Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
Interiör från Norsk Billed- ocli Aakkedevævning.
>■ g#
■H IB| ––– -TJ-
WA
fe ii*
h Wl
mm ï
>:W, i
v. >
A .• *C
ryyCâ-Æv ^ ’frfis iwf,1
SSS®
righet saknas hos oss, och öfver hufvud är den utvecklade norska
kvinnan i hög grad mannens kamrat i friluftslifvet som i tanke-
lifvet, i den politiska kampen som i de estetiska intressena.
Det tysta, bundna, men starka känslolif, som diktarne förut
skildrat som det typiskt norska, har helt visst ännu sin mot-
svarighet i de bygder, där naturen, under mödorna i en allvarlig
kamp, präglar folket starkare än hvad kulturen förmår, där
blicken stänges af fjällen och endast längtan når ut öfver
dem. Men i städerna, i de öppnare bygderna på landet, i de
kulturbärande kretsarne, där
är det icke det bundna, utan
det frigjordt ungdomliga, med
sina förtjänster och fel, som
nu i Norge är starkast fram-
trädande, äfven hos de norska
kvinnorna.
Det har kommit mer färg,
mer fart, mer lif i den norska
kvinnans väsen. Hennes tem-
perament är rikare, hennes
individualitet mera utpräglad,
hennes uppträdande mera
otvunget än i århundradets
midt, och »Hilde»-naturer äro
nu icke ovanliga bland de
unga norska flickorna. Det
är emellertid icke Ibsens un-
dantagskvinnor, hvilka man i
allmänhet får betrakta som
typiska för »vår norska sys-
ter». Hennes genomsnittsnivå
är helt visst bäst angifven
genom Jonas Lie. De yngre
norska diktarne hafva visser-
ligen skildrat en ny kvinno-
typ med en mer sammansatt
natur och friare seder, en typ,
som naturligtvis icke saknar motsvarighet i verkligheten. Men
som slutomdöme öfver den norska kvinnan torde nog ännu kunna
brukas den vackra lilla dikt, med hvilken Arne Garborg uttryckt
sin uppfattning af henne, sådan naturen och kulturen i förening
danat henne, under lifvet på fjäll och fjordar, under arbetsslitet
i stora faror eller i små villkor, un der kamratskapet med man-
nens sträfvan eller under ett käckt fullföljande af egna mål:
Fiskarflicka från Bergen.
Klar og varm
som sommerkvælden :
Hon smiler vakkert
og dog sjelden.
Klar og varm
som sang fra strenge
Hon elsker meget
og dog længe.
VÂR SVENSKA SYSTER.
af ALVILDE PRYDZ.
Från förts norska manuskript af JOHAN NORDLING.
D
e två landen på ömse sidor om Kölen — systerlanden —
man kan säga om dem, hvad man ofta kan säga om
systrar: de likna hvarandra och äro hvarandra dock olika.
Något ha de, som är deras eget, hvart för sig, och något ha de,
som de äga gemensamt.
Och om folken, som bo där, gäller detsamma: de ha det
de dela med hvarandra, och de ha det de äga hvart för sig.
’ Men både likheterna och olikheterna, landens som folkens,
peka i en enda riktning: förbund och samarbete.
Allt från tidernas morgon har den gamla, myndiga moder
Natur sagt dem det, många gånger och på många sätt ! Redan
det att hon länkade dem samman med det oslitliga fjällbandet
— att hon sänder älfvar och bäckar landen emellan med bud —
att i Sveriges djupa skogar sången stiger liksom hos oss hemma
på högfjället, mäktig, stor, densamma och dock icke densamma.
Och så det, att i folkens hjärtan, där bygga och bo samma
längtan och dröm, samma stolta känsla af att vara människor,
samma brinnande kärlek till friheten.
Det är naturen själf, den myndiga, klarseende modern, som
har lagt -dessa två folks händer tillsammans och sagt: »Kära
barn, hafven godhet och aktning för hvarandra! Jag menar, I
borden följas på vägen!»
Ty det att ha sällskap på färden — är sällskapet yodt, så
ökar det kraften och synvidden; man spanar större mål, når
längre fram !
Och därför att vi äro säkra på, att detta är sant, räcka vi
handen, öfver till vår frände, den svenska kvinnan, och säga:
Vi ha sett, hur du kan bryta dig väg! Vi vilja följa dig åt!
Väl har du hunnit ett stycke i törväg, men vi komma efter och
tacka för god lärdom!
Judarne fyllde en gång Jerusalem med lofhymner öfver Ju-
dith. De sjöngo: Ho kan väl besegra ett folk, som äger sådana
kvinnor !
/
Modersglädje. Efter en talla i Nationalmuseum af Hildegard Thorell.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
