Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
ff -\yh
■irsUr,-’**»" "Ttsy.
•tiffî<*.*4 -<
£^-è*SLV
±*sr- ,**»*•
V^_ V«
#;:Â
fi,
JJ! . ’"i-isT
*iST * ?
SÊ&wtë’
&•V. - ï
H
—«SS»
’CCS
rr\z
•’Sv’SsÆîO’S?
ïWiÿg?
mm
• V*.
ZW
Plu
gg* * SiÉilZ
NÄR PATIENCEN GÅR UT.
RANARNA inne i skogen voro så snötyngda, att
de nedersta kvistarne svepte öfver släden, där
den for förbi, och den resande inne i släden
var så högrest, att det nästan alltid lyckades
kvistarne att sopa honom öfver ansiktet med
sina hårda barr och sin mjuka, våta snö. Han
skakade undan snön hvar gång det hände, men
tog sig ej i akt mer än förr och hörde ej ens
kuskens pliktskyldigavarning: »Aktasig nu, herr
baron,» eller »det är bäst att böja sig för den
där.» Men gamle baron Hägersköld böjde sig
inte, han hade en sådan styf, stel figur, att
det såg ut som om det svårligen läte sig göra.
Släden hade ändtligen hunnit ut ur skogen, och det gick nu lugnt
och långsamt genom de hopade drifvorna framåt vägen, som ledde ner
till den isbelagda sjön. Utsikten hade på en gång blifvit vid och stor,
och genom den hvita, disiga vinterskymningen och de fallande snöflin-
gorna kuude den resande högt uppe i fjärran på andra sidan sjön skymta
Yäsby herregård och se, att den stora salen var rikt upplyst.
»Där är festligt som alltid,» mumlade den gamle herrn i släden och
drog en djup suck.
Ljusen, som lyste så vida öfver näjden, sutto i fyra gamla kyrko-
kronor af mässing. Kronorna hade hängts upp i stora salen på Yäsby
år 1637, då gamla Söre kyrka refs och man anskaffade nya kronor till
den nya kyrkan. De voro emellertid ej det enda kyrkogodset därinne.
Den rikt snidade ekbalustraden på galleriet, som löpte högt uppe vid
taket längs den ena långväggen, hade varit altarskrank i samma gamla
Söre kyrka, och på det monumentala skåpet, som det ville sju man till
att rubba och som stått på sin plats sedan trettioåriga krigets dagar,
blänkte ett par höga silfverkandelabrar och en förgylld kalk, hvars in-
skription förtalde namnet på det gamla bohmiska kloster, hvarifrån de
blifvit röfvade. Dessa möbler och pretiosa, jämte några gyllenläders-
beklädda karmstolar med årtalet 1680 under kunglig krona, voro de äldsta
föremålen i den stora salen.
Det var som om hvarenda generation af den gamla ätten hade hit in-
flyttat sina högst skattade och dyrbaraste ägodelar och lämnat dem efter sig
som dyrbara och väl vårdade minnen. Detta var det, som gaf rummet dess
egendomliga förnäma och på samma gång intima och personliga prägel.
*n På andra långväggen midt emot galleriet med de snidade ängla-
hufvudena hängde porträtt af de framfarne ägarne och ägarinnorna till
Väsby, de, som en gång suttit i de gamla kungsstolarne, han, som gam-
mal vorden, stödt sig på den guldkryckade mazurkäppen därborta i hör-
net, hon, som spunnit finaste lin på den gamla spinnrocken vid fönstret.
Originalet till det stålblanka bröstharnesket på konterfejet af Karl Gustafs
ryktbare härförare hängde på troféväggen jämte sonsonens väldiga Karl
XH-pamp, som man också granneligen kände igen från hans porträtt.
Porträttet nästintill karolinen föreställde en högbarmad dame med skärt
snibblif, rakt uppstruket hår och en törnros i handen. Grefvinnan
Aurora hade varit Ulrika Eleonoras hofdam och stora favorit. Det bril-
janterade ur, hon vid sitt giftermål erhållit af drottningen, låg ännu och
pickade på boulemöbeln, som en gång tillhört hennes sonhustru, gref-
vinnan Martha. Där lågo också andra pretiosa, smycken och familje-
klenoder. Från grefvinnan Marthas och gref Maurices tid var också
den spensliga fina rococo-möbeln med sitt öfverdrag af ljusa blomster-
slingor på hvitt vattradt siden. Men spinetten, på hvars uppslagna lock
en herdescen var afmålad, hade tillhört grefvinnan Beate Sophie liksom
den lilla gulnade, fint arbetade genombrutna solfjädern, som låg på not-
ställaren, alldeles som om ägarinnan glömt den kvar där, då hon stigit
upp från spinetten.
Grefvinnan Beate Sophies porträtt föreställde en gammal dame
med bindmössa och strålande ögon. Porträttet hade blifvit måladt, då
grefvinnan var närmare åttio år, men gaf det oaktadt en liflig föreställ-
ning om, hvilken tjuserska hon varit ännu i sin sena ålderdom. Det
var ett gammalt porträtt som, en gång sedt, aldrig kunde förgätas. Och
nu särskildt var det, som om det genom ett under fått lif, stigit ner ur
sin ram som vore det grefvinnan Beate Sophie själf, som satt i en af
kungsstolarne med det lilla runda sybordet framför sig och lade patience,
— till den grad liknade Fredrika von Hoorn, Väsbys nuvarande ägarinna,
sin farmoder. Hon hade samma strålande ögon, samma halft barnsliga,
halft skälmaktiga spjufverdrag kring munnen och samma hvita hår. Och
väl kände grefvinnan Fredrika till denna likhet och satte värde på den,
det märktes däraf, att hon alltjämt, sedan hon blifvit äldre, bar dräkter
af samma färg och snitt som grefvinnan Beate-Sophies på Bredas rykt-
bara porträtt. Men det var också en klädsam kostym för en gammal
förnäm dam, det visste hon, där hon satt i sin bruna, broderade siden-
rock med spetsfichyn lagd i kors öfver bröstet, sammanhållen af gref-
Bv
S M
wmsm
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
