Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
PÖKL-
ÄDEN
SS
:: :
mmmÊ VM’iï
UST som klockan slog ett på natten, kom
någon och ringde på doktorns klocka. Den
första ringningen hade intet resultat, men
då en andra och en tredje visade, att det
var obönhörligt allvar, kom doktorns Karin
nt genom köksdörren och tog reda på hvad
som stod på. Och då Karin förgäfves un-
derhandlat en stund, måste hon finna sig
i att väcka doktorn. Hon kom och knac-
kade på sängkammardörrn.
»Det är bud från doktorns fästmö. Doktorn måste dit.»
»Är hon sjuk?» hördes det därinnifrån.
»De veta inte, hvad som fattas henne. De tro, att hon fått
se något.»
»Ja, hälsa och säg, att jag kommer.»
Doktorn frågade icke mer. Tyckte inte om att höra pig-
skvaller om fästmön.
En besynnerlig sak med den där öfvertron, tänkte han,
medan han klädde sig. Där ligger jn huset midt i staden,
inte det minsta romantiskt med det. Ett helt vanligt oph fult
gammalt hus, inredt som alla andra i det kvarteret. Men spö-
keriet håller sig fast där.
Hade det endast legat vid en mörk gränd eller en smula
utom staden i någon förvuxen trädgård, där hemska gamla träd
piskade fönsterrutorna en sådan här stormig vinternatt! Men
när det nu låg som det låg vid den breda gatan, som löpte
ned till hamnen och hafvet! Och med kyrkan och sparbanken
och kasernen och sockerbruket just i närheten! Skulle man
ej trott, att sockerbruket med allt det rasslandet och kokandet
och med de stora, glödande ångpannorna skulle kommit spöket
att vantrifvas. Men nej då — allt annat.
På sitt sätt kunde spöket förtjäna beundran. Det var energi
i det, otrolig energi och förmåga att hålla sig fast i folks med-
vetande. Man medgaf väl, att det ej visat sig nu på en tjugu
år, sedan fröknarna Burman flyttat in i spökrummen. Men hade
någon glömt det? Det syntes ju nu: bara därför att Ellen helt
plötsligen blifvit sjuk, skulle det genast heta, att hon sett något.
Skrämt sig för något, ja, det var väl ej omöjligt. Hade
väl blifvit som predestinerad för spöksyner af att lefva hela sitt
lif med de två nervösa, gamla tanterna. Och att det fanns ett
spöke i huset, hade hon väl alltid vetat och trott. Torde väl
hafva gått och retat upp sin inbillning med det allt ifrån barn-
domen.
Hon hade visst inte glömt det, därför att hon blifvit vuxen.
Första gången han varit på sjukbesök hos tanterna, hade hon
sagt till honom liksom triumferande. »Här är spökrummet,»
med en ton, som om hon visat en familjedyrbarhet.
»Det går aldrig an, att spela kort här i rummet, ser dok-
torn.» — »Ah, hvarför inte?» — »Jo, om någon af de spelande
gör det minsta fel, det allra obetydligaste knep, kommer det en
hand och lägger sig på spelbordet bredvid honom.» — »Hvad
för en hand?» — »En gammal, ful hand med tunga diamant-
ringar på de krokiga fingrarna och med äkta spetsar om hand-
leden.» — »Nå, och så?» — »Ja, man ser ingenting mer än
handen.» — »Men hur kommer det sig ifrån början?» — »Det
vet ingen, den har alltid visat sig här.»
Hon hade berättat det mycket käckt, men hvem kunde veta,
hvem kunde veta? Hon torde nog tro på spökeriet.
»Så här kommer den, ser doktorn, kommer uppsmygande
vid bordskanten tätt bredvid den, som spelar. Hu, och så pe-
kar den på ett af korten med ett stort, krokigt finger! Den har
naglar som klor, krökta och spetsiga.»
Nå, tro på det kunde hon väl ändå ej. Hon hade ju just
valt spökrummet till sitt rum.
Doktorn jagade fram utmed den stora sockerbruksbyggna-
den, där arbetet fortgick hela natten. En gång skulle man då bli
glad åt den stora nedrökta fabriken! Det var godt att tänka,
att hon ej vuxit upp på landet i någon drömfylld ensamhet, då
hade kanske öfvertron haft verklig rot och botten i henne. Men
då hon alltid lefvat här midt i denna faktiska, bullrande verk-
lighet — — —
Han vek om sockerbrnkshörnet, där vinden hväste emot
honom, också den lika faktisk och verklig som vanligt, och kom
uppför den höga stentrappan och in i huset.
Gud förbarme sig, han höll på att bli rädd, han med. I
förstugan stod en lång figur, alldeles inrullad i en svart sjal.
Själfva tant ■ Malin hade kommit ned för att lysa honom uppför
trapporna.
»Hur står det till med Ellen?» frågade doktorn.
»Så snällt af dig att komma så snart,» sade tant Malin.
»Jag vet ej hvad det är med henne. Du får komma och se själf.»
Hon nästan sprang uppför trapporna, så gammal hon var.
Och att tänka sig, att tant Malin ställde sig nere i kölden i för-
stugan för att vänta in honom. Hon hade varit i sådan oro,
förstås, hade nog inbillat sig, att han skulle komma fortare, om
hon gick och mötte honom. Doktorn fick nu först ett lefvande
intryck af att det verkligen var fara på färde.
Harmligt om det nu skulle komma något i vägen med den
där flickungen däruppe, som han valt ut till hustru åt sig. Han
hade inte i hela sitt lif sett någon, som passat honom bättre.
Lagom vacker och inga andra släktingar än de två gamla tan-
terna, och naturligtvis strängt uppfostrad, hemmavand, hushålls-
duglig, fridsam.
Då de kommo in i tamburen, vände sig tant Malin åter
till honom. »Vi vaknade midt i natten af att hon skrek så för-
färligt, och vi ha inte kunnat lugna henne sedan. Vi visste in-
gen annan råd än att sända efter dig.»
Hon öppnade dörren till Ellens rum, stack in hufvudet och
talade om, att han var kommen. Strax därpå blef han införd.
Därinne var så ljust, att han i första ögonblicket knappast
kunde se något. De hade visst flyttat in allt, som fanns i vå-
ningen af lampor och ljus. Tog sig inte illa nt för resten, med
de höga, väggfasta speglarna mellan fönstren och med de hvita,
gammaldags möblerna, som Ellen skaffat ihop. I den här be-
lysningen fick man klart för sig, att detta varit själfva festsalen
förr, under husets glansdagar.
Det var alltså här de hade suttit vid spelborden förr i värl-
den — stor ståt hade här varit, ty här hade bott fint folk, —
och just som glädjen stått som högst, då nnga kurtisörer stått
bakom damernas stolar och pratat tok och betjänter hade gått
omkring och bjudit mandelmjölk på silfverbrickor, just då hade
spökhanden visat sig. Det måtte ha blifvit ett spektakel och
uppståndelse! Damerna måtte ha skrikit, gamla, värdiga peruk-
stockar till herrar måtte ha rusat upp från borden och ej fått
ett ord för sig. Silfverbrickorna måtte ha glidit ur betjänternas
händer och fallit till golfvet. Skräcken för det öfvernaturliga
hade afmålat sig på alla ansikten. De skulle ha tyckts gastlika,
halft vansinniga. Man behöfde bara se på hans fästmö för att
veta, hur de hade sett ut.
Hon satt midt i rummet i en stor länstol, hon höll sig all-
deles upprätt, såg sig omkring med besynnerligt vandrande blic-
kar, var blek, som hade hon fått en död människas färg, och
hackade tänder och huttrade.
Länstolen var framflyttad midt på golfvet. Det var en med
fria ben. Ingen möbel stod nära den, ingenting kunde ligga
doldt under den och plötsligt krypa fram.
Hon lade ej mycket märke till dem, som kommo in. Hon
höll nu ögonen fast, alldeles fast på skuggan af skåpet, som
sträckte sig framemot kakelugnsvrån. Hon misstänkte nog skug-
gan för att vilja spela henne något fult spratt. Hon drog till
sig kjolarna liksom för att vara färdig att fly, då skuggan skulle
förtätas och visa sig vara något, kanske en stor hand med fing-
rar som klor. Nå, doktorn fick i all hast en lampa flyttad, så
att dess ljus föll in i vrån. Hon sjönk ned i stolen igen.
Nu kom tant Berta och aflade samma rapport som tant
Malin. »Vi vaknade vid det, att hon skrek som om hon blifvit
galen, och sådan här har hon varit allt sedan. Hon bara vill
ha ljus, ständigt mer ljus. Hvad är det, tror du?»
»Förskrämd, ingenting annat än förskrämd,» hviskade dok-
torn.
Så, nu voro hennes blickar i färd att arbeta sig in bakom
en rullgardin.
Han gjorde ett slag kring rummet. Kunde ju vara möjligt,
att han upptäckte hvad som skrämt henne. På skrifbordet låg
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
