i redaktionskomitén, i trädgårdskomi-
tén, i sjukvårdskomitén samt — sedan Före-
ningen för gift kvinnas äganderätt ingått i
Fredrika Bremerförbundet —- äfven i lag-
komitén.
Hon var således ännu vid sextiofem år
den mest mångsidigt verksamma af alla
svenska kvinnor, något hvilket redan i och
för sig är betydelsefullt. Men det framför
allt betydelsefulla var dock icke kvantiteten*,
utan kvaliteten af denna hennes verksamhet.
Det blef under denna mer och mer klart,
att det låg en djup sanning i ett yttrande,
som en gång fälldes om de båda vännerna,
Sofi Adlersparres och Ellen Anckarsvärds,
samarbete: »Det är fru Adlersparre, som
föder idéerna, men fru Anckarsvärd, som
uppfostrar dem!» Inom Läsesalongen, Hand-
arbetets vänner, Fredrika Bremerförbundet
— öfverallt visade hon sig som den stora,
organiserande och administrativa kraften.
Inom Läsesalongen öfvade hon genom sin
stora beläsenhet och sin motvilja för trång-
sinnad censur ett mycket gagnande in-
flytande på bokinköpen. Handarbetets vän-
ner anse sig till stor del hafva henne att
tacka, ej blott för sin framgång, utan del-
vis äfven för sin tillvaro. Hvad hon be-
tydde inom Fredrika Bremerförbundet kom-
mer helt visst att i dess egen tidskrift
tecknas. Inom Föreningen för gift kvin-
nas äganderätt — där jag mer än tio år
arbetade under henne — var hon både
den lefvande själen och den verksamma
handen, både det klara hufvudet och det
varma hjärtat, ett hjärta, som flamma-
de af harm öfver lagens orättvisor och af
medkänsla med offren för dessa orättvisor.
Hon utvecklade hela den logiska klarheten
i sin bevisning, hela den svärdhvassa skär-
pan i sin urskilning, dels genom uppsatser
i ämnet, först i Tidskrift för hemmet, senare
i Dagny, och dels i de många broschyrer,
hvilka utgåfvos af föreningen under hennes
redaktion. Hon skref utmärkt inom sitt
område och — med den förmåga af själf-
begränsning, som var ett af de många ovan-
liga dragen hos denna ovanliga kvinna —
gick hon aldrig utom sitt område. Hon
visste, att hennes styrka icke var fantasi-
människans, icke diktarens eller tänkarens;
att det var handlingskraften i det närva-
rande, hvilken var hennes egenart. Och på
detta sitt fält var hon så öfverlägsen, att
det blef en estetisk njutning att iakttaga
hennes sätt att behandla invecklade äm-
nen, hennes förmåga att klart behålla idén i
sikte, medan hon praktiskt förverkligade den.
Hennes anläggning var af samma art
som den, hvilken skapar stora statsmän och
stora fältherrar. Med vissa omskrifningar
kan man säga, att hon ägde några af de drag,
hvilka kännetecknade den förste Napoleon,
drag, hvilka emellertid alltid i någon mån
måste finnas hos handlingens människa, ifall
hon skall sätta djupa märken inom det om-
råde, på hvilket hon handlar. Ellen Anckar-
svärds intelligens var på en gång skarp
och omfattande, smidig och ihärdig, snabb
och stark. Hon lät sig aldrig — likt 99
af 100 kvinnor — genom ett nytt ämne för-
strös från det, som hon just var upptagen af.
Hon gaf sig tvärtom helt åt hvarje fråga,
och icke ens den obetydligaste detalj var
för liten för hennes fulla, friska uppmärk-
samhet. Hon brukade hela sin själskraft,
all sin klarsyn för att bringa den i bästa
ordning och ställa den på dess rätta plats.
Men var den väl afgjord, då lades den all-
deles å sido, och med samma helhet vände
hon sig åt nästa fråga, åt nästa uppgift.
Jag har aldrig sett en kvinna så fullkom-
ligt ägna sig åt en fråga och dock så föga
ensidigt uppslukas af den. Hon afvisade
allt, som ej kom i rätta ordningen, rätta
stunden, men hon var strax färdig att upp-
taga det afvisade, när rätta ögonblicket kom.
Ingen har väl mer ihärdigt fullföljt ett mål,
med mer skicklighet valt medlen att nå det,
eller bättre fördelat sin tid mellan sina
olika uppgifter. Alla de ämnen, med
hvilka hon sysslade, voro ordnade i fack
inom hennes ljusa, rymliga hufvud, och hon
var ständigt beredd till arbete, till plötslig
och intensiv koncentration på ett ämne.
Med denna snabbhet och koncentration
enades förutseende. Hon hade genomtänkt
invändningar och betänkligheter och hand-
lade därefter. Hennes intelligens arbetade
alltid omedelbart med verkligheten, aldrig
med fantasien; med möjligheter, aldrig med
tomma antaganden. Detta gaf henne en
säker instinkt, en omutlig klarhet, en ge-
nomträngande skarpsynthet i att ögonblick-
ligt finna det ändamålsenliga.
Ingen juridisk fråga, intet praktiskt pro-
blem voro för svårlösta för henne. Hon
genomskådade sambandet, gjorde öfversik-
ten, uppvisade motsägelserna, sammanfattade
synpunkterna, gjorde kritiken i ett andedrag.
När man hörde henne, förvånade man sig
ej, att hon stundom med saknad framhöll,
att hon kommit tjugu år för tidigt till värl-
den, innan kvinnan hade de möjligheter
till full utbildning af sina anlag, hvilka hon
för sin del obetingadt skulle brukat för att
bli »lagkvinna». En gemensam vän — nu-
mera fru von Vollmar, själf en mycket skarp
intelligens — brukade, efter några af våra
enskilda sammankomster med Ellen Anckar-
svärd för arbetet i Föreningen för gift kvin-
nas äganderätt, med full sanning utropa:
att Ellen Anckarsvärd i dessa ämnen såg
klarare och svarade redigare, när hon sof,
än vi andra när vi voro vakna! När man
därtill lägger, att det hos denna späda va-
relse, som man knappt tordes taga hårdt i
hand, fanns en uthållighet, som leende bar
arbetsbördor, under hvilka starka skulle dig-
nat — då förstår man, huru suveränt öfver-
lägsen Ellen Anckarsvärd blef på alla de
områden, där hon var verksam.
Men huru öfverlägsen hon än var som
intelligens, som karaktär var hon det om
möjligt än mera. Hennes energi var af det
stilla, skrytfria slag, som aldrig gaf intryc-
ket af att hon var öfverhopad eller viktig
eller bråkig. Hon handlade endast, out-
tröttligt och oafvisligt som en stark natur-
kraft. Och de henne drifvande motiven
voro alltid de ädlaste. Att saken blef gjord
och väl gjord, detta var för henne det vik-
tiga. Om det skedde genom henne själf
eller genom någon annan, betydde för henne
intet. Att dén så ofta kom att ske genom
henne själf, det berodde endast på den
magnetiska dragning, genom hvilken den
’svåra saken finner väg till den starka han-
den. Hon gaf det fullaste erkännande åt
hvarje annan förmåga, det friaste rum åt
hvarje annan mening.
Framför allt hade Ellen Anckarsvärd den
hos alla människor, men framför allt hos
kvinnor, sällsporda föreningen af detaljsinne
och öfverblick, förmågan att skilja hufvud-
sak från bisak och att gifva hvardera, hvad
den tillkom.
Hon ägde i högre grad än någon annan
människa jag känt den mest sällsynta af
alla egenskaper, den : att låta detta vara detta!
Det var framför allt denna egenskap —
hvilken isynnerhet inom kvinnovärlden är
i den grad ovanlig, att den, i den höga
potens som den fanns hos Ellen Anckar-
svärd, med allt skäl kan kallas underbar —
hvilken gjorde att hon, ehuru hon med hela
sin själ, hela sitt hjärta och alla sina kraf-
ter var hängifven kvinnofrågan, aldrig var
en kvinnosakskvinna. I detta begrepp lig-
ger nämligen: att man ser hela samhällslif-
vet endast ur kvinnosakens synpunkt och
sammantränger alla samfundsproblem inom
detta ena område. Ellen Anckarsvärds vyer
voro tvärtom så vida och hennes frisinne
så verkligt, att all slags dogmatik, på detta
som på andra områden, var henne främ-
mande. Inom alla de föreningar, där hon
verkade, representerade hon det »radikala»
elementet, det hvilket inser behofvet af nya
former och rätten till nya tankar. Hennes
alltjämt vidgade synkrets gjorde att hon
på senare tider vann förtrolig vänskap inom
den generation, hvilken var blott hälften
så gammal som hon; att hon ej blott med
fördragsamhet, utan med förstående pröfva-
de meningar, hvilka afveko från hennes
egen ; att hon aldrig greps af den åldran-
des osköna hat till de nya tankar, de nya
former, hvilka hon visste skulle komma
att omstörta en del af hennes eget lifsverk ;
tvärtom motsåg hon detta med den lefnads-
visa människans milda ro. Ej blott med
ungdomen, äfven med sina andra medarbetare
stod hon på kamratlig fot. Trots sin ofant-
liga öfverlägsenhet ägde hon intet af öfversit-
teri. Hennes fasta bestämdhet i vidhållan-
det af en egen mening var förenad med en
sällsynt förmåga att lyssna till och opartiskt
pröfva andras skäl. Det fanns intet af de-
spotism i hennes lynne. Hon gaf sina skäl
och gendref andras med ro och reda ; hon
bekämpade en annans mening med kraft
och ärlighet. Men i samma ögonblick klub-
ban fallit öfver diskussionen eller beslutet
var hon, som segrare eller som slagen, sam-
ma storsinta, fulländade lady, hvars förmåga
att helt skilja sak och person aldrig svek
henne. Äfven denna förmåga är hos alla
människor — framförallt hos kvinnor —
en af de mest sällsynta, men en af dem,
hvilka mest förenkla och försköna tillvaron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
