Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 16 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 395
Fann hon sin motståndare värd att förbli
hennes vän, förblef han det. Det fanns
icke det minsta misstrons förbehåll i hen-
nes själ, sedan hon mottagit en förklaring och
funnit den fullgod. Hon blef, också i person-
liga förhållanden, snabbt och klart färdig
med en sak och, en gång färdig, lämnade
hon saken. Hon ägde intet af det med-
glidande, opålitliga, halfsanna och fega, hvil-
ket så ofta gör samarbete och samlif kvin-
nor ’ emellan så svårt. Hon var tvärtom den
förkroppsligade pålitligheten. Man fann hen-
ne alltid där man lämnade henne. Hon
omgjorde aldrig tidigare förhållanden efter
sin ändrade stämning eller sin tidigare stäm-
ning efter ändrade förhållanden.
Lika blixtsnabbt, som hon genomskå-
dade hvarje praktisk fråga, om än så in-
vecklad, fann hon den rätta handlingen,
det värdiga sättet att lösa en personlig
konflikt, att behandla en ömtålig situation.
Man skulle, äfven med förbundna ögon,
kunnat säga att den väg, mot hvilken Ellen
Anckarsvärd pekade, var den storsinta, den
ädla, den ridderliga handlingens väg. Intri-
gen och bakslugheten voro henne lika främ-
mande, som den lilla personliga fåfängan.
Därför kunde hon alltid handla öppet,
generöst; därför ägde hon rätt att lyda
sin ingifvelse och mod att stå för sin
handling och åsikt; därför förmådde hon
att se stort på andras handlingar och me-
ningar och sökte ej bakom dem små mo-
tiv; därför hyste hon en obetingad respekt
för andras integritet, för andras afgöran-
den, äfven när dessa förde till vägar, skilda
från hennes egna. Hon ägde förmåga att
fullt lojalt underordna sig de lagar, hon
själf stiftade, och att —- ehuru alla voro villi-
ga att vika för henne, ge henne en stor
plats aldrig taga mer än som tillkom
henne, aldrig framhålla sin egen person,
endast saken.
Hade alla kvinnosakens förkämpar liknat
Ellen Anckarsvärd — då hade aldrig några
reaktioner behöfts mot kvinnofrågan. Hon
var frisinnad nog att kunna lyssna till de
djärfvaste tankar, utan att förfasas, utan att
misstyda dem och — framför allt — utan
att misskänna deras bärare. Hennes bild-
ning var allsidig, och intet för mänsklighe-
ten betydelsefullt område var henne främ-
mande. Genom läsning och resor stod hon
på en europeisk kulturnivå, för hvilken alla
vinkelsynpunkter voro främmande. Denna
•frimodighet att se nya tankar och nya tider
i ögonen, gjorde att hon lika litet förhasta-
de sig i att fördöma som i att förhärliga.
Kritisk och aristokratisk till sitt skaplynne
var hon personligen mycket reserverad.
Hon sysselsatte ej människor med sin egen
person, hon afvisade alla försök att »göra
något af» heDne. Man måste bli förtrolig
med henne för att förstå, att hennes hjär-
telag var guldrent som hennes karaktär och
stålsatt som hennes vilja ; för att inse af
hvilken verksam medkänsla, hvilken fri vän-
känsla hon var mäktig. De utomstående
togo hennes behärskade väsen för kyla och
högdragenhet. Och det är nog troligt, att hon
i ungdomen genom sin slagfärdighet, sin
skarpa uppfattning och snabba tunga var
sträng i sina omdömen. Med med åren blef
hon också i detta fall allt mer hänsynsfull
och mild.
Om Ellen Anckarsvärd själf fått bestäm-
ma sin död, hade hon helt visst valt den
just så, som den stora afgörelsen nu kom:
snabb, stilla och höljd i den ensamhet, i
hvilken hon alltid, i innersta mening, hade
lefvat. Hon blef sparad det långsamma
aftagandet, hvilket för henne skulle blif-
vit ytterligt plågsamt. Hon fick nu sluta
sin starka tillvaro, innan hon förlorat något
af sin kraft. Ännu ett par timmar före
sin död lyssnade hon med oförminskad
klarhet till ett förslag rörande ordnandet af
fattigvårdsväsendet. Sedan mottog hon be-
sök af släktingar, hvilka medförde biljett
till premiéren af Tirfing, åt hvilken hon
mycket gladde sig. Fru Boberg var hennes
systerdotter, Vilhelm Stenhammar hennes
släkting och båda för henne kära medlem-
mar i den ungdomsskara, hvilken ej sällan
samlats till musikaftnar i hennes hem, där
hon var den mest älskvärda värdinna, som
njöt af att bereda sina gäster all slags
trefnad af utsökt slag. Framför allt njöt
hon af att se ungdom omkring sig och
hennes sons vänner, liksom hela den stora
skaran af begåfvade syskonbarn, trifdes där-
för väl i hennes vackra hem.
Hennes släktingar lämnade detta, ett par
timmar innan Ellen Anckarsvärd där sluta-
de sitt lif genom hjärtslag — en död, hvil-
ken alla, som älskat henne, måste unna
henne såsom det sköna, enkla slutet på ett
i klara linier tecknadt lif.
drag, aldrig sett en handling, hvilken jag
önskar varit ogjord. I hvarje skede af
hennes lif, i hvarje situation var hon den
fullkomligt förnäma personligheten.
Och i detta underliga lif — där det att
förlora vår tro på människors adel är vår
bittraste erfarenhet — blir detta att —
med full sanning, utan förbehåll — om en
människa kunna säga, hvad jag här nyss
sagt, något så stort, att den tacksamhet man
däröfver känner blir outsäglig.
Ellen Key.
––––––––-
^dvsntstanhar.
ulen höst!
IA Mörka tankar i kvalfylldt bröst;
Ingen röst
Skänker mitt sinne hopp och tröst.
Dyster tid!
Trägen, brådskande, rastlös id;
Digen frid
Under mitt varas hårda strid.
Gator grå
Hjälpa ej till att jämnmod fa.
Himlens blå
Ser jag blott skymta då och då.
* *
Mitt första intryck af Ellen Anckarsvärd
var från en pingstdag 1869 under en ut-
färd till Gripsholm, då jag ej nöjde mig
med att göra en tur genom slottet, utan
också gick andra gången med vid förevis-
ningen. Då jag återkom till min far, som
samtalade med fru Anckarsvärd under de
stora träden, tyckte jag mig hos henne mär-
ka ett satiriskt leende och väntade några
ord om en allt för landtlig och ungdomlig
entusiasm. Men när jag rodnade under
hennes blick, tändes i de pröfvande stålgrå
ögonen en glimt af välvilja, och de ord
som komrno voro så vänliga, att den fina
stockholmsdamen strax tog det landtliga
flickhjärtat.
Mitt sista intryck af Ellen Anckarsvärd
var vid detta års novembersamkväm på
Nya Idun. Under vårt samtal — om för
mig plågsamma ting — såg hon troligen på
mitt ansikte ett uttryck, som gjorde henne
ondt. Ty med en moderligt öm rörelse
smekte hon plötsligt min kind. En smek-
ning af Ellen Anckarsvärd var något så
ovanligt och just då så rörande, att ett par
tårar föllo på den lilla handen, när jag
kysste den.
Mellan detta mitt första och mitt sista
minne af Ellen Anckarsvärd ligga nu snart
trettio år. De innefatta en period af mång-
årigt, nära samarbete — ända tills jag läm-
nade den, i min mening, för litet demo-
kratiskt verksamma Föreningen för gift
kvinnas äganderätt. Dessa trettio år innefatta
också en annan period, då våra vägar utåt
skiljdes. Öppet sade hon mig, hvad hon
ogillade ; trofast förblef hon det oaktadt
min vän och aldrig gjorde hon det min-
sta försök att vända mig från min egen
väg. Hon förstod alltid, att jag aldrig var
en motståndare till hennes mål eller sträf-
van, ehuru jag lade hufvudvikten på andra
synpunkter och medel än hon. Men det var
icke endast i mitt personliga förhållande till
Ellen Anckarsvärd, som inga misstämnin-
gar någonsin blandades. Jag kan säga
att jag, under alla dessa trettio år, aldrig
hos henne i något fall funnit ett oädelt
Adventstid,
Peka fram emot ljus och frid!
Stjärna blid,
Visa dig efter jäktfull tid!
Stjärna klar,
Signadt tecken för mig nu var,
Att du bar
Bud, som för jorden frälsning var!
Jesusbarn,
Lös mig snart utur nuets garn!
Världens skarn
Lär mig att se som idel flarn.
Adventstid,
Hjälp mig genom.min kamp och strid!
Mulen tid,
Lär mig att vänta evig frid!
E.
–––- *–––-
Den 20 december.*
K
on hade bakat hela dagen. Blecklådor
och burkar stodo fulla med färskt små-
bröd. Det guldgula hvetebrödet doftade,
och nu, sent på kvällen, hade hon endast
vörtbrödet kvar. Det fick ej rum mer än
fyra limpor i sänder i ugnen, och hvar om-
gång behöfde stå där tre kvarts timme,
alltså gick det långsamt att få dem gräd-
dade.
Barnen, fria från läxor och skoltvång,
hade surrat omkring henne hela dagen,
men sofvo nu godt. Mannen hade tittat i
köksdörren ert par gånger, mumlande något
om otrefnad, och slutligen gått till hvila.
Egentligen behöfde ej mer än en sitta
uppe, och jungfrun gjorde ingen invändning,
när hon fick lof att krypa in i sitt lilla bås.
Så var husmodern ensam, ändtligen! Hon
drog en djup suck af lättnad, nu kunde
hon fä tänka i ro och hennes drag få bli
fullkomligt slappa. De trötta ögonen kunde
hur dystert som hälst få blicka omkring
sig. Det kunde ej fortfara som hittills,
hon måste »förtjäna» något, ej blott indi-
* Som bekant datum för Svenska akademiens
årliga högtidsdag, vid hvilken de vittra prisen
utdelas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
