Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
ET var en underlig julafton syster Elin skulle fira
i år, — i år, då hon för första gången var
borta från det kära hemmet, från far och mor
och syskon . . .
Under dagens lopp hade det varit jämförelse-
vis lätt att hålla saknad och längtan på afstånd.
Som vanligt var det mycket att göra på sjuk-
huset; en karl hade kommit dit med ett krossår
i handen, som syster Elin fick rengöra och för-
binda, en gosse hade skadat sitt öga, en annan
sitt ben, och äfven dessa måste syster Elin gifva
den första hjälpen, tills doktorn kom och gjorde närmare under-
sökning.
Men då skymningen inbröt, då kvällen nalkades, då började,
trots hennes energiska försök att bortdrifva minnena med arbete
och praktiska omsorger, syner från hemmet att framträda i hen-
nes inbillning. Än såg hon moderns lilla rörliga gestalt, som
snabbt gick omkring i rummen och ordnade till julafton, än såg
hon ett af småsyskonens strålande ansikten skymta förbi. Än
såg hon granen med glitter och ljus, än hörde hon psalmer, som
de brukade sjunga, när granen tändes, och faderns röst, som
läste högt andra kapitlet ur Lukas evangelium.
Och allt efter som dessa minnen gledo
förbi henne, fick hennes längtan en smärtsam
stegring, tårarne kommo henne flere gånger
i ögonen, och hon tyckte, att det var en
underligt tom och ödslig julkväll hon skulle
fira här bland alla dessa sjuka och döende,
för hvilka lifvets glädje för länge sedan tyck-
tes ha slocknat. ..
Emellertid beredde man
sig äfven här att fira jul-
afton, äfven här i sorgens
boning gjorde man sig i
ordning att deltaga i gläd-
jens och ljusets fest. I den
sal, där syster Elin var skö-
terska, stod en stor, vacker gran, som de
sjuka själfva fått kläda, allt efter som
deras krafter medgåfvo; under flere
dagar hade det varit deras fröjd att få
pryda den med papper och grankottar och ljus, och
nu, på julaftonen, då den stod färdig och tänd, var
den föremål för allas stolthet och beundran. Så många, som kunde
vara uppe, samlades omkring den, för att åse tändningen; det
var som om dessa lidandets offer girigt insupit de fläktar af
glädje, som tycktes susa mellan granens grenar, och till dem. af
de sjuka, som ej kunde stiga upp och som
längtansfullt sträckte fram hufvudet för att få
se så mycket som möjligt, kom skimret från
ljusen likt en blek, vemodig reflex af julglädje
öfver de tärda anletsdragen ...
På förmiddagen hade man fört hit en dö-
ende gammal man, som
hittats i ett skjul, där han
legat gömd under flere dygn.
Han var sanslös då han för-
des in i salen och hade stark
feber, som oupphörligt öka-
des. Fram på eftermiddagen
började han yra; osamman-
hängande meningar, dunkla
fantasier framstöttes af hans
skälfvande, feberbrännande
läppar; de enda tydliga ord
han uttalade var en sakta hviskning:
»I morgon får jag mat.»
:Q .
de sjuka sutto eller lågo med
Allt som dagen framskred
aftogo emellertid hans krafter,
mot aftonen började dödsarbetet,
så att man måste taga fram
skärmen, »dödsskärmen» som den
kallades, och sätta kring hans
säng, medan han kämpade den
sista striden.
Hela den stora salen strålade
nu af ljus; förutom granen i
midten, hvars topp nådde ända
upp till taket, stodo små tända
grenljus mellan sängarne. Alla
sammanknäppta händer och lyssnade andäktigt på öfversköterskan,
som läste högt ur bibeln om Jesu födelse. Och medan de hög-
tidliga orden ljödo ut öfver rummet och julens underbara frid-
fulla stämning svepte sig som en hemlighetsfull doft kring sin-
nen och tankar, inslumrade den stackars hemlöse enslingen bakom
skärmen. Det blef ingen svår
dödskamp; kanske hade han
i sin djupa dvala någon dun-
kel förnimmelse om friden om-
kring honom, kanske trängde
ett eko af det
glada budskapet
genomhans själs
töcken, kanske
susade genom
hans slocknande
medvetande
hoppet om nå-
got okändt land,
där han ej mer
skulle behöfva
svälta och frysa,
ty han smålog
ett par gånger
och upprepade
alltjämt sitt
barnsligt förnöj-
da »i morgon får jag mat».
Så drog han några djupa, ross-
lande andetag och därefter
blef allt tyst.
Syster Elin tyckte, att hon aldrig hört det heliga evangeliet
ljuda så gripande som i afton, då det förkunnade frid och åter-
lösning åt alla dessa lidandets barn, och då vid dess ord en
själ lösgjordes ur kvalets och sjukdomens bojor. Hon kände ju
ej den gamle, hon visste ju ej, hurudant hans lif varit, och
dock fylldes hon i denna stund af ett visst hopp, att den eviga
kärleken måste ha beredt ett hem åt den stackars hemlöse pil-
grimen, att Han, som kommit för att »predika fångar frihet»
och »läka de förkrossades hjärtan», måste ha emottagit den, som
här varit utan fristad . . .
Men på samma gång upprördes hennes unga hjärta af denna
första förtroliga beröring med sorg och kval. I hennes inbill-
ning reste sig glada, leende scener från hem, där barnen jubla
och de gamla fröjda sig åt julens glädje, och dessa inre syner
blandade sig med hvad hon här såg till en skarp, skärande disso-
nans, som oroade och smärtade henne. Hvarför dessa bjärta kon-
traster — hvarför så mycket lidande på ett håll, så mycket
glädje och sorglöshet på ett annat? . . .
Då julfesten var slut, fördes liket bort, »dödsskärmen» ställ-
des undan och sängkläderna buros ut. Snart var allt tyst i den
stora salen, ljusen släcktes och de sjuke inslumrade — man hörde
blott den vakande systerns lätta steg eller stönandet från någon
patient, som ej kunde sofva.
Men tidigt på morgonen måste syster Elin ned på gården
för att piska sängkläderna, som begagnats af den döde gubben...
Det stora sjukhuset låg utanför staden på en höjd med plan-
teringar och sandgångar utanför. Ännu var det mörkt i den
tidiga morgonstunden, men rymden var full af klara, gnistrande
stjärnor och alla stadens kyrkor voro upplysta.
Och medan den unga flickan stod där, började ottesångs-
klockoma att ringa, den ena efter den andra, först liksom väc-
kande och upptagande hvarandras ljud, så blandande sig med
hvarandra till en stor full kör, som uppsteg från äfven den af-
lägsnaste vrå i staden. Stilla och högtidliga, som himmelens
stjärnor lysa öfver den orofyllda jorden, som Guds kärlekstankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
