Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
ett bläckigt brefpapper. Hon hade börjat att skrifva något, men
pennan hade fallit ur hennes hand och rullat öfver papperet. En
biljett, som han skickat till henne sent på kvällen för att få
veta, om hon och tanterna ville göra en utflykt med honom nästa
dag, låg alldeles bredvid.
Det var tydligt, att hon satt sig till skrifbordet för att skrifva
svar till honom. Hon hade skrifvit så mycket som »Min älsk. ..»
Så hade hon blifvit skrämd, och pennan hade fallit ur hennes
hand.
Doktorn kände, hur tanternas blickar följde honom. De
undrade nog, att han ej än sagt något till Ellen. Förstodo na-
turligtvis ej, att det viktigaste var, att han kom underfund med
det, som vållat förskräckelsen. Han kunde ju ej tro på spök-
handen, det var alldeles uteslutet.
Stackars tös, rädd som hon själf var, så var också hela
atmosfären omkring henne full af förfäran. Ingen, som ej var
hemligt öfvertygad om, att hon sett något. Det första, som
måste göras, var verkligen att få ut dem ur rummet, både tant
Malin och tant Berta och jungfrun med, så att de ej skulle hålla
skrämseln lefvande hos henne.
»Jag tror nog, att hon talar om allt för mig, om jag får
tala ensam med henne, » sade han och fick snart rummet utrymdt.
Han drog fram en stol och satte sig bredvid henne.
Underbart hur många ansikten en människa kan ha! Han
skulle knappt ha kunnat känna igen Ellen så där. Det var lugn,
fridfullt lugn, som var hufvudkaraktären i hennes utseende. Han
hade tjusats af att alltid finna henne lika lugn, riktigt en artist
i konsten att tala tanterna till rätta. Hon såg knappast upp
från broderiet, hur de än bråkade. Och så hade han en gång
haft som en uppenbarelse, hade tyckt sig komma hem till sitt en
kväll och så funnit en fin böjd gestalt sitta i lampskenet vid
arbetsbordet. Han hade haft en tydlig syn af den fina nacken
och de små händerna. De hade klädt upp hela rummet. Efter
detta hade han friat.
Och nu däremot. Bara blek förfäran och uppjagad vildhet.
Just hvad han ej ville. En hysterisk hustru! Åh, bevare oss,
bevare, oss väl!
I alla fall måste han nu göra något för henne. Han fick
inte bry sig om, att hon nästan blifvit honom motbjudande. Fick
lof att tänka på henne som patient och ej som blifvande hustru.
»Säg, Ellen, hvad är det?»
Hon svarade ej.
»Det är till mig du skall säga det, förstår du,» sade han
litet strängt.
Hon fäste ögonen på honom, det var som om en skymt af
en förhoppning tindrade upp i dem.
»Du får ro, bara du säger det.»
Det var skada på hennes vackra, ljusa ögon. De hade all-
tid hvilat på den hon tilltalat med ett sken så stilla som solens.
De voro briljantare nu kanske. Men de hade en sådan där glans,
som han egentligen alls ej frågade efter.
Hon kämpade våldsamt med sig själf. Hon kunde ej hålla
underkäken stilla. Hon stoppade en näsduk mellan tänderna, så
att det ej skulle höras, hur de hackade mot hvarandra.
Ändtligen fick han höra henne säga ett par ord. Hon satt
och slog den ena handen i den andra och tänkte högt. »Jag
måste säga honom det. Jag måste, jag måste. Den kommer
igen annars. Ja, den kommer igen.»
Sedan började hon tala och han blef underligt nedstämd vid
det. Det liknade mest den stämning man får, då man går ute
i en procession i frack, och det kominer ett slagregn. Man kän-
ner sig mista hela sin storhet och värdighet.
Hon bekände med ens, att hon ej tyckte om honom. Hon
hade gärna velat gifta sig med honom, men endast och allenast
för att komma hemifrån.
Hade det ej gällt honom själf, skulle han kunnat skratta åt
hur det barnet längtat efter en man. Den förste bäste. Hon
var så besluten att komma bort. Det var för tanternas skull.
De hade ju varit mycket goda mot henne, och de visste inte
själfva, hur de pinade henne.
Hon såg på honom med förvildade ögon och liksom tiggde,
att han skulle förstå, känna något för henne. Han kände ju
till, hurudana tanterna voro, han, som skött dem under många år.
De voro så svåra, så svåra, så fulla af fixa idéer och förskräc-
kelser. Tant Malin väntade alltid eldsvåda, tant Berta trodde
alltid, att hon skulle blifva öfverkörd på gatan. Han visste, hur
de voro. Och om hon, Ellen, ginge kvar hos dem, skulle hon
bli lika besynnerlig. Det visste hon.
Men hon ville bli en ordentlig människa. Och hon hade
bedt dem att få komma bort i arbete. Det hade de naturligtvis
ej velat tillåta. Då kunde han ju förstå, att det ej återstod an-
nat för henne än att gifta sig.
Doktorn kunde ej låta bli att fråga, om hon ej fruktat, att
hon kunde få ett värre lif som gift med någon, hon ej frågade
efter, än här hos tanterna.
Åh nej, värre kunde det nog aldrig bli. En man var åt-
minstone borta ibland, han. Tanterna voro hemma hela dagen.
Nå, eftersom hon var så öppenhjärtig -— hade det aldrig
fallit henne in att tycka om honom? — Hon skakade på huf-
vudet, det var något som låg alldeles utom det tänkbara. — Och
hvarför? Var han för ful? — Nej, hon slog bedyrande upp
ögonen. — Var han tråkig? — Hon gjorde en afvärjande rörelse
med handen. — Hvad var det för fel med honom då? — Han
var för kall. — Jaså, han var för kall.
Doktorn gick ett slag öfver golfvet. Det var obestridligen
ruskigt, att ett sådant där barn gått och lagat ihop något sådant.
Låtit honom kyssa sig, utan att ha ett spår af tycke för honom.
Och hon hade inte spelat sin roll illa alls. Nog hade han varit
bedragen. Och att han var så obehaglig, att en ung flicka alls
ej kunde tänka på att tycka om honom.
Men naturligtvis hade hon fört ett eländigt lif hos de gamla.
Kunde nog förstå, att det gällt mycket för henne att bli gift.
Det hade väl varit som att frälsa hela lifvet. Hon bekände, utan
att visa något slags förbarmande. Det föll henne aldrig in, att
hon sårade honom. Hon måtte visst tro, att han var pansrad,
alldeles järnhård.
Hennes röst kom plötsligen upp i ett skrik. »Du vet ju,»
sade hon, »att alla, som spela falskt i det här rummet få se
handen. Jag har sett henne. Jag satt där, där.» Och hon
vände sig häftigt mot skrifbordet. »Där såg jag henne.»
»Tror du inte, att jag såg henne?» fortfor hon och satte
sina ögon i honom, som om hon ville tvinga fram sanningen.
»Låt mig höra, hur det var,» sade han lugnande.
»Jo, du vet, att du skref till mig i kväll, och jag ville
skrifva svar, innan jag gick och lade mig. Men då jag satte
mig till skrifbordet, blef jag orolig och satt länge och tänkte, ty
jag visste ej, hur jag skulle skrifva öfverskriften. Jag borde ju
skrifva älskade, men jag tyckte inte det var rätt. Det var för-
sta gången jag skref till dig. Jag tyckte det var förfärligt att
skrifva det, som inte var riktigt sant — men till sist tyckte
jag, att jag inte kunde skrifva mindre.»
»Är det så stor skillnad på det man skrifver och det man
säger?»
»Du hade aldrig frågat mig, om jag älskade dig, bara om
jag ville bli din hustru —»
»Ah, på det sättet!»
»Men då i samma stund, i samma stund som jag hade
börjat skrifva ordet, var handen där. Den kom uppglidande öf-
ver bordskanten, och jag tror jag satt och stirrade på den ett par
sekunder, innan jag förstod hvad det var. Jag skrek inte ge-
nast. Jag kunde liksom ej förstå, att det var något öfvernatur-
ligt. Men så lade den sig öfver papperet och pekade med de
krokiga fingrarna på det där ordet.
Jag tror den var glad, den liksom skalf af glädje. Det var
som ville den skrapa till sig bokstäfverna. — Det var falskt
spel, den ville vara med.
Den kom krypande på de gula fingrarna som en stor spin-
del. Just som hade den brådtom. Det var så längesedan den
haft någon anledning att få komma fram. Nu skulle den skyn-
da sig. Den riktigt grep efter pennan med de fuktiga, knotiga
fingrarna. Det var ju falskt spel. Den ville vara med.
Jag skrek till, som om den varit en orm, och då försvann
den, men jag vet inte, om den inte finns kvar här. Jag tycker
jag känner, att den finns här i rummet ännu. Och om den
kommer igen, då dör jag. Jag höll på att dö.»
»Nej, den skall ej få komma igen,» sade han tröstande.
»Jag vet, att det är en sak jag måste göra,» sade hon,
»jag måste göra det, för att hon inte skall komma igen. Men
det är så förfärligt hårdt.»
Hon tog förlofningsringen af fingret, stack sin kalla, darran-
de hand in i doktorns och lämnade ringen. Sedan grät hon i
känslan af försakelsens bitterhet.
Doktorn sade iùgenting, han satte fingerspetsarna mot hvar-
andra och lät ringen åka mellan dem.
Spökhanden var inte så svår att komma till rätta med som
det andra, tyckte han. Handen hade liksom tagit hans parti,
gett honom en smula hämnd. Han kände sympati för den.
Det är nog så med somliga, tänkte han, att samvetet smy-
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
